Spotify – ersättning eller complement or substitute

(In english below, since my posts about Spotify are read internationally)

Swe: Vi fick just senaste kvartalsrapporten från vår viktigaste distributör, Phonofile i Norge. Trevliga killar, bra kommunikation och eftersom de har alla roliga webbutiker som Itunes, Spotify m.m. så är det alltid spännande att få deras rapporter. Som små presenter varje kvartal.

Som förra rapporten, så fick vårt mest framgångsrika band, The Modesty, en del spelningar. 4430 spelningar på dessa tre månader, vilket är helt okej tycker jag. Det skapade en intäkt på 5,53 kronor.

Jag börjar fundera på vad Spotify egentligen är. Själva säger de sig vara en ekvivalent till reklamradio – och tycker musikerna får bättre betalt än i det mediet. Vilket är sant. Men i praktiken tror jag de blir en ersättning för musikköp, för folk köper väl varken CD eller MP3-or när de kan lyssna gratis på Spotify? Så risken blir att Spotify gör musiker fattigare i slutänden. 4430 spelningar… Det kunde motsvara flera hundra CD-köp, eller kanske 1000 MP3-köp. Vilket naturligtvis skulle rendera en avsevärt högre intäkt för musikerna. Så frågan är hur man ska tänka. Vad tycker publiken?

En viktig aspekt är om folk råkar stöta på vår musik i någon form av radiofunktion, där jag kunde avgöra marknadsföringsvärdet, eller om folk specifikt söker upp bandet för att lyssna igenom deras musik gratis. Marknadsföringen är särdeles värdefull. Men vi saknar tillgång till statistik över sånt från Spotify. Vilket Last FM faktiskt erbjuder enkelt.

Eng: We just got the latest quarter-report from our most important distributor, Phonofile in Norway. Nice guys, good communication and since they have all the fun webshops like Itunes and Spotify, its always exciting to get their reports. Like a small present each quarter.

Like in the last report, our most successful band, The Modesty, got quite a few plays. 4430 plays in these three months. Which is quite alright, I think. It gave them 5,53 swedish crowns (which is about 0,5 Euros).

I’m starting to think about what Spotify really is. Themselves, they say that they are an equivalent to commercial radio – and gives the musicians more money than in that medium. Which is true. But in practice I think they become a substitute for buying music. Because people wont buy either CD:s or MP3:s when they can listen for free on Spotify? So the risk is that Spotify makes musicians poorer in the end. 4430 plays… That could equal several hundred CD-buys, or maybe 1000 MP3-buys. Which of course would render a significantly higher income för the musicians. So the question is what to think. What do the audience think?

One important aspect is if people come by our music in some form of radiofunction, where I could conclude the marketing value. Or if people specifically search for the bands, to listen to their music for free. The marketing is particularly valuable. But we lack the access to statistics about that from Spotify. Which Last FM does offer easily.

By the way, here are our bands on Spotify:
The Modesty
Tree full of people
P.A.N

Digialbum, sånglärka och webbutik

Alldeles snart, gott folk, så lanserar vi på Gramtone en stor satsning. Dels ger vi ut de sju första digialbumen, en egen uppfinning som vi hoppas ska slå igenom ordentligt. Visst gillar vi digitala produkter, men lösa musikfiler är så jädra osexigt. Så vi har satt ihop en produkt med vackert fullskärmsomslag, med musik, bilder, filmer och annat. Dessutom en dynamisk del som kan uppdateras med tiden och ge köparen nytt material i ett redan inköpt album. Du kan redan nu ladda hem ett gratisalbum med vårt gamla avsomnade band Roger Överallt.
Läs om digialbum och ladda ned här: 

http://www.grammofon.com/gramtone/digialbum.html

Samtidigt lanserar vi en rättvisemärkning – Sånglärkan. För att ändra fokuset från roffarmentaliteten som genomsyrar fildelninigsdebatten idag, så vill vi diskutera vad producenter och konsumenter kan göra för att hjälpa varann istället. Sånglärkan blir vår symbol för ett nytt tankesätt.
Läs om Sånglärkan här:

http://www.grammofon.com/gramtone/sanglarkan.html

För att allt detta ska ge bästa resultat så startar vi samtidigt vår egen factory outlet. Nu har vi precis drabbats av en del knasiga problem, på grund av Swedbanks attityd att inte kommunciera med sina kunder. Men vi är strax på banan med butiken och försöker lansera alltåhop samtidigt. Kul som fanken!

