Flowet som etiskt problem

Enligt en riktning som intresserar sig för dagens och framtidens kultur, så är vi på väg mot ett samhälle där all kultur blir fri, gratis, tillgänglig, delbar och knådbar i ordens mest kreativa bemärkelse. Visionen är att via sin digitala kompis ha tillgång till allt som intresserar, kunna lyssna, läsa, titta, och dessutom vara en del av flödet genom att som minst sprida det vidare, och som mest forma om och bjuda ut egna versioner av det som skapas. Ibland har jag hört ord som ”gemenskap” och ”samhörighet” runt detta.

Nästan alltid kokar det bara ned till att populärmusik ska vara gratis. Det är inte lika intressant att dela poesi, böcker, konst, verkar det som. Utbildningsvärlden har varit fullt involverad i denna kultur länge. Jag har jobbat i sju år med precis detta. Digitala lärresurser- uppdelade i sina minsta beståndsdelar för att vara maximalt öppna för delbarhet. Men lärarna gillade inte konceptet, för att de inte har tid att omkonstruera eller bygga utbildningslego med småobjekt. Kapitlet/modulen med en pedagogisk helhet i sammanhållet avsnitt var den ideala beståndsdelen. Vi har stora gratisbanker med oerhörda mängder av lärresurser. En hel del av detta är högkvalitativt, skapat för statliga pengar och i syfte att vara den värld av tillgängligt lärande som fildelningsvisionärerna önskar. Funkar det då?

De statliga satsningarna på gratis och öppna digitala lärresurser har gått bäst. Men de privata företagen som försökte skapa en marknad, blev förstås inte nöjda alls. För de kunde inte överleva när konkurrensen dödades av massvis av högkvalitativa gratisresurser. En skattefinansierad produktion för att främja denna delningskultur har alltså redan visat sig vara omöjlig att kombinera med vår tids marknadsekonomi.

Underhållningsvärlden då? Grundläggande egenskaper hos kreatörer hindrar också detta öppna flow av ständigt formbart, halvklart material. Bara några nära exempel: Mia, vår vän burleskkonstnären, skulle aldrig kunna arbeta så. För hon har sin personliga stil, som ingen jävel kan få plats i. Samtidigt använder hon gamla 1800-talsbilder, klipper sönder, målar över, och gör helt egna vansinnesverk av. Underbar konst vill jag påstå.

Men göra saker som aldrig blir färdiga? Är det vad p2p-personer tänker sig? Flödet som ”process”. Alltså den vardagligt pågående verksamheten som aldrig ska komma till punkt, utan bara liksom… pågå…

Min bok – som kommer ut om en månad – skulle jag aldrig kunna funka så. Den var tvungen att bli en färdig historia. Något som arbetades klart och sattes punkt med någon sorts slutsats. Den akademiska världen är en ständigt pågående diskussion. Men med färdiga akademiska uppsatser som slutförs, och sedan citeras i nästa varv av forskning, som ska belägga eller motsägas. Det är ett flow som redan finns, funkar och är helt självklart.

Ännu en aspekt är att jag inte känner någon kreatör som är beredd att visa upp något som de inte är någorlunda färdiga med. Ett tillräckligt ”klart” verk behövs för att inte känna sig nervös över förvånade blickar, hos en lyssnare som inte fattar det ofärdiga. Jämför en webbdesigner som ska visa uppdragsgivaren en ful, ofärdig skiss till hemsida, eller vinmakaren som bjuder på provsmakning av ett ofärdigt vin. Det går inte.

Så jag undrar lite hur de som drömmer om det här flödet, tänker sig att det ska fungera. Och jag är nyfiken på att utforska möjligheterna med ett sådant flöde.

Å andra sidan: Lekandet kommer alltid att frodas och med allas möjlighet till publicering så blir privat lekande också offentlig. Shredding är ett exempel på att ta någon annans musikvideo och synka egen musik till. Skitkul, och ibland är det begåvat. Men visst bryter man mot en upphovsrätt. Fast gör det så mycket? Det blir kanske en sorts reklam för originalet också? Puh… Inte lätt det där.

Iggy Pops senaste album är djupt inspirerat av den franske författaren Michel Houllebecqs verk. Han gjorde sina låtar som ackompanjemang och med inspiration från olika delar av boken ”The possibility of an island”. Och där passeras allt som kallas plagiat, kopia, snålskjuts eller vad man nu vill. Det är gammal hederlig kreativitet. Människor som inspirerar varann till nya verk. Och ett sådant flöde finns redan. För övrigt köpte Iggy pop boken. Michel däremot fick en gratisplatta.

