Ny upphovsrätt

En intressant bit i den aktuella diskussionen om skapande, kreativitet och förtjänst, handlar om upphovsrätten. Idag finns en internationell lag som säger att 70 år efter en upphovspersons död så har man fortfarande all rätt till sitt verk och rätt att få betalt för det. Lite orligt. Själv tänekr ajg att mian barnbarn borde tjäna pengar själva…  Sedan blir verket fritt och kan läggas till “public domain” där vem som helst kan nyttja det fritt. Ett litet klassikerskydd har hängts på så ingen ska missbruka Mozart också, vad nu det innebär. Diskussionen är i full gång om att förlänga upphovsskyddet till 90 år dessutom.

Här blir jag lite orolig. I en av mina stigar i livet så jobbar jag med pedagogisk utveckling på myndighetsnivå. Där har vi länge fokuserat på digitala lärresurser och kan tydligt se hur utbildningsmaterial behöver kunna spridas, omförpackas, modelleras och blandas. Många studerande försöker göra så och tillverkare av lärresurser möter detta med creative commons licenser. Dessutom jobabsdet hårt att bygga standarder för metadata och innehåll så material ska bli enkelt sökbart och flyttbart mellan plattformar. I många länder finns också statliga satsningar på att finansiera högkvalitativt utbildningsmaterial. Ganska nyligen var vi bra på detta i Sverige också, men har halkat efter.

Till saken hör att en gymnasiekurs med hög kvalitet kostar ca 500 000 til 1 000 000 kronor att bygga som multimedialt webbmaterial. Så frågan är väl om staten ska pröjsa det eller vem som nu anses ha råd att göra det. Den nuvarande regeringen vill exempelvis inte göra så, och utvecklingen av pedagogiska metoder på nätet har därför avstannat i Sverige. Men så är spelreglerna förstås.

En annan av mina livsvägar, musikvärlden, kan inte automatiskt passa in i en sådan modell, därför att underhållning inte kan finansieras med skatter eller licenspengar. Och som jag nyligen skrivit, så undrar jag verkligen hur fördelningen skulle fungera. En ljudtekniker, en A&R eller en distributionskontorist, hur får de pengar för sitt jobb när en musiker drar in en miljondels euro på att bli spelad på Spotify?

I Aftonbladet och i DN idag finns en artikel om Arnold i Californien som vill låta elever ladda hem kursmaterial på nätet och fasa ut böcker. Lite förenklade artiklar förstås, men vettig för att väcka tankar. Jag kollade igenom några bloggkommentarer och inser att det alltför fort ramlar in i den gamla vanliga soppan om att allt ska vara gratis… Lite tänkade vore skönt. Man hur som helst är upphovsrättsfrågan väldigt komplex. Jag skulle persoligen gärna se hur en uppluckring kan vara av godo för kunskap och lärande. I praktiken fungerar det redan så inom utbildningsvärlden, med en tillåtande attityd för användning i ickekommersiella sammanhang och stora statliga satsningar för att dra igång hela den branschen. Många myndigheter och organisationer har alltid spridit sitt material gratis. Kolla NASA:s underbara bildpolicy exempelvis. Men jag hoppas att det inte blandas ihop med privata aktörers försök att skapa en marknad och kunna finansiera sin verksamhet.

Modellen klarnar fast inte

Jag har ägnat några poster åt piratbashing, och fått ganska klart för mej att ingen finns som lyckas besvara de frågor jag har angående piratrörelsens ståndpunkter. Nu ska jag försöka vara lite öppnare, för en ledtråd har jag äntligen fått.

En artikel i SVD samt Facebookgruppen Nej till tv-licens bekräftade en fundering jag haft. Tydligen finns en vag tanke att skapande verksamhet ska finansieras genom skatter. Pengar ska alltså inte betalas till upphovsmän, artister eller arbetare i den kreativa sektorn för nyttjande av deras produkter eller tjänster, utan de ska avlönas genom någon typ av skattesystem.