Teatral upphovsrätt

Ett bråk har pågått en tid mellan Stockholms Stadsteater och flera upphovsrättsföreträdare om teaterns användning av musik i sin föreställning “De tre musketörerna”. Jag uppskattar debatter som lyckas bli nyanserade, och här finns bra potential att prata allvar.

Teatern, med Madeleine Sjöstedt som frontfigur, är frustrerad över att deras användning av musiken möts med sådant motstånd från skivbolag och Stim. Skivbolaget Universal har använt riktigt obehaglia metoder för att driva sin linje: Stämningar, påhitt, lögner, tala i annans namn… Så Sjöstedts argument om stämningar osm affärsidé är ganska relevant. Snygg beräkningsmodell får hon in också. En sång skulle vara värd 160 000 kronor enligt stämningarna. Festligt. Härlig affärsmodell.

Men hon svajar tyvärr lite i viss argumentation. För teaterns användning är inte bara vanlig musiklyssning, utan de blandar in någons verk (ca 50 låtar) i teaterföreställningen och gör därmed helt nya saker med verken. Detta måste faktiskt lösas med musikskaparna i förväg, som regelverket ser ut idag. Och en frisk kompositör skulle med glädje vilja ha med sin låt i en sådan föreställning. Så fårga i förväg är väl inget kosntigt? Minns exempelvis Baz Luhrmans kerativa användning av popdängor i filmen Moulin Rouge (2001). Superhärligt – och fantastiskt resultat för både filmen, musikskapare och publik. Tyvärr missar Stadsteatern hur avtal faktiskt ser ut.

Stim nyanserar debatten i en replik i dag. Bra synpunkter. Men även som upphovsman blir jag fundersam. För en tanke smyger sig in efter genomläsningarna. Vilken mellanhand har rätt att bestämma vad en upphovsman ska göra med sina verk? Universal uppför sig självsvådligt och knappast i artisternas intresse. Eventuella skadestånd går sedan inte alls till artisterna de säger sig företräda utan naturligtvis till skivbolaget. Upphovsmannen blir bara en galjonsfigur för andras inkomst. Lite samma sak med Stim. Vi har själva i Gramtone haft bekymmer med deras filosofi – trots att de anser sig främja oss som upphovsmän.  Vi får inte använda vår egen musik fritt, vi måste betala Stim för att arrangera våra egna konserter… Det blir lite larvigt till slut. En främjande organisation behöver se vidare än bara till första plånboksraden.

Tänk om musiker och användare kunde mötas utan mellanhänder. Fast det blir adninistrativt enormt jobb för att lösa sånt. En upphovsrättsorganisation behövs för att göra effektiva affärer. Dessutom: Tank om regelverket för användning var lite friare. Så man kunde använda verk lite enklare, leka runt med dem, blanda och vara kreativ och samsas mer. Tjäna nya pengar ihop. Creative Commons är ett smart steg på vägen.

Men för er som är kritiska till dagens publikfientliga situation: Den har uppstått för att musiker förr i tiden inte fick betalt alls. Varsågod för några öl och var jävligt nöjd med att få bli spelad här hos oss.  Betalt? Det kan du ta för skivorna sen. Naturligtvis behövdes uppstyrning så musiker kunde hävda sin rätt till betalning för användning. Idag har vi gått ett helt varv runt, så samma argument dyker upp igen. Spela gratis – tjäna pengar på något annat sätt. Här är några bärs. Se lite glad ut.

Bra med konkursad distributör?

Distributören för smalare musik, CDA, har lämnat in sin konkursansökan. De får inget stöd av Kulturrådet och deras verksamhet har inte tillräcklig vinst. Det är en nyhet som jag har dubbla känslor för.

Å ena sidan försvinner en viktig kanal för många små skivbolag, för smalare musik och för mindre band som inte platsar i jättarnas utgivning. Det är ett allvarligt problem. Det kan bli svårt att hitta relevanta utgivningskanaler.

