Folkmusik, Madeleine och postdigitalt manifest

Som nyss nämnts, så släpper vi strax en massa nya saker.  Dessutom har vi precis hjälpt ett par folkmusiker, Torbjörn och Pär Näsbom, att presa upp sin CD “Upptakt”. Formellt sett så är det Gramtones fjärde utgivning, och det är kul att kunna bredda kontaktnätet över till folkmusiken. Som faktiskt är en av mina favvogenrer, trots att mitt eget band säkert låter långt därifrån. Men Roger överallt var ju där och hojtade. Och visst har vi vår violinist Hjalle även i Tree full of people.

Strax efter lanseringen av våra digialbum, rättvisemärkningen och webbutiken, så börjar jag spela in Madeleine Jonsson. en fantastisk musiker som spelade hos oss för någon månad sedan. Om jag ska gissa, så vågar jag faktiskt tro att hon kommer ganska långt här i världen: Excentrisk, personlig, superambitiös och riktigt begåvad. Det borde inte kunna gå fel med allt detta i ryggsäcken redan som sjuttonåring. Kolla en enkel video från vår studio, där hon uppträdde:
http://www.youtube.com/watch?v=ebmrMgEITms

Annars tänker jag just nu mycket på mixen av det här:
http://www.inkbokforlag.com/postdigital.htm
och det här:
http://www.dn.se/insidan/fredad-zon-for-unga-tysta-man-1.982617
Jag skulle kunna skriva en bok om ämnet, utifrån allt vi snackar om på Skolverket, CFL, forskarna, skivbolaget, Friends, feminismen…

Teatral upphovsrätt

Ett bråk har pågått en tid mellan Stockholms Stadsteater och flera upphovsrättsföreträdare om teaterns användning av musik i sin föreställning “De tre musketörerna”. Jag uppskattar debatter som lyckas bli nyanserade, och här finns bra potential att prata allvar.

Teatern, med Madeleine Sjöstedt som frontfigur, är frustrerad över att deras användning av musiken möts med sådant motstånd från skivbolag och Stim. Skivbolaget Universal har använt riktigt obehaglia metoder för att driva sin linje: Stämningar, påhitt, lögner, tala i annans namn… Så Sjöstedts argument om stämningar osm affärsidé är ganska relevant. Snygg beräkningsmodell får hon in också. En sång skulle vara värd 160 000 kronor enligt stämningarna. Festligt. Härlig affärsmodell.

Men hon svajar tyvärr lite i viss argumentation. För teaterns användning är inte bara vanlig musiklyssning, utan de blandar in någons verk (ca 50 låtar) i teaterföreställningen och gör därmed helt nya saker med verken. Detta måste faktiskt lösas med musikskaparna i förväg, som regelverket ser ut idag. Och en frisk kompositör skulle med glädje vilja ha med sin låt i en sådan föreställning. Så fårga i förväg är väl inget kosntigt? Minns exempelvis Baz Luhrmans kerativa användning av popdängor i filmen Moulin Rouge (2001). Superhärligt – och fantastiskt resultat för både filmen, musikskapare och publik. Tyvärr missar Stadsteatern hur avtal faktiskt ser ut.

Stim nyanserar debatten i en replik i dag. Bra synpunkter. Men även som upphovsman blir jag fundersam. För en tanke smyger sig in efter genomläsningarna. Vilken mellanhand har rätt att bestämma vad en upphovsman ska göra med sina verk? Universal uppför sig självsvådligt och knappast i artisternas intresse. Eventuella skadestånd går sedan inte alls till artisterna de säger sig företräda utan naturligtvis till skivbolaget. Upphovsmannen blir bara en galjonsfigur för andras inkomst. Lite samma sak med Stim. Vi har själva i Gramtone haft bekymmer med deras filosofi – trots att de anser sig främja oss som upphovsmän.  Vi får inte använda vår egen musik fritt, vi måste betala Stim för att arrangera våra egna konserter… Det blir lite larvigt till slut. En främjande organisation behöver se vidare än bara till första plånboksraden.