Hur det ska fungera och hur man ska ansöka om inkomst från skattepotten återstår att se, men tack ni som ledde mej på vägen. Nu lite nya frågor, om någon kan svara:
- Piratpartiet anser att staten ska blanda sig i människors liv så lite som möjligt, men promotar samtidigt en statsstödd lönebildning till den kreativa sektorn. Hur går det ihop?

- Hur ska lönenivåerna sättas inom detta system och hur väljer man ut vilka som ska avlönas?

Mer fördelningsekonomi

Jag kompletterar förra inlägget med lite detaljer om vad som händer när royalty kommer ned på individnivå. I praktiken vad en musiker kan leva på.

Från ett klassiskt skivbolag får artisten/bandet ungefär 5-10 procent av en skivas fullpris i royalty. Ca 15 kronor i praktiken. I ett bandsammanhang med fem medlemmar så delas förstås detta så varje medlem får tre kronor var. När pengarna ska plockas ut i lön så dras sociala avgifter, ca 30% samt skatt på ca 30%. Kvar blir ungefär 1,25 kr från en skiva som kostade 189 kronor.

Detta är den krassa verkligheten och snacket om hur musiker borde sälja till lägre pris, eller göra gratis, eller hitta alternativa inkomster, är ganska bökig. Inte minst för att de alternativ som finns ger ännu taskigare utdelning. Nyligen skrev E24 om att intäkterna ökade för upphovsmännen. Märk väl att detta gäller ett mycket litet antal artister som spelas mycket i just TV och radio. Där finns mycket pengar att hämta, via reklam- och licensfinansiering. Min egen STIM-inkomst? 500 kronor före skatt och sociala avgifter. Det räcker till en ett set strängar och en lunch om året.

Skev fördelning av musikpengar

Idag berättar SVD om hur pengarna fördelas mellan skivbolag, mellanhänder och artister i musikbranchen. Mycket bra att äntligen få fram det. En viktig bit handlar om kortföretagens höga förtjänster vid digital försäljning. Det här har vi identifierat i Gramtone och försökt hitta metoder för. Men det är svårt, vid riktigt små inköp, en enstaka MP3-fil, så går summan egentligen till kortföretag och moms… Ganska speciellt. Det blir tydligt hur mycket av den faktiska summan som går till mellanhänder. Något som kan framstå som en nyhet är att skivbolaget själv inte får så fruktansvärt stor del av kakan, som vissa myter gjort gällande.

Här kan du ta del av Gramtones kartläggning av fördelning i branchen (snyggare än SVD:s) och vår egen prisfilosofi, som vi förstås är stolta över då syftet är att artisterna ska ha pengarna. Vi gjorde den för ett par år sedan och den står sig väl i jämförelse med STIM:s, till och med lite bättre detaljerad:
http://www.grammofon.com/gramtone/prispolicy.html

En bit som förvånar mej lite i artikeln är Per Sundins kommentar om att skivbolagen investerat mycket i digitala försäljningssystem. Av de webbutiker som Gramtone använder, alla stora webbutiker i världen, är inget skivbolagsägt. Itunes? Emusic? Spotify? MTV, Åhlens, Bengans? Jag kan inte se var skivbolagen betalar dessa. För vår egen webbutik har vi fixat en smidig lösning – kunde vara billigare – men så fasligt stor investering har vi inte gjort.

Urballad rörelse

Först var jag imponerad av Piratpartiet. Vi hade till och med lite kommunikation runt de idéer som Gramtone försöker jobba efter. Lite beröm från deras partiledare kändes fint. Det var också kul att känna att vi inte bara var ännu ett gäng som snackade skit, utan vi gjorde saker. Kämpade för att hitta en riktning i det här nya mediaklimatet. Sedan började argumenten från dem låta allt fattigare, allt mer desperata och allt ytligare.

 För bristen på alternativ är uppenbar. När allt kokat omkring en stund återstod bara argumentet ”Allt ska vara gratis!”. Enkelt att prata bort: En mycket känd insikt är att information är värdefull. Den som sitter på viktiga saker kommer alltid att kunna tjäna enorma pengar på det. En annan: Talang, kreativitet och begåvning är en motor till samhällsutveckling. Om inkomsten tas från dessa så försvinner de annorstädes eller förtvinar. Med förlorad samhällelig välfärd som resultat.