Palle Torsson, som är lärare på universitetet några kvarter hemifrån, konstnär och inblandad i Piratbyrån, gjorde ett konstverk som bestod av korta klipp från Astrid Lindgrens filmer. Pippis rumpa utför en ledstång… Barn i poser som alltmer började likna sexuella… Jäkligt störande och en rätt häftig kommentar till vår tids sexualisering. Den fick så mycket skit, för naturligtvis var den enormt provocerande. Och jag har för mej att upphovsrättsdiskussionen överskuggade den barnpornografiska tonen. För inte fick man göra så med någon annans verk. Och visst är det juridiskt riktigt, det får man inte. Hmm… Nu blir det knepigt. För det var ju konst. En begåvad, kritisk kommentar till samhället.

Men när jag skriver så… då sätter jag en gräns. Menar jag att man får göra så, så länge det blir ”konst” men inte så länge det bara är ”underhållning”. Svårt som ögat… Och vem är jag att sätta en kvalitetsstämpel? Och ännu mer: vem är jag att hävda att en kvalitetsstämpel skulle tillåta brott mot upphovsrätten…. Fast en sak blir jag alltmer klar över: Det är inte okej att bara sprida någon kreatörs verk till allmänheten med ursäkt att det skulle vara någon sorts demokratihandling, eller kulturgärning. För debatten domineras av tonen Allt! Nu! Gratis! Det är tyvärr debattonen, trots att vissa försöker maskera den med finare poser, och ett litet antal klyftiga människor försöker tänka ut intressanta vägar för framtidens kultur.

Men översatt till peer2peer-människan i gemen, vad blir det då? Enligt den högljudda debatten – som tyvärr döljer mer oschyssta agendor – så ska man sprida och kopiera verk i någon form av kreativt syfte. Ta lite här och lite där, klippa något så, kopiera från den, knåda in lite där… Det gör mej nyfiken. För hur görs det i praktiken? Vilka faktiska projekt funkar i den här andan? Vilka resultat finns att lyssna eller titta på? Jag hittar faktiskt bara havererade försök, frustrerade ”samarbetspartners” och en massa skakade huvuden. Mia Mäkilä igen: Hon gjorde ett projekt med en amerikansk konstnär, där de skickade tavlor mellan varandra, för att sakta bygga konstverk som kunde kallas för ”gemensamma”. Men flödet var förstås begränsat till ett turordningsbaserat skapande. Och så funkar det ofta, även i låtskriveri, eller gemensamt författande. Dessutom, som vissa verkar förbise: Man väljer oerhört noga vem man vill skapa tillsammans med. För det är så intimt, och personligt, som att älska eller skapa ett barn ihop. Det är inte lätt att skapa med vem som helst på andra sidan en nätverksanslutning.

Det enda flödet i bästa bemärkelse, som jag förstår, är när personer tillsammans jammar fram musik, eller dans, eller improvisationsteater, eller motsvarande i andra genrer. Men hur menar då fildelarna att detta flöde skapas genom just fildelning? Jag måste säga att jag inte riktigt tror på dem. Det låter som en ursäkt för att kunna hämta gratis underhållning. För övrigt finns ju alla verktyg för klippande, hämtande, lekande redan: Trummaskiner och samplingsbibliotek finns att köpa. Fantastiska digitala verktyg finns för medarbetande. Inspiration från andra är gratis och ett huvudsyfte med kultur. Publiceringsmöjligheterna är sjukt billiga. Bara att börja skapa, men varför sprida andras verk mot deras vilja. Det är ett övertramp och en kränkning mot kreatörens integritet.

Så långt har jag kommit i mitt tänkande nu. Tacksamt tar jag emot folk osm tänkt ännu längre.

Spotifys bra och dåliga

Nu tjatar jag på om Spotify igen, men här kommer mer belägg för det jag skrivit härom sistens: Spotifys usla betalning till artisterna. Nu sist med Lady Gaga, som fick 1150 kr för en miljon lyssningar. Naturligtvis är det helrätt utifrån Spotifys eget perspektiv att de betalar bättre än reklamradio, och förstås än Pirate bay. Men för musikerna en usel ersättning till de minskade musikköp som blir följden när folk betraktar denna fantastiska musikbank som sin källa till musik. Vår distributör Phonofile uttryckte redan i mars, det som nu uttrycks av Joacim Cans i Hammerfall: Man måste spelas en miljard gånger för att tjäna något vettigt. Jag har tidigare berättat om vårt mest populäera band Modesty, som fick fem kronor för 8000 lyssningar. Översatt i vanliga musikinköp så är det förstås sjukt dåligt.