Tänk om musiker och användare kunde mötas utan mellanhänder. Fast det blir adninistrativt enormt jobb för att lösa sånt. En upphovsrättsorganisation behövs för att göra effektiva affärer. Dessutom: Tank om regelverket för användning var lite friare. Så man kunde använda verk lite enklare, leka runt med dem, blanda och vara kreativ och samsas mer. Tjäna nya pengar ihop. Creative Commons är ett smart steg på vägen.

Men för er som är kritiska till dagens publikfientliga situation: Den har uppstått för att musiker förr i tiden inte fick betalt alls. Varsågod för några öl och var jävligt nöjd med att få bli spelad här hos oss.  Betalt? Det kan du ta för skivorna sen. Naturligtvis behövdes uppstyrning så musiker kunde hävda sin rätt till betalning för användning. Idag har vi gått ett helt varv runt, så samma argument dyker upp igen. Spela gratis – tjäna pengar på något annat sätt. Här är några bärs. Se lite glad ut.

Bra med konkursad distributör?

Distributören för smalare musik, CDA, har lämnat in sin konkursansökan. De får inget stöd av Kulturrådet och deras verksamhet har inte tillräcklig vinst. Det är en nyhet som jag har dubbla känslor för.

Å ena sidan försvinner en viktig kanal för många små skivbolag, för smalare musik och för mindre band som inte platsar i jättarnas utgivning. Det är ett allvarligt problem. Det kan bli svårt att hitta relevanta utgivningskanaler.

Å andra sidan: När Gramtone letade distributör för några år sedan, så var vi i kontakt med dem. Och de hade trots smalheten, en lite elitistisk attityd att vi kanske inte platsade. Det blir lite för många trösklar att ta sig över för ett band att först hitta in hos ett skivbolag, varefter skivbolaget måste platsa hos en distributör. Då har man inte förstått sin roll.

Å tredje sidan så försvinner kompetens och ett nav för nätverkande hos små skivbolag och band. Det är bara dåligt tycker jag. En schablonbild är att band kan nå sin publik själva genom nätet, men det är inte alls säkert. Det krävs ganska omfattande kompetens, tid, kontakter och energi för att nå ut. Sådant finns hos en samlingspunkt i form av en distributör.

Å fjärde sidan tycker jag att idealet vore en utgivningsmiljö där band enkelt kunde nå sin publik utan en massa mellanhänder.

Så humm… hur ska musiker få support i sin utgivning, den supporten tjäna sitt uppehälle, men samtidigt inte bli en mellanhand som bygger murar mellan musik och publik?

Att shredda låtar

Jag hittade precis en helt underbar kulturyttring, tack vare min vapendragare Peter. Det finns någon sorts underbart kreativ rörelse som pimpar gamla musikvideos med egen musik. Som en parodi naturligtvis, men också ett härligt bevis på kreativitet. Shredding.

Det finns en hel del videos, med ganska olika kvalitet. Den bästa hittills kommer här:

Spotify och pengarna

Ännu ett inlägg om Spotify. Precis som oss, så fick Magnus Uggla sin första avräkning nyligen och blev förbaskad. Visst är det riktigt dåligt betalt. Samtidigt har de själva argumentet “Hur mycket skulle du få betalt om 8000 pers hörde dina låtar i reklamradion?”, vilket är helt sant. Musiker får riktigt dåligt betalt för musik som går genom etern. Vare sig det sker i radio eller över nätet. Kanske ett facit för nyttan av abonnemangstjänster, tyvärr.

Vi på Gramtone tycker att Spotify är värda att satsa på, för vi har många lyssnare där och vi får trots allt en liten peng, något som vi inte alls får via Last FM eller andra streamingtjänster. De behöver också tid för att etablera sig. Men Spotify har den ojämförligt sämsta fördelningen av pengar – 50/50 mellan dem och deras distributörer, vilket är bedrövligt i jämförelse med alla andra aktörer som ligger någonstans runt 80/20. Mellanhandssjukan i sin taskigaste form. Här behöver de tänka längre. Som artist får jag inte bara dåligt betalt på grund av deras affärsmodell, utan också på grund av deras värdelösa fördelning.