Å andra sidan: När Gramtone letade distributör för några år sedan, så var vi i kontakt med dem. Och de hade trots smalheten, en lite elitistisk attityd att vi kanske inte platsade. Det blir lite för många trösklar att ta sig över för ett band att först hitta in hos ett skivbolag, varefter skivbolaget måste platsa hos en distributör. Då har man inte förstått sin roll.

Å tredje sidan så försvinner kompetens och ett nav för nätverkande hos små skivbolag och band. Det är bara dåligt tycker jag. En schablonbild är att band kan nå sin publik själva genom nätet, men det är inte alls säkert. Det krävs ganska omfattande kompetens, tid, kontakter och energi för att nå ut. Sådant finns hos en samlingspunkt i form av en distributör.

Å fjärde sidan tycker jag att idealet vore en utgivningsmiljö där band enkelt kunde nå sin publik utan en massa mellanhänder.

Så humm… hur ska musiker få support i sin utgivning, den supporten tjäna sitt uppehälle, men samtidigt inte bli en mellanhand som bygger murar mellan musik och publik?

Spotify och pengarna

Ännu ett inlägg om Spotify. Precis som oss, så fick Magnus Uggla sin första avräkning nyligen och blev förbaskad. Visst är det riktigt dåligt betalt. Samtidigt har de själva argumentet “Hur mycket skulle du få betalt om 8000 pers hörde dina låtar i reklamradion?”, vilket är helt sant. Musiker får riktigt dåligt betalt för musik som går genom etern. Vare sig det sker i radio eller över nätet. Kanske ett facit för nyttan av abonnemangstjänster, tyvärr.

Vi på Gramtone tycker att Spotify är värda att satsa på, för vi har många lyssnare där och vi får trots allt en liten peng, något som vi inte alls får via Last FM eller andra streamingtjänster. De behöver också tid för att etablera sig. Men Spotify har den ojämförligt sämsta fördelningen av pengar – 50/50 mellan dem och deras distributörer, vilket är bedrövligt i jämförelse med alla andra aktörer som ligger någonstans runt 80/20. Mellanhandssjukan i sin taskigaste form. Här behöver de tänka längre. Som artist får jag inte bara dåligt betalt på grund av deras affärsmodell, utan också på grund av deras värdelösa fördelning.

Här är mina tidigare inlägg om Spotify. Först en i våras, när vi började ana vad som skulle hända runt ekonomin hos Spotify: http://gramtone.wordpress.com/2009/03/20/spotify-a-loss-for-musicians/

Och här från förra veckan när vår första avräkning kom: http://gramtone.wordpress.com/2009/08/08/176/

 

Edit 14 augusti: Debatten fortsatte dagen efter, och en mycket intressant kommentar fångades upp från Per Sundin på Universal: “Det vi inser efter dagens debatt är att vi måste berätta för våra artister hur mycket de tjänar på Spotify”. Eh… Hur kommer det sig att de inte gjort det tidigare? De har haft avtalen länge nu. Gramtone berättade dag ett om vår distributörs festliga kommentar “Hvilket sannsynsligvis vil utgjøre ca 0,000000001 EUR og det er hva an får pr avspilling…” . Men jag antar att vi har nytta av öppenhet.

Spotify money report

This will be in English, to follow up an earlier post. Since I notice the search terms on “Spotify revenue” from visitors to my blog, I suppose the subject is interesting for you. Yesterday I got the first report from our distributor Phonofile, which has added Spotify to their flora of webshops.

As we are a small record company and not too famous bands, the numbers might seem small, but compared to other services like Last FM, we have a much better channel at Spotify, with more listeners. It seems like a great streaming service and I hope they will develop even more. It is also a wonderful alternative to illegal file sharing, since it really disarms all their arguments: Easy, free and with a great range of products.

Our band The Modesty gets the largest audience and we hope for even more, since they will tour England in the autumn. 8000 listeners from april – june is quite nice I think, and the detailed statistics tells about nationalities, popular songs and the type of Spotify account. The money then? Well, Gramtone gets a total of 6,87 Norwegian Kronor for this listening. Mainly the amount comes from the large numbers of free advert-based account. Tree full of people got 250 listeners and earned Gramtone 0,30 Norwegian Kronor and P.A.N got 300 listener and 0,27 Norwegian kronor.