Och här kommer förstås perspektivet in: Som alla audiofila reklamplatsförsäljare, så lever Spotify på att sälja reklam. Inte att spela musik. Musiken är bara en uppfångare för att ägarna ska kunna få sina inkomster. Därigenom så nyttjas musikerna som gör detta på ett ganska fult sätt, när de får så uselt betalt för att någon central uppspelare/utgivare ska casha in.

Jag blev intervjuad av en TV-kanal härom dagen, på grund av vår satsning på digialbum och sånglärkan. Och journalisten berättar förstås att hon gått över helt och hålelt till att lyssna på musik i Spotify. “Varför ska folk köpa musiken då?” undrade hon. En helt rimlig fråga. Så där har Spotify ett framtida problem: De ersätter musikinköp, men tror själva att de ersätter Pirate Bay.

Jag håller med krönikören i Expressen idag, om hånet som de där summorna utgör. Men visst finns framtiden någonstans i de här domänerna. En sak angående hans krönika: det är bara ett extremt litet antal skivbolag som är delägare i Spotify. Vi andra får inte alls de fördelarna som ägarskapet medför och kan inte tjäna sidosummor på detta.

Å andra sidan: I helgen hade jag faktiskt en rätt häftig musikupplevelse, tack vare Spotify. Jag och min tjej satt med datorn i soffan och turades om att spela låtar för varann. Ett åttiotalsminne här, en association där. Det var otroligt länge sen jag hade en så social musikuppelvelse, där man liksom berättade något för varann, med hjälp av musiken. Och skapade ett nytt minne med den. Nån gång i början på nittiotalet, så vitt jag minns. Tack vare Spotifys stora utbud och enkelhet, så hittar man faktiskt det man söker, och kan forska vidare, associera, hitta och trassla. Synd att Led Zeppelin inte är tillgängliga förstås. Men som lyssnare är jag förstås helimponerad av tjänsten. Så här blir man dubbel igen. Vilken usel musikutgivare, va?

Förresten, ni som gillar Spotify skarpt. Stör det inte att ljudkvalitén är så taskig? Jag har klurat länge på det där att man accepterar sämre ljud, bara tillgången är bra.  Min ljudteknikernerv får lite ont, men berätta gärna hur det funkar för er.

P.S: Mitt utlovade inlägg om piratdebatten kommer snart, om någon väntar.

P.S igen: Måste tipsa om en riktigt bra artikel om villkoren för liveartister i senaste Stimnytt. Hur de minskade försäljningssiffrorna ökar behovet av liveframträdanden. Men att konkurrensen ökat, villkroen försämrats, scenerna själva har för höga hyror och intäkterna inte alls täcker upp för de minskade inkomsterna. En klar risk inför framtiden. Musiker som får gå med hatten, och ett sämre musikliv… Jag ska skriva något vettigare om det snart också.

Folkmusik, Madeleine och postdigitalt manifest

Som nyss nämnts, så släpper vi strax en massa nya saker.  Dessutom har vi precis hjälpt ett par folkmusiker, Torbjörn och Pär Näsbom, att presa upp sin CD “Upptakt”. Formellt sett så är det Gramtones fjärde utgivning, och det är kul att kunna bredda kontaktnätet över till folkmusiken. Som faktiskt är en av mina favvogenrer, trots att mitt eget band säkert låter långt därifrån. Men Roger överallt var ju där och hojtade. Och visst har vi vår violinist Hjalle även i Tree full of people.

Strax efter lanseringen av våra digialbum, rättvisemärkningen och webbutiken, så börjar jag spela in Madeleine Jonsson. en fantastisk musiker som spelade hos oss för någon månad sedan. Om jag ska gissa, så vågar jag faktiskt tro att hon kommer ganska långt här i världen: Excentrisk, personlig, superambitiös och riktigt begåvad. Det borde inte kunna gå fel med allt detta i ryggsäcken redan som sjuttonåring. Kolla en enkel video från vår studio, där hon uppträdde:
http://www.youtube.com/watch?v=ebmrMgEITms

Annars tänker jag just nu mycket på mixen av det här:
http://www.inkbokforlag.com/postdigital.htm
och det här:
http://www.dn.se/insidan/fredad-zon-for-unga-tysta-man-1.982617
Jag skulle kunna skriva en bok om ämnet, utifrån allt vi snackar om på Skolverket, CFL, forskarna, skivbolaget, Friends, feminismen…

Teatral upphovsrätt

Ett bråk har pågått en tid mellan Stockholms Stadsteater och flera upphovsrättsföreträdare om teaterns användning av musik i sin föreställning “De tre musketörerna”. Jag uppskattar debatter som lyckas bli nyanserade, och här finns bra potential att prata allvar.