Här är mina tidigare inlägg om Spotify. Först en i våras, när vi började ana vad som skulle hända runt ekonomin hos Spotify: http://gramtone.wordpress.com/2009/03/20/spotify-a-loss-for-musicians/

Och här från förra veckan när vår första avräkning kom: http://gramtone.wordpress.com/2009/08/08/176/

 

Edit 14 augusti: Debatten fortsatte dagen efter, och en mycket intressant kommentar fångades upp från Per Sundin på Universal: “Det vi inser efter dagens debatt är att vi måste berätta för våra artister hur mycket de tjänar på Spotify”. Eh… Hur kommer det sig att de inte gjort det tidigare? De har haft avtalen länge nu. Gramtone berättade dag ett om vår distributörs festliga kommentar “Hvilket sannsynsligvis vil utgjøre ca 0,000000001 EUR og det er hva an får pr avspilling…” . Men jag antar att vi har nytta av öppenhet.

Tillbaka till roligheten

Jag har skrivit alldeles för lite om det viktiga och roliga med allt det här. Läste precis boken ”Feber 2” av Lennart Persson, tyvärr alldeles nyligen död. En bok full med passionerade berättelser om sånger om kärlek. Varje låt han berättar om får sin historia genomgången och det är så inspirerande att läsa. En rolig anekdot om honom är att han länge ansvarade för Bibliotekstjänst urval av populärmusik. En nittiotalistisk föregångare till fildelning, där man gratis (nåja) lånade plattor på bibban och spelade över dem på kassett. Till skivbolagens stora förtret förstås.

På Gramtone håller vi på med ett par rätt roliga projekt. Uppfinningar, framåttänkande och förstås ny musik. Hoppas vi kan bli klara snart och inte bara snacka om saken. Sex webbalbum som vi kanske kallar pocketalbum eller e-album till slut, är färdiga. Grammofon arrangerar en konsertserie hela sommaren precis utanför vår studio med en massa sköna musikanter. Några av dem tyvärr utanför min räckvidd. The Social Services är redan tillräckligt långt gågna för att ha kontrakt i England. Vi får också in lite demos och träffar häftiga musiker som vi vill göra saker med. Här får jag lov att tipsa om ett par favoriter just nu:

Sonja Åkessons trio: http://www.myspace.com/sonjastrio
Jag hör lite Bob Hund och red Hot Chilipeppers fast också deras alldeles egen politik, konst, attityd och underbara charm. Toppenbra live dessutom.

Madeleine Jonsson: www.myspace.com/madeleinejonsson
Jättesköna låtar och en toppenröst. Jag hoppas hon kan växa vidare på den här linjen .Hon har lovat mej att få lyssna på mer musik. Undrar hur hon låter live.

Inkompetenstävling

Det är så sorgligt att samtidigt som artister fick verktyg att gå förbi mellanhänderna och göra affärer direkt med sin publik via ny teknik, så började publiken betrakta artisternas verk som värdelösa på grund av samma teknik.

Som ett eko från nittotalet hoppar plötsligt en helt okunnig röst upp och börjar debattera frågor som redan är passerade, frånsprungna och anti-konstruktiva. På SVD skriver en Mikael Flovén att konstnärer och musikindustrin måste börja göra ett hederligt arbete igen. Som om de inte gjort det. Jag har faktiskt inte läst en så inkompetent debattartikel tidigare. Lekmän skriver ibland liknande dravel i bloggkommentarer, men här lyfts det i en av landets största tidningar. Så nu ska dissekeras:

Först tar han exemplet att konstköpare betalar miljontals kronor för en målning. Detta sker i stort sett bara långt efter en konstnärs död. En artist som levt ett liv i misär och aldrig sett pengar för sina verk, blir mytförklarad och sedd som en enorm investering decennier efter att ha dött. Det har inget med konstnärers eller skivindustrins lathet att göra. Mellanhänder har alltid, och kommer alltid att tjäna massor på andras kreativitet. Och ett unikt verk kommer alltid att ha ett särskilt värde. Den närmaste jämförelsen en musiker eller författare lyckas göra till en ensamexemplarig målning (kan ta åratal att färdigställa en enda tavla) är att signera ett ex av sin platta eller bok (tar några sekunder). Och på skivmarknaderna brukar en sådan skivas värde öka något, men som musikerna aldrig får del av. Det är förstås istället skivägaren som tjänar dessa pengar. Inte en euro kommer till artisten. Och vem i hela universum har lust att betala extra för ett signerat notblad? Kom igen…

Så hoppar han till att dra parallellen till livemusik – (som unikt uttryck) – mot inspelad musik – (värdelöst kopierbart uttryck). Och han uppfattar på sitt sätt att trenden länge har gått mot att människor betalar mer för upplevelser än exemplarförsäljning. Detta stämmer men låter ändå inte ett verk framtaget på fysisk eller digital media bli gratis. En upphovsperson kan om den vill, så klart. I marknadsföringssyfte eller av idealism eller snällhet. Men det betalar knappast maten på bordet, så yrkesarbetande artister skänker bort sina verk väldigt sällan och väldigt genomtänkt.

Så kommer en kärna i hans tänkande: Musikindustrin och konstnärer har tydligen gått vilse i att låtar upplagda på Internet finns i ett oändligt antal exemplar. Vi arbetar tydligen inte längre på grund av detta. Logiken är oklar.

Efter detta ett pötsligt hopp över till sampling. Lite fånigt, men jag drar en pedagogisk grundkurs igen: Det är inte tillåtet att göra om ett verk utan att be om lov från den ursprunglige upphovsmannen. Ibland vill de också ha betalt. Detta har inget med digitala filer att göra utan är etablerat sedan Bernkonvention från 1886. Men visst ser jag hur han försöker formulera ett relevant problem. Som jag skrivit tidigare, är upphovsrättens enorma tidsspann och rigida struktur ett bekymmer för kunskapsspridning. Men för musiker… Clyde Stubblefield heter gubben som spelade de trummor på Funky Drummer som senare blev en av världens mest samplade trumkomp. Han har aldrig fått en spänn för att vara med på tusen och åter tusen låtar. Om en samplare bara hade orken att åtminstone spela in en liknande runda själv. Här slår debattörens logik tillbaka: Det är väl samplarna som är lata och inte gör det hederliga arbetet? För tydlighetens skull vill jag bara tillägga att sampling i sig gillar jag verkligen, bara den som gjort jobbet får credd, pröjs och respekt.

Så kastar han logiken överbord, jämför musiksampling med tavelmåleri och förväxlar det i farten med genreformer. Pedagogik igen: Att använda kubismens teknik är väsensskilt från att måla av Picassos Guernica. Som att förväxla elektricitet med en Led Zeppelinlåt i MP3-form. Här börjar jag fundera på om han bara driver med folk. För att vara lite tydlig: Det som skulle vara otillåtet i sammanhanget vore att fotografera av Picassos Guernica och sälja fotona utan att betala rättighetshavaren. Folk har alltid målat av andras tavlor, mest i utbildningssyfte. Inom just målerivärlden finns ovanpå detta en stort stigma angående förfalskningar m.m.

Så skriver han följande: ”Det enda rätta är att inse att den musik som är skapad naturligtvis ägs av upphovsmannen, men att det inte följer en rätt att beskatta de som spelar eller lyssnar på musiken…”.
- Eh… jooh… Rätten att ta betalt är grundläggande. Det har upphovspersonen all rätt att göra. Enligt alla lagar och etiska överenskommelser som finns. Varför skriver han så?
” ej heller förhindra andra konstnärer att inspireras av det ursprungliga konstverket.”
- Eh… Nä, visst. Alla får helt fritt och gratis inspireras av ett verk. Det är ett av syftena med konst. Att få människor att tänka vidare, nå längre, finna nya vägar. Vad har det med den första delen av samma mening att göra?