 Dessutom har argumenten blivit fåniga på gränsen till störda:

”Musiken finns inte i det format jag vill ha”. Eh… Lever hen kvar i 1998?

”Det är inte stöld om upphovsmannen har kvar originalfilen”. Upphovspersonen äger bestämma över hur dennes verk ska spridas. Allt annat är faktiskt oetiskt och olagligt.

”Det är en fråga om demokrati” Nej, det är en annan fråga. Lär er skilja på ämnen.

”De där som drar in sina miljoner borde skaffa ett riktigt jobb” Vet ni vad ni pratar om?

 

Här följer några enkla frågor till piratrörelsen:

Vad ska finansiera kreativa människors verksamhet – egna löner eller bidrag från licenspengar?

Vad tycker piratpartiet om TV-licens?
Om svaret är ”Toppenhärligt” så undrar jag om deras inställning till licens för bredbandsabonnemang. Om svaret är ”Fanheller” så undrar jag vad som finns kvar om vi varken ska tjäna pengar på produktförsäljning eller tjänsteförsäljning.

Vad anser piratrörelsen om talang? Ska den belönas eller förkastas?
Om svaret är ”Jovisst ska en talangfull människa få pröjs” så undrar jag vem ni tycker ska betala dem. Om alternativet är ”Nähäpp, det är murare och undersköterskor som ska ha lön för mödan” så undrar jag vad ni känner till om konsekvenserna av dödad kreativ sektor.

 Ni verkar för spridande av kultur och demokrati. Vet ni något om faktiska förhållanden i de branscher ni debatterar? Känner ni till vad förtryckandet av kreativitet har lett till i olika tider och kulturer?

Ett praktiskt exempel, med fråga i slutet: Nyligen gjorde jag ett ljudteknikerjobb för en musiker som spelade in filmmusik på uppdrag av Filmpool Nord, vi tar lite studiohyra och så mitt arvode på det förstås. En vecka senare la vi ljudspåret till filmen som nu ska färdigpackas och börja visas så småningom. Allt som allt la jag åtta arbetstimmar på det och studiohyra för fyra timmar ovanpå det. Exakt när i processen övergår enligt piraterna mitt lönearbete till att bli en gratisproduktion som ska spridas fritt för “demokrati och yttrandefrihet”? Vem ska betala min lön? Eller gör jag detta jobb ideellt för att jag brinner för deras film?

Till sist, och framför allt aktuellt runt nedanstående tidningsartikel. Ni som tjatar om hur fildelning är viktigt för demokrati och yttrandefrihet, varför verkar ni inte för att ert eget förtryck upphör? Hot? Trakasserier? En massa inlägg om att Dick Harrison minsann inte är så änglavit själv… Vad sysslar ni med? Och kom inte med ”Det var inte jag”. Den tysta massan främjar extremismen i en rörelse.

http://aftonbladet.se/debatt/article5069431.ab

Va? Vafasen? Skärp!

Exjobbare för innovativ musikpublicering

Vi letar nu efter en exjobbare som vill göra sitt examensarbete med Gramtone, i jakten på hur morgondagens musikpublicering kan komma att se ut. Det här tycker vi är både skitviktigt och skitroligt. Helst ser vi en exjobbare i Östergötlandstrakten, men naturligtvis är vi öppna för alla. En driftig och fantasifull typ vore härligt att jobba med.

Läs mer på exjobpoolen:
http://www.admin.xjobb.nu/exjobb/laggInExjobbiSteg.aspx?rss=true&exjobbId=49147

Rik på fildelning?

Författaren Unni Drougge berättar om hur hon lagt upp sin senaste bok på Pirate Bay, och nedladdare har fått välja om de vill betala, samt hur mycket. Enligt henne rusar pengarna in.