Teatern, med Madeleine Sjöstedt som frontfigur, är frustrerad över att deras användning av musiken möts med sådant motstånd från skivbolag och Stim. Skivbolaget Universal har använt riktigt obehaglia metoder för att driva sin linje: Stämningar, påhitt, lögner, tala i annans namn… Så Sjöstedts argument om stämningar osm affärsidé är ganska relevant. Snygg beräkningsmodell får hon in också. En sång skulle vara värd 160 000 kronor enligt stämningarna. Festligt. Härlig affärsmodell.

Men hon svajar tyvärr lite i viss argumentation. För teaterns användning är inte bara vanlig musiklyssning, utan de blandar in någons verk (ca 50 låtar) i teaterföreställningen och gör därmed helt nya saker med verken. Detta måste faktiskt lösas med musikskaparna i förväg, som regelverket ser ut idag. Och en frisk kompositör skulle med glädje vilja ha med sin låt i en sådan föreställning. Så fårga i förväg är väl inget kosntigt? Minns exempelvis Baz Luhrmans kerativa användning av popdängor i filmen Moulin Rouge (2001). Superhärligt – och fantastiskt resultat för både filmen, musikskapare och publik. Tyvärr missar Stadsteatern hur avtal faktiskt ser ut.

Stim nyanserar debatten i en replik i dag. Bra synpunkter. Men även som upphovsman blir jag fundersam. För en tanke smyger sig in efter genomläsningarna. Vilken mellanhand har rätt att bestämma vad en upphovsman ska göra med sina verk? Universal uppför sig självsvådligt och knappast i artisternas intresse. Eventuella skadestånd går sedan inte alls till artisterna de säger sig företräda utan naturligtvis till skivbolaget. Upphovsmannen blir bara en galjonsfigur för andras inkomst. Lite samma sak med Stim. Vi har själva i Gramtone haft bekymmer med deras filosofi – trots att de anser sig främja oss som upphovsmän.  Vi får inte använda vår egen musik fritt, vi måste betala Stim för att arrangera våra egna konserter… Det blir lite larvigt till slut. En främjande organisation behöver se vidare än bara till första plånboksraden.

Tänk om musiker och användare kunde mötas utan mellanhänder. Fast det blir adninistrativt enormt jobb för att lösa sånt. En upphovsrättsorganisation behövs för att göra effektiva affärer. Dessutom: Tank om regelverket för användning var lite friare. Så man kunde använda verk lite enklare, leka runt med dem, blanda och vara kreativ och samsas mer. Tjäna nya pengar ihop. Creative Commons är ett smart steg på vägen.

Men för er som är kritiska till dagens publikfientliga situation: Den har uppstått för att musiker förr i tiden inte fick betalt alls. Varsågod för några öl och var jävligt nöjd med att få bli spelad här hos oss.  Betalt? Det kan du ta för skivorna sen. Naturligtvis behövdes uppstyrning så musiker kunde hävda sin rätt till betalning för användning. Idag har vi gått ett helt varv runt, så samma argument dyker upp igen. Spela gratis – tjäna pengar på något annat sätt. Här är några bärs. Se lite glad ut.

Bra med konkursad distributör?

Distributören för smalare musik, CDA, har lämnat in sin konkursansökan. De får inget stöd av Kulturrådet och deras verksamhet har inte tillräcklig vinst. Det är en nyhet som jag har dubbla känslor för.

Å ena sidan försvinner en viktig kanal för många små skivbolag, för smalare musik och för mindre band som inte platsar i jättarnas utgivning. Det är ett allvarligt problem. Det kan bli svårt att hitta relevanta utgivningskanaler.

Å andra sidan: När Gramtone letade distributör för några år sedan, så var vi i kontakt med dem. Och de hade trots smalheten, en lite elitistisk attityd att vi kanske inte platsade. Det blir lite för många trösklar att ta sig över för ett band att först hitta in hos ett skivbolag, varefter skivbolaget måste platsa hos en distributör. Då har man inte förstått sin roll.

Å tredje sidan så försvinner kompetens och ett nav för nätverkande hos små skivbolag och band. Det är bara dåligt tycker jag. En schablonbild är att band kan nå sin publik själva genom nätet, men det är inte alls säkert. Det krävs ganska omfattande kompetens, tid, kontakter och energi för att nå ut. Sådant finns hos en samlingspunkt i form av en distributör.

Å fjärde sidan tycker jag att idealet vore en utgivningsmiljö där band enkelt kunde nå sin publik utan en massa mellanhänder.