The monetary infrastructure goes like this: Spotify shares the income 50/50, then our distributor gets 20% and after Gramtone gets the amounts I just mentioned, we share it 90/10 in the artists favour.

 So there you have it. Nothing to make a living from, but maybe a complement to other channels for our bands.

När potatis blir gratis

Läste precis en otroligt intressant recension av den nya boken ” Free – the future of a radical price” i DN. Många tankar som är både framåtriktade och facitaktiga blandas och får mej att tänka igenom några aspekter av prissättning och tillgång på kreativ verksamhet. När jag försöker tänka både som både skapare, konsument och distributör så når jag hit just nu:

Nätet är en skitbra förutsättning att skippa en massa mellanhänder som bara kostar pengar. Det minimerar också lagerkostnader och transportkostnader. Vid sidan av Internet har dessutom inspelningsutrustning, bildredigering och kunskapen att hantera sådant blivit mycket billigare. Sammantaget kan upphovsmannen sänka priserna rätt rejält och ändå ha en vettig vinstmarginal. Det är så sorgligt att samtidigt som artister fick verktyg att gå förbi mellanhänderna och göra affärer direkt med sin publik via ny teknik, så började publiken betrakta artisternas verk som värdelösa på grund av samma teknik.

Som kreatör och distributör är det här ganska frustrerande. Inte minst när pirater och gratisivrare saknar förslag på lösningar. Så långt jag har lyssnat på den rörelsen så begärs just smidig tillgång, sänkta priser och affärsmodeller som ger pengarna till kreatörerna och inte till mellanhänderna.. Men när detta möts av bland annat Gramtone, så duger inte våra försök utan allt faller ned till Gratiskrav.

Vi testar nya affärsmodeller för att nyttja nätets fördelar, vi ser de kreativa möjligheterna med nätets delningskultur, vi sprider också gratismaterial – i marknadsföringssyfte, vi är genomskinliga och producerar etiskt. Men för en gratisätare spelar detta ingen roll. Därför kommer Gramtone alldeles snart att lansera en märkning för etisk musikproduktion med motkravet etiskt lyssnande. Kolla tillbaka om en månad eller två bara.

För vad vi behöver är inte bara en debatt om att kreatörer ska ändra affärsmodeller, utan publiken behöver också  motprestera. Vi har en unik situation den här tidsepoken där programtillverkare, filmskapare och musiker lägger massor av tillit i sin publik – vi vet att ni kan sprida och utnyttja vårt material precis som ni vill, men vi hoppas ni ger oss lön för mödan. Ni har makten, en möjlighet för folk att träna på etik, väl?

I slutänden funkar det ju så att även kreatörer behöver mat och husrum, och inte förrän hela gratiskulturen slår igenom hela samhällsstrukturen och potatis blir gratis, då kan vi börja leverera fri. Om nu det är ett politiskt system folk önskar sig?

För övrigt: Läs gärna mina frågor till piratrörelsen, som ingen lyckas svara på, inte ens Piratpartiet
Och kolla gärna Gramtones affärsmodell.

Inkompetenstävling

Det är så sorgligt att samtidigt som artister fick verktyg att gå förbi mellanhänderna och göra affärer direkt med sin publik via ny teknik, så började publiken betrakta artisternas verk som värdelösa på grund av samma teknik.

Som ett eko från nittotalet hoppar plötsligt en helt okunnig röst upp och börjar debattera frågor som redan är passerade, frånsprungna och anti-konstruktiva. På SVD skriver en Mikael Flovén att konstnärer och musikindustrin måste börja göra ett hederligt arbete igen. Som om de inte gjort det. Jag har faktiskt inte läst en så inkompetent debattartikel tidigare. Lekmän skriver ibland liknande dravel i bloggkommentarer, men här lyfts det i en av landets största tidningar. Så nu ska dissekeras:

Först tar han exemplet att konstköpare betalar miljontals kronor för en målning. Detta sker i stort sett bara långt efter en konstnärs död. En artist som levt ett liv i misär och aldrig sett pengar för sina verk, blir mytförklarad och sedd som en enorm investering decennier efter att ha dött. Det har inget med konstnärers eller skivindustrins lathet att göra. Mellanhänder har alltid, och kommer alltid att tjäna massor på andras kreativitet. Och ett unikt verk kommer alltid att ha ett särskilt värde. Den närmaste jämförelsen en musiker eller författare lyckas göra till en ensamexemplarig målning (kan ta åratal att färdigställa en enda tavla) är att signera ett ex av sin platta eller bok (tar några sekunder). Och på skivmarknaderna brukar en sådan skivas värde öka något, men som musikerna aldrig får del av. Det är förstås istället skivägaren som tjänar dessa pengar. Inte en euro kommer till artisten. Och vem i hela universum har lust att betala extra för ett signerat notblad? Kom igen…

Så hoppar han till att dra parallellen till livemusik – (som unikt uttryck) – mot inspelad musik – (värdelöst kopierbart uttryck). Och han uppfattar på sitt sätt att trenden länge har gått mot att människor betalar mer för upplevelser än exemplarförsäljning. Detta stämmer men låter ändå inte ett verk framtaget på fysisk eller digital media bli gratis. En upphovsperson kan om den vill, så klart. I marknadsföringssyfte eller av idealism eller snällhet. Men det betalar knappast maten på bordet, så yrkesarbetande artister skänker bort sina verk väldigt sällan och väldigt genomtänkt.

Så kommer en kärna i hans tänkande: Musikindustrin och konstnärer har tydligen gått vilse i att låtar upplagda på Internet finns i ett oändligt antal exemplar. Vi arbetar tydligen inte längre på grund av detta. Logiken är oklar.

Efter detta ett pötsligt hopp över till sampling. Lite fånigt, men jag drar en pedagogisk grundkurs igen: Det är inte tillåtet att göra om ett verk utan att be om lov från den ursprunglige upphovsmannen. Ibland vill de också ha betalt. Detta har inget med digitala filer att göra utan är etablerat sedan Bernkonvention från 1886. Men visst ser jag hur han försöker formulera ett relevant problem. Som jag skrivit tidigare, är upphovsrättens enorma tidsspann och rigida struktur ett bekymmer för kunskapsspridning. Men för musiker… Clyde Stubblefield heter gubben som spelade de trummor på Funky Drummer som senare blev en av världens mest samplade trumkomp. Han har aldrig fått en spänn för att vara med på tusen och åter tusen låtar. Om en samplare bara hade orken att åtminstone spela in en liknande runda själv. Här slår debattörens logik tillbaka: Det är väl samplarna som är lata och inte gör det hederliga arbetet? För tydlighetens skull vill jag bara tillägga att sampling i sig gillar jag verkligen, bara den som gjort jobbet får credd, pröjs och respekt.

Så kastar han logiken överbord, jämför musiksampling med tavelmåleri och förväxlar det i farten med genreformer. Pedagogik igen: Att använda kubismens teknik är väsensskilt från att måla av Picassos Guernica. Som att förväxla elektricitet med en Led Zeppelinlåt i MP3-form. Här börjar jag fundera på om han bara driver med folk. För att vara lite tydlig: Det som skulle vara otillåtet i sammanhanget vore att fotografera av Picassos Guernica och sälja fotona utan att betala rättighetshavaren. Folk har alltid målat av andras tavlor, mest i utbildningssyfte. Inom just målerivärlden finns ovanpå detta en stort stigma angående förfalskningar m.m.

Så skriver han följande: ”Det enda rätta är att inse att den musik som är skapad naturligtvis ägs av upphovsmannen, men att det inte följer en rätt att beskatta de som spelar eller lyssnar på musiken…”.
- Eh… jooh… Rätten att ta betalt är grundläggande. Det har upphovspersonen all rätt att göra. Enligt alla lagar och etiska överenskommelser som finns. Varför skriver han så?
” ej heller förhindra andra konstnärer att inspireras av det ursprungliga konstverket.”
- Eh… Nä, visst. Alla får helt fritt och gratis inspireras av ett verk. Det är ett av syftena med konst. Att få människor att tänka vidare, nå längre, finna nya vägar. Vad har det med den första delen av samma mening att göra?