Ännu mer dissekering i nästa mening.
”Det är dags att särskilja upphovsrätten från rätten till ersättning.”
- Det görs redan, tack så mycket. Den ideella upphovsrätten är skild från den ekonomiska upphovsrätten. Det är så kreatörer har möjlighet att göra effektiva affärer. Det är på så sätt organisationer som Stim existerar.

Så visar han den vanliga bristen på sammanhang när han skriver: ”När vinylskivan fanns så gjordes ett hederligt arbete med att spela in, trycka skivor, distribuera skivor och att göra reklam för musiken. Men Internet har förändrat branschlogiken i grunden”. För här antar han, som så många gör, att arbetsprocessen ändrats för att musiken finns digitalt. Det enda steg som ändrats är själva skivpressningen. Inspelning, distribution och marknadsföring är fortfarande samma jättearbete. Hur skulle det kunna vara annorlunda?

Nästa stycke kommer den vanliga raljanta monopol/lathet/idétorka-snacket. Låt mej ta vårt eget bolag som exempel: Gramtone har inte monopol på någonting. Inte ens våra egna artister. Vi har uppfunnit en helt ny typ av produkt och vi har skapat en helt ny sorts skivkontrakt. Vårt mest ambitiösa band, The Modesty, var i maj på turné i England och åker tillbaka i oktober. Då bor de gratis i turnéarrangörens vardagsrum som får bli nav i turnén. Han bor i centrala England, så de kan nå spelställena på 4-5 timmars bilresa enkel väg varje dag. Allt för att ge nollresultat för turnén. Naturligtvis måste de ta tjänstledigt från sina vanliga jobb för att kunna åka. Två veckors löneavdrag alltså. De tar med sina egenfinansierade plattor som möjligen når break-even om de har tur. Så tjänar musiker pengar på konserter? Knappast. Är The Modesty lata? Knappast.

Så skriver han lite mer om att signera pryttlar. Är det allvarligt menat? Som jag skrivit här så verkar vissa tro att musiker ska göra allt annat än att tjäna pengar på sin musik, när de samtidigt säger att musiker ska jobba med sina kärnämnen. Logiken fattas även där. Nästa stycke handlar om att artister ska söka sin betalning hos nya mellanhänder, nu internetoperatörerna. Jag ser ju hellre en utveckling – som Internet tidigare antogs ha fantastiska förutsättningar för – att skippa mellanhänderna och låta artister och publik mötas direkt. Men när den här sortens publik vägrar betala så blir föstås mellanhänderna avgörande igen och blir de enda som tjänar pengar. För övrigt: Hur går logiken ihop att företag men inte privatpersoner ska betala för musikanvändning?

Så lite om I-tunes och deras helhetslösning för att överbrygga gapet mellan fysisk och digital produkt. Den enda korrekta analysen i hela artikeln. Publiken vill ha smidiga sätt att lyssna och betala för musik. Men även här är det ju mellanhanden som tjänar pengarna. Dessutom ett oerhört känsligt system. Vid en krasch förlorar den som köpt musiken en enorm investering.

Hela artikeln är ett exempel på hur tillvaron blivit för abstrakt för Flovén, så sammanhangen har förlorats mellan de olika steg som krävs för att skapa, distribuera och tjäna in pengar på sitt arbete. Internetstrukturen verkar få folk att tappa koncepten. Dessutom ett dåligt redigerat sammelsurium av hopblandade tankar och förväxlingar av musik/måleri/genre/teknik. Synd att så många hojtar “SKIVBRANCHEN LÄS DET HÄR” som om han berättar en ny och häftig sanning. Jo, jag har läst, och blir bara trött. 1 2 3 4 5 6 7 8

Jag har länge önskat se en mer framåtskridande debatt istället för detta eviga tugg att äta gratis och konstnärer är elaka som inte vill gå med eller inse detta. Tyvärr är denna artikel ett steg tio år tillbaka i tiden, till Napsters inträde på scenen 1999. Snälla! Bättre! Återigen, jag har ännu inte fått ett enda svar på de frågor jag ställt om piratrörelsens argument.