Hon har tjänat 22000 kronor hittills, vilket blir lite problematiskt att få ihop. Efter skatt och moms har hon ca 10 000 kr kvar, vilket går att leva på i ungefär en månad. Så om pengarna strömmar in behöver hon alltså producera en bok i månaden, knappast görbart vågar jag påstå, efter att själv ha skrivit färdigt min första bok som ges ut i januari (jo, det är lite premiäravslöjande här och nu). Naturligtvis hoppas jag hon tjänar otroligt mycekt mer, men tror knappast det.

För att koppla ihop detta med lite andra rörelser som angår fildelning och framtidens publiceringsklimat så tänker jag så här: Produktion verkar för närvarande helt sekundärt, den tid, utrustning och energi som krävs för att tilvlerka en musikalbum, eller en bok för den delen, verkar inte aktuellt att kunna ta betalt för. I musikbranschen försöker artister styra över till att spela live allt mer, en verksamhet som vissa kan ta lite betalt för. I författarvärlden är detta ännu svårare, för vem kan åka omkring på föreläsningsturnéer efter sin bokutgivning? Och vem kan tjäna sin inkomst på det? Visst får vissa författare lite möjligheter till sommarföreläsningar med blåhåriga damer på Österlen, och visst får vissa debattörer sporadiska frilansskrivjobb i någon tidning. Men i slutänden står producenter av kultur och media inför något som musiker i alla tider försökt komma ifrån: Att slippa sitta arbetslösa, leva av någon annan och äta skitmat för att kunna skapa.

Vad än gratisrörelsen önskar sig för värld så måste produktion av kultur hitta en väg att ta betalt för produktionen i sig.

Här är en intervju med Unni Drougge:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4999440.ab

Gemensam fördumning

Okej, mitt första inlägg på svenska. Bara för att jag känner behovet att vara övertydlig. I flera år har jag följt debatten om fildelning och upphovsrätt som musiker och kreatör, men också som pedagogisk utvecklare och som entreprenör. I min värld finns flera grava problem med debatten.

Sedan tio år laddar en mycket stor grupp människor hem material på nätet gratis, mot kreatörens (och de som tjänar pengar på kreatören) vilja. I kölvattnet har det uppstått debatt, protester, rörelser och lagstiftning. Någonstans har vi kommit, men fortfarande förs debatten på en patetisk nivå, som också leder till värdelös lagstiftning.

Dels finns en högljudd grupp som försöker förbjuda nätbaserad överföring av material, och använder kreatörerna som slagträn. Ett extremt litet antal förmögna men utsatta artister – för det rör sig huvudsakligen om musiker och filmskapare, eventuellt några författare också – hänger med på den tråden, medan många artister nyttjar nätet som marknadsföringskanal och känner inte igen sig i förbudsivrarnas retorik. Antipiratmänniskorna är okunniga om teknik, om webbkulturens utveckling, om ungdomsgruppernas användande och använder usla metoder: Förolämpningar och korkad lagstiftning.

På andra sidan, en högljudd grupp som förespråkar fri kommunikation, fri information och upplever individens integritet som hotad. Den seriösa gruppen är extremt liten här också. Ett antal idealister med begåvning och kunskap, men som av någon anledning väljer att larva sig i debatten. De hävdar att fildelning och vägran att respektera en kreatörs önskan att få betalt för sina verk är lika med demokrati och frihet. Dessutom används den mycket stora gruppen gratisätare och latmaskar som alibi för att visa hur legitim deras ståndpunkt ska vara.

Piratpartiet kallar sig Sveriges näst största oppositionsparti sett till antalet medlemmar… När medlemskap är detsamma som tre knapptryckningar på en webbsida blir den flaggan patetisk. Det måste vara skönt att känna sig aktivistisk i stolen bakom sin datorskärm. Hur kan man jämföra det med de stora folkrörelser som går i demonstrationståg, sitter som vallokalsarbetare, agerar strejkvakter och säljer proletären utanför Systembolaget i snögloppet? Och ja, varje dag gick jag förbi Stockholms tingsrätt och såg hur få av era aktivister som demonstrerade vid rättegången. Kallar ni det för ett stort parti?