Ännu mer dissekering i nästa mening.
”Det är dags att särskilja upphovsrätten från rätten till ersättning.”
- Det görs redan, tack så mycket. Den ideella upphovsrätten är skild från den ekonomiska upphovsrätten. Det är så kreatörer har möjlighet att göra effektiva affärer. Det är på så sätt organisationer som Stim existerar.

Så visar han den vanliga bristen på sammanhang när han skriver: ”När vinylskivan fanns så gjordes ett hederligt arbete med att spela in, trycka skivor, distribuera skivor och att göra reklam för musiken. Men Internet har förändrat branschlogiken i grunden”. För här antar han, som så många gör, att arbetsprocessen ändrats för att musiken finns digitalt. Det enda steg som ändrats är själva skivpressningen. Inspelning, distribution och marknadsföring är fortfarande samma jättearbete. Hur skulle det kunna vara annorlunda?

Nästa stycke kommer den vanliga raljanta monopol/lathet/idétorka-snacket. Låt mej ta vårt eget bolag som exempel: Gramtone har inte monopol på någonting. Inte ens våra egna artister. Vi har uppfunnit en helt ny typ av produkt och vi har skapat en helt ny sorts skivkontrakt. Vårt mest ambitiösa band, The Modesty, var i maj på turné i England och åker tillbaka i oktober. Då bor de gratis i turnéarrangörens vardagsrum som får bli nav i turnén. Han bor i centrala England, så de kan nå spelställena på 4-5 timmars bilresa enkel väg varje dag. Allt för att ge nollresultat för turnén. Naturligtvis måste de ta tjänstledigt från sina vanliga jobb för att kunna åka. Två veckors löneavdrag alltså. De tar med sina egenfinansierade plattor som möjligen når break-even om de har tur. Så tjänar musiker pengar på konserter? Knappast. Är The Modesty lata? Knappast.

Så skriver han lite mer om att signera pryttlar. Är det allvarligt menat? Som jag skrivit här så verkar vissa tro att musiker ska göra allt annat än att tjäna pengar på sin musik, när de samtidigt säger att musiker ska jobba med sina kärnämnen. Logiken fattas även där. Nästa stycke handlar om att artister ska söka sin betalning hos nya mellanhänder, nu internetoperatörerna. Jag ser ju hellre en utveckling – som Internet tidigare antogs ha fantastiska förutsättningar för – att skippa mellanhänderna och låta artister och publik mötas direkt. Men när den här sortens publik vägrar betala så blir föstås mellanhänderna avgörande igen och blir de enda som tjänar pengar. För övrigt: Hur går logiken ihop att företag men inte privatpersoner ska betala för musikanvändning?

Så lite om I-tunes och deras helhetslösning för att överbrygga gapet mellan fysisk och digital produkt. Den enda korrekta analysen i hela artikeln. Publiken vill ha smidiga sätt att lyssna och betala för musik. Men även här är det ju mellanhanden som tjänar pengarna. Dessutom ett oerhört känsligt system. Vid en krasch förlorar den som köpt musiken en enorm investering.

Hela artikeln är ett exempel på hur tillvaron blivit för abstrakt för Flovén, så sammanhangen har förlorats mellan de olika steg som krävs för att skapa, distribuera och tjäna in pengar på sitt arbete. Internetstrukturen verkar få folk att tappa koncepten. Dessutom ett dåligt redigerat sammelsurium av hopblandade tankar och förväxlingar av musik/måleri/genre/teknik. Synd att så många hojtar “SKIVBRANCHEN LÄS DET HÄR” som om han berättar en ny och häftig sanning. Jo, jag har läst, och blir bara trött. 1 2 3 4 5 6 7 8

Jag har länge önskat se en mer framåtskridande debatt istället för detta eviga tugg att äta gratis och konstnärer är elaka som inte vill gå med eller inse detta. Tyvärr är denna artikel ett steg tio år tillbaka i tiden, till Napsters inträde på scenen 1999. Snälla! Bättre! Återigen, jag har ännu inte fått ett enda svar på de frågor jag ställt om piratrörelsens argument.