Skev fördelning av musikpengar

Idag berättar SVD om hur pengarna fördelas mellan skivbolag, mellanhänder och artister i musikbranchen. Mycket bra att äntligen få fram det. En viktig bit handlar om kortföretagens höga förtjänster vid digital försäljning. Det här har vi identifierat i Gramtone och försökt hitta metoder för. Men det är svårt, vid riktigt små inköp, en enstaka MP3-fil, så går summan egentligen till kortföretag och moms… Ganska speciellt. Det blir tydligt hur mycket av den faktiska summan som går till mellanhänder. Något som kan framstå som en nyhet är att skivbolaget själv inte får så fruktansvärt stor del av kakan, som vissa myter gjort gällande.

Här kan du ta del av Gramtones kartläggning av fördelning i branchen (snyggare än SVD:s) och vår egen prisfilosofi, som vi förstås är stolta över då syftet är att artisterna ska ha pengarna. Vi gjorde den för ett par år sedan och den står sig väl i jämförelse med STIM:s, till och med lite bättre detaljerad:
http://www.grammofon.com/gramtone/prispolicy.html

En bit som förvånar mej lite i artikeln är Per Sundins kommentar om att skivbolagen investerat mycket i digitala försäljningssystem. Av de webbutiker som Gramtone använder, alla stora webbutiker i världen, är inget skivbolagsägt. Itunes? Emusic? Spotify? MTV, Åhlens, Bengans? Jag kan inte se var skivbolagen betalar dessa. För vår egen webbutik har vi fixat en smidig lösning – kunde vara billigare – men så fasligt stor investering har vi inte gjort.

Rik på fildelning?

Författaren Unni Drougge berättar om hur hon lagt upp sin senaste bok på Pirate Bay, och nedladdare har fått välja om de vill betala, samt hur mycket. Enligt henne rusar pengarna in.

Hon har tjänat 22000 kronor hittills, vilket blir lite problematiskt att få ihop. Efter skatt och moms har hon ca 10 000 kr kvar, vilket går att leva på i ungefär en månad. Så om pengarna strömmar in behöver hon alltså producera en bok i månaden, knappast görbart vågar jag påstå, efter att själv ha skrivit färdigt min första bok som ges ut i januari (jo, det är lite premiäravslöjande här och nu). Naturligtvis hoppas jag hon tjänar otroligt mycekt mer, men tror knappast det.

För att koppla ihop detta med lite andra rörelser som angår fildelning och framtidens publiceringsklimat så tänker jag så här: Produktion verkar för närvarande helt sekundärt, den tid, utrustning och energi som krävs för att tilvlerka en musikalbum, eller en bok för den delen, verkar inte aktuellt att kunna ta betalt för. I musikbranschen försöker artister styra över till att spela live allt mer, en verksamhet som vissa kan ta lite betalt för. I författarvärlden är detta ännu svårare, för vem kan åka omkring på föreläsningsturnéer efter sin bokutgivning? Och vem kan tjäna sin inkomst på det? Visst får vissa författare lite möjligheter till sommarföreläsningar med blåhåriga damer på Österlen, och visst får vissa debattörer sporadiska frilansskrivjobb i någon tidning. Men i slutänden står producenter av kultur och media inför något som musiker i alla tider försökt komma ifrån: Att slippa sitta arbetslösa, leva av någon annan och äta skitmat för att kunna skapa.

Vad än gratisrörelsen önskar sig för värld så måste produktion av kultur hitta en väg att ta betalt för produktionen i sig.