Så humm… hur ska musiker få support i sin utgivning, den supporten tjäna sitt uppehälle, men samtidigt inte bli en mellanhand som bygger murar mellan musik och publik?

Att shredda låtar

Jag hittade precis en helt underbar kulturyttring, tack vare min vapendragare Peter. Det finns någon sorts underbart kreativ rörelse som pimpar gamla musikvideos med egen musik. Som en parodi naturligtvis, men också ett härligt bevis på kreativitet. Shredding.

Det finns en hel del videos, med ganska olika kvalitet. Den bästa hittills kommer här:

Spotify och pengarna

Ännu ett inlägg om Spotify. Precis som oss, så fick Magnus Uggla sin första avräkning nyligen och blev förbaskad. Visst är det riktigt dåligt betalt. Samtidigt har de själva argumentet “Hur mycket skulle du få betalt om 8000 pers hörde dina låtar i reklamradion?”, vilket är helt sant. Musiker får riktigt dåligt betalt för musik som går genom etern. Vare sig det sker i radio eller över nätet. Kanske ett facit för nyttan av abonnemangstjänster, tyvärr.

Vi på Gramtone tycker att Spotify är värda att satsa på, för vi har många lyssnare där och vi får trots allt en liten peng, något som vi inte alls får via Last FM eller andra streamingtjänster. De behöver också tid för att etablera sig. Men Spotify har den ojämförligt sämsta fördelningen av pengar – 50/50 mellan dem och deras distributörer, vilket är bedrövligt i jämförelse med alla andra aktörer som ligger någonstans runt 80/20. Mellanhandssjukan i sin taskigaste form. Här behöver de tänka längre. Som artist får jag inte bara dåligt betalt på grund av deras affärsmodell, utan också på grund av deras värdelösa fördelning.

Här är mina tidigare inlägg om Spotify. Först en i våras, när vi började ana vad som skulle hända runt ekonomin hos Spotify: http://gramtone.wordpress.com/2009/03/20/spotify-a-loss-for-musicians/

Och här från förra veckan när vår första avräkning kom: http://gramtone.wordpress.com/2009/08/08/176/

 

Edit 14 augusti: Debatten fortsatte dagen efter, och en mycket intressant kommentar fångades upp från Per Sundin på Universal: “Det vi inser efter dagens debatt är att vi måste berätta för våra artister hur mycket de tjänar på Spotify”. Eh… Hur kommer det sig att de inte gjort det tidigare? De har haft avtalen länge nu. Gramtone berättade dag ett om vår distributörs festliga kommentar “Hvilket sannsynsligvis vil utgjøre ca 0,000000001 EUR og det er hva an får pr avspilling…” . Men jag antar att vi har nytta av öppenhet.

Tillbaka till roligheten

Jag har skrivit alldeles för lite om det viktiga och roliga med allt det här. Läste precis boken ”Feber 2” av Lennart Persson, tyvärr alldeles nyligen död. En bok full med passionerade berättelser om sånger om kärlek. Varje låt han berättar om får sin historia genomgången och det är så inspirerande att läsa. En rolig anekdot om honom är att han länge ansvarade för Bibliotekstjänst urval av populärmusik. En nittiotalistisk föregångare till fildelning, där man gratis (nåja) lånade plattor på bibban och spelade över dem på kassett. Till skivbolagens stora förtret förstås.

På Gramtone håller vi på med ett par rätt roliga projekt. Uppfinningar, framåttänkande och förstås ny musik. Hoppas vi kan bli klara snart och inte bara snacka om saken. Sex webbalbum som vi kanske kallar pocketalbum eller e-album till slut, är färdiga. Grammofon arrangerar en konsertserie hela sommaren precis utanför vår studio med en massa sköna musikanter. Några av dem tyvärr utanför min räckvidd. The Social Services är redan tillräckligt långt gågna för att ha kontrakt i England. Vi får också in lite demos och träffar häftiga musiker som vi vill göra saker med. Här får jag lov att tipsa om ett par favoriter just nu:

Sonja Åkessons trio: http://www.myspace.com/sonjastrio
Jag hör lite Bob Hund och red Hot Chilipeppers fast också deras alldeles egen politik, konst, attityd och underbara charm. Toppenbra live dessutom.

Madeleine Jonsson: www.myspace.com/madeleinejonsson
Jättesköna låtar och en toppenröst. Jag hoppas hon kan växa vidare på den här linjen .Hon har lovat mej att få lyssna på mer musik. Undrar hur hon låter live.

Inkompetenstävling

Det är så sorgligt att samtidigt som artister fick verktyg att gå förbi mellanhänderna och göra affärer direkt med sin publik via ny teknik, så