Ny upphovsrätt

En intressant bit i den aktuella diskussionen om skapande, kreativitet och förtjänst, handlar om upphovsrätten. Idag finns en internationell lag som säger att 70 år efter en upphovspersons död så har man fortfarande all rätt till sitt verk och rätt att få betalt för det. Lite roligt. Själv tänker jag att mina barnbarn borde tjäna pengar själva…  Sedan blir verket fritt och kan läggas till “public domain” där vem som helst kan nyttja det fritt. Ett litet klassikerskydd har hängts på så ingen ska missbruka Mozart också, vad nu det innebär. Diskussionen är i full gång om att förlänga upphovsskyddet till 90 år dessutom.

Här blir jag lite orolig. I en av mina stigar i livet så jobbar jag med pedagogisk utveckling på myndighetsnivå. Där har vi länge fokuserat på digitala lärresurser och kan tydligt se hur utbildningsmaterial behöver kunna spridas, omförpackas, modelleras och blandas. Många studerande försöker göra så och tillverkare av lärresurser möter detta med creative commons licenser. Dessutom jobbas det hårt att bygga standarder för metadata och innehåll så material ska bli enkelt sökbart och flyttbart mellan plattformar. I många länder finns också statliga satsningar på att finansiera högkvalitativt utbildningsmaterial. Ganska nyligen var vi bra på detta i Sverige också, men har halkat efter.

Till saken hör att en gymnasiekurs med hög kvalitet kostar ca 500 000 til 1 000 000 kronor att bygga som multimedialt webbmaterial. Så frågan är väl om staten ska pröjsa det eller vem som nu anses ha råd att göra det. Den nuvarande regeringen vill exempelvis inte betala, och utvecklingen av pedagogiska metoder på nätet har därför avstannat i Sverige. Men såna är spelreglerna förstås.

En annan av mina livsvägar, musikvärlden, kan inte automatiskt passa in i en sådan modell, därför att underhållning inte kan finansieras med skatter eller licenspengar. Och som jag nyligen skrivit, så undrar jag verkligen hur fördelningen skulle fungera. En ljudtekniker, en A&R eller en distributionskontorist, hur får de pengar för sitt jobb när en musiker drar in en miljondels euro på att bli spelad på Spotify?

I Aftonbladet och i DN idag finns en artikel om Arnold i Californien som vill låta elever ladda hem kursmaterial på nätet och fasa ut böcker. Lite förenklade artiklar förstås, men vettig för att väcka tankar. Jag kollade igenom några bloggkommentarer och inser att det alltför fort ramlar in i den gamla vanliga soppan om att allt ska vara gratis… Lite tänkande vore skönt. Man hur som helst är upphovsrättsfrågan väldigt komplex. Jag skulle persoligen gärna se hur en uppluckring kan vara av godo för kunskap och lärande. I praktiken fungerar det redan så inom utbildningsvärlden, med en tillåtande attityd för användning i ickekommersiella sammanhang och stora statliga satsningar för att dra igång hela den branschen. Många myndigheter och organisationer har alltid spridit sitt material gratis. Kolla NASA:s underbara bildpolicy exempelvis. Men jag hoppas att det inte blandas ihop med privata aktörers försök att skapa en marknad och kunna finansiera sin verksamhet.

Modellen klarnar fast inte

Jag har ägnat några poster åt piratbashing, och fått ganska klart för mej att ingen finns som lyckas besvara de frågor jag har angående piratrörelsens ståndpunkter. Nu ska jag försöka vara lite öppnare, för en ledtråd har jag äntligen fått.

En artikel i SVD samt Facebookgruppen Nej till tv-licens bekräftade en fundering jag haft. Tydligen finns en vag tanke att skapande verksamhet ska finansieras genom skatter. Pengar ska alltså inte betalas till upphovsmän, artister eller arbetare i den kreativa sektorn för nyttjande av deras produkter eller tjänster, utan de ska avlönas genom någon typ av skattesystem.

Hur det ska fungera och hur man ska ansöka om inkomst från skattepotten återstår att se, men tack ni som ledde mej på vägen. Nu lite nya frågor, om någon kan svara:
- Piratpartiet anser att staten ska blanda sig i människors liv så lite som möjligt, men promotar samtidigt en statsstödd lönebildning till den kreativa sektorn. Hur går det ihop?

- Hur ska lönenivåerna sättas inom detta system och hur väljer man ut vilka som ska avlönas?