Här är en intervju med Unni Drougge:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4999440.ab

Gemensam fördumning

Okej, mitt första inlägg på svenska. Bara för att jag känner behovet att vara övertydlig. I flera år har jag följt debatten om fildelning och upphovsrätt som musiker och kreatör, men också som pedagogisk utvecklare och som entreprenör. I min värld finns flera grava problem med debatten.

Sedan tio år laddar en mycket stor grupp människor hem material på nätet gratis, mot kreatörens (och de som tjänar pengar på kreatören) vilja. I kölvattnet har det uppstått debatt, protester, rörelser och lagstiftning. Någonstans har vi kommit, men fortfarande förs debatten på en patetisk nivå, som också leder till värdelös lagstiftning.

Dels finns en högljudd grupp som försöker förbjuda nätbaserad överföring av material, och använder kreatörerna som slagträn. Ett extremt litet antal förmögna men utsatta artister – för det rör sig huvudsakligen om musiker och filmskapare, eventuellt några författare också – hänger med på den tråden, medan många artister nyttjar nätet som marknadsföringskanal och känner inte igen sig i förbudsivrarnas retorik. Antipiratmänniskorna är okunniga om teknik, om webbkulturens utveckling, om ungdomsgruppernas användande och använder usla metoder: Förolämpningar och korkad lagstiftning.

På andra sidan, en högljudd grupp som förespråkar fri kommunikation, fri information och upplever individens integritet som hotad. Den seriösa gruppen är extremt liten här också. Ett antal idealister med begåvning och kunskap, men som av någon anledning väljer att larva sig i debatten. De hävdar att fildelning och vägran att respektera en kreatörs önskan att få betalt för sina verk är lika med demokrati och frihet. Dessutom används den mycket stora gruppen gratisätare och latmaskar som alibi för att visa hur legitim deras ståndpunkt ska vara.

Piratpartiet kallar sig Sveriges näst största oppositionsparti sett till antalet medlemmar… När medlemskap är detsamma som tre knapptryckningar på en webbsida blir den flaggan patetisk. Det måste vara skönt att känna sig aktivistisk i stolen bakom sin datorskärm. Hur kan man jämföra det med de stora folkrörelser som går i demonstrationståg, sitter som vallokalsarbetare, agerar strejkvakter och säljer proletären utanför Systembolaget i snögloppet? Och ja, varje dag gick jag förbi Stockholms tingsrätt och såg hur få av era aktivister som demonstrerade vid rättegången. Kallar ni det för ett stort parti?

Ja, det finns en liten grupp idealister och framsynta begåvningar som på allvar försöker hitta vägar att nyttja detta underbara medium som webben är. Men när de tar avstamp i en skitstor grupp som bara gillar gratis snyltande och av lathet kan ta för sig av allt på knapphöjds avstånd, då förstör de för sig själva. Att sedan dessutom kalla dessa gratisätare för partimedlemmar för att de lyckats trycka på en knapp till är bara kontraproduktivt. Lite högre nivå tack!

I slutänden är problemet att det fortfarande inte finns en tillstymmelse till svar från någon av de här sidorna hur en kreatör ska kunna tjäna sitt levebröd på sin kreativitet i den nya mediamiljön.
Debatten snedvrids istället till att handla om allmänhetens rätt till gratis underhållning, fast under täckmantel av frihet och demokrati.

Ni har en hel del uppskärpning att göra innan jag kan ta er på allvar:
Det är väldigt mycket snack och ingen som helst verkstad.
Extremt larvig debattnivå från båda sidor.
Ni använder stora grupper som inte är legitima för att försvara era ståndpunkter.
Båda sidorna har ansvar för att läget är så dåligt. Ni har med gemensamma krafter fördummat varandra och lyckas undgå att prata om kärnan, och försöker gömma era dolda agendor trots att de är övertydliga.

Johan Hakelius förolämpande krönika:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article4789428.ab

Piratpartiets töntiga svar:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article4814516.ab

Någon som ändå försöker putsa debatten:
http://www.newsmill.se/artikel/2009/04/03/fildelningslagen-ar-en-ekonomisk-katastrof-sverige