Ja, det finns en liten grupp idealister och framsynta begåvningar som på allvar försöker hitta vägar att nyttja detta underbara medium som webben är. Men när de tar avstamp i en skitstor grupp som bara gillar gratis snyltande och av lathet kan ta för sig av allt på knapphöjds avstånd, då förstör de för sig själva. Att sedan dessutom kalla dessa gratisätare för partimedlemmar för att de lyckats trycka på en knapp till är bara kontraproduktivt. Lite högre nivå tack!

I slutänden är problemet att det fortfarande inte finns en tillstymmelse till svar från någon av de här sidorna hur en kreatör ska kunna tjäna sitt levebröd på sin kreativitet i den nya mediamiljön.
Debatten snedvrids istället till att handla om allmänhetens rätt till gratis underhållning, fast under täckmantel av frihet och demokrati.

Ni har en hel del uppskärpning att göra innan jag kan ta er på allvar:
Det är väldigt mycket snack och ingen som helst verkstad.
Extremt larvig debattnivå från båda sidor.
Ni använder stora grupper som inte är legitima för att försvara era ståndpunkter.
Båda sidorna har ansvar för att läget är så dåligt. Ni har med gemensamma krafter fördummat varandra och lyckas undgå att prata om kärnan, och försöker gömma era dolda agendor trots att de är övertydliga.

Johan Hakelius förolämpande krönika:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article4789428.ab

Piratpartiets töntiga svar:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article4814516.ab

Någon som ändå försöker putsa debatten:
http://www.newsmill.se/artikel/2009/04/03/fildelningslagen-ar-en-ekonomisk-katastrof-sverige

Music listening is dangerous

During the life of rock and pop music, it has always had a rebellious and provocative agenda. Different genres was more or less chocking. Elvis was dangerous in the fifties, Rolings stones were dangerous in the sixties, Sex pistols were dangerous in the seventies, WASP were dangerous in the eighties, Marilyn Manson was dangerous in the nineties. But suddenly something happened. The artists are no longer enough dangerous or provocative. Today’s parents were punks themselves and can see through the marketing values of an artist trying to be scary. Politicians and establishment just watch the most aggressive bands and say “Been there, done that”.

Instead of the bands, the consumption itself became dangerous. Because people started working against established market rules. The audience became the lawbreakers and rebels. Along with the peoples movement of creating ones own material and being part of the creative process, this is provocative and dangerous on another level.

Very interesting to follow, however sometimes the debate is dull and stands still. But in the end I think this, as many musical movements, will lead to change, for better or worse. If you are looking for political music today, have a look at the audience. Because they are the ones being most radical today. Bands have a lot to learn.

Spotify a loss for musicians?

Recently a new service has emerged from a swedish company Spotify. They offer a gigantic music library available for streaming, a brilliant idea at first and we at Gramtone got on the bus. Through our distributor Phonofile in Norway, we are avaliable on Spotify since last week. Our three releases The Modesty, Tree full of people and PAN are all available. Our coming releases Ralph and Kallocain wants to be published too.

But when talking about the economy, the terms are not particilarly ok for the musicians. First, the income generally is modest, where enormous amounts of artists will share a fairy small cake of money from ads and some paying for subscriptions. Then Spotify shares it 50/50. After that the distributor get 20% and the rest goes into the record company. Since Gramtone has a philosophy of high percentage to our bands, 80-90% of our income, they will get what they can. But as our distributor explained a bit ironically:
“…which will come down to about 0,000000001 euro per play”.
So if an atist is played about one billion times, the will get one euro from Spotify. A revolution? No, but hopefully a complement.

An other thought: Will streaming services really benefit music in the long term? The huge amounts of small labels and independent bands will be forced to work with the few, huge companies that can afford this kind of technology. Now when web publishing is cheap, one can set up their own webshop and work directly with the audience without middlemen, this kind of service maybe puts a gigantic middleman to separate this direct contact. But I might be wrong. It would be cool to hear about Spotifys strategies. I will call them. I also have a few more subjects to talk with them about.

This article (in swedish though) tells about recent development. As usual, the comments are very interesting:
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/den-strommande-musikrevolutionen-1.822297