Teatral upphovsrätt

Ett bråk har pågått en tid mellan Stockholms Stadsteater och flera upphovsrättsföreträdare om teaterns användning av musik i sin föreställning “De tre musketörerna”. Jag uppskattar debatter som lyckas bli nyanserade, och här finns bra potential att prata allvar.

Teatern, med Madeleine Sjöstedt som frontfigur, är frustrerad över att deras användning av musiken möts med sådant motstånd från skivbolag och Stim. Skivbolaget Universal har använt riktigt obehaglia metoder för att driva sin linje: Stämningar, påhitt, lögner, tala i annans namn… Så Sjöstedts argument om stämningar osm affärsidé är ganska relevant. Snygg beräkningsmodell får hon in också. En sång skulle vara värd 160 000 kronor enligt stämningarna. Festligt. Härlig affärsmodell.

Men hon svajar tyvärr lite i viss argumentation. För teaterns användning är inte bara vanlig musiklyssning, utan de blandar in någons verk (ca 50 låtar) i teaterföreställningen och gör därmed helt nya saker med verken. Detta måste faktiskt lösas med musikskaparna i förväg, som regelverket ser ut idag. Och en frisk kompositör skulle med glädje vilja ha med sin låt i en sådan föreställning. Så fårga i förväg är väl inget kosntigt? Minns exempelvis Baz Luhrmans kerativa användning av popdängor i filmen Moulin Rouge (2001). Superhärligt – och fantastiskt resultat för både filmen, musikskapare och publik. Tyvärr missar Stadsteatern hur avtal faktiskt ser ut.

Stim nyanserar debatten i en replik i dag. Bra synpunkter. Men även som upphovsman blir jag fundersam. För en tanke smyger sig in efter genomläsningarna. Vilken mellanhand har rätt att bestämma vad en upphovsman ska göra med sina verk? Universal uppför sig självsvådligt och knappast i artisternas intresse. Eventuella skadestånd går sedan inte alls till artisterna de säger sig företräda utan naturligtvis till skivbolaget. Upphovsmannen blir bara en galjonsfigur för andras inkomst. Lite samma sak med Stim. Vi har själva i Gramtone haft bekymmer med deras filosofi – trots att de anser sig främja oss som upphovsmän.  Vi får inte använda vår egen musik fritt, vi måste betala Stim för att arrangera våra egna konserter… Det blir lite larvigt till slut. En främjande organisation behöver se vidare än bara till första plånboksraden.

Tänk om musiker och användare kunde mötas utan mellanhänder. Fast det blir adninistrativt enormt jobb för att lösa sånt. En upphovsrättsorganisation behövs för att göra effektiva affärer. Dessutom: Tank om regelverket för användning var lite friare. Så man kunde använda verk lite enklare, leka runt med dem, blanda och vara kreativ och samsas mer. Tjäna nya pengar ihop. Creative Commons är ett smart steg på vägen.

Men för er som är kritiska till dagens publikfientliga situation: Den har uppstått för att musiker förr i tiden inte fick betalt alls. Varsågod för några öl och var jävligt nöjd med att få bli spelad här hos oss.  Betalt? Det kan du ta för skivorna sen. Naturligtvis behövdes uppstyrning så musiker kunde hävda sin rätt till betalning för användning. Idag har vi gått ett helt varv runt, så samma argument dyker upp igen. Spela gratis – tjäna pengar på något annat sätt. Här är några bärs. Se lite glad ut.

Att mastra snyggt

Jag sitter just och mastrar en kommande utgåva från Gramtone. Kasperdoll heter han och jag är grymt imponerad över ljudbilden han fått ihop. Lite grunge – åt Chris Cornellhållet. Men också PJ Harvey hörs genom de snygga ljudbilderna. Att blanda tramorgel och dragspel med hårt distade gitarrer och söndergejtade trummor – det är underbart.

Men mastring har blivit ett bekymmer. Det senaste decenniet har fokuset legat på att pressa upp allt i extrema ljudnivåer.  För CD och digitalt format klarar sånt. Syftet är att sticka ut så mycket som möjligt i det allmänna radiobruset. Dessutom hjälper det alla nyare ljudformat som MP3, OGG, WMW osv. För de är hårt komprimerade i sig så stor dynamik funakr inget vidare i dessa digitala format. En discodänga kan låta bra i MP3, men Mozart funkar riktigt dåligt.

Dessutom blir även populärmusik alldeles för ihoptryckt av dagens konstiga mastringsideal. Ett sorgligt exempel är Led Zeppelins samlingsplatta Mothership, som av någon anledning mastrades om – från redan utmärkt mastrade utgåvor i början på nittiotalet. Den här senaste bearbetningen gjorde deras fantastiska dynamik och sound bara platt, pressat och fult. Och jag har själv fallit i fällan. Mina första mastringsförsök var ganska överpressade. Blev lite förvånad när ett underbart trumsound reducerades till enformigt plaskande. MEn nu blrid et annorlunda.

Jag inser att ett musikaliskt ideal för mastring inte ska fokusera på eventuell maxvolym i radio. Det är varken speciellt bra kanal till vår publik och radiostationerna har själva kompressorer som trycker ihop allt ändå. Dessutom måste ju mastring lyfta fram det vackra – inte det jobbiga – i musiken. Så Kasperdoll och alla framtida jobb blir lite mildare mastrade. För att behålla dynamik, bjuda på bästa möjliga upplevelse, och hoppas att publiken inte nöjer sig med dålig MP3-kvalitet i usla laptophögtalare.

Här är Kasperdolls Myspacesida: http://www.myspace.com/embryonartkasper

Bra med konkursad distributör?

Distributören för smalare musik, CDA, har lämnat in sin konkursansökan. De får inget stöd av Kulturrådet och deras verksamhet har inte tillräcklig vinst. Det är en nyhet som jag har dubbla känslor för.

Å ena sidan försvinner en viktig kanal för många små skivbolag, för smalare musik och för mindre band som inte platsar i jättarnas utgivning. Det är ett allvarligt problem. Det kan bli svårt att hitta relevanta utgivningskanaler.

Å andra sidan: När Gramtone letade distributör för några år sedan, så var vi i kontakt med dem. Och de hade trots smalheten, en lite elitistisk attityd att vi kanske inte platsade. Det blir lite för många trösklar att ta sig över för ett band att först hitta in hos ett skivbolag, varefter skivbolaget måste platsa hos en distributör. Då har man inte förstått sin roll.

Å tredje sidan så försvinner kompetens och ett nav för nätverkande hos små skivbolag och band. Det är bara dåligt tycker jag. En schablonbild är att band kan nå sin publik själva genom nätet, men det är inte alls säkert. Det krävs ganska omfattande kompetens, tid, kontakter och energi för att nå ut. Sådant finns hos en samlingspunkt i form av en distributör.

Å fjärde sidan tycker jag att idealet vore en utgivningsmiljö där band enkelt kunde nå sin publik utan en massa mellanhänder.

Så humm… hur ska musiker få support i sin utgivning, den supporten tjäna sitt uppehälle, men samtidigt inte bli en mellanhand som bygger murar mellan musik och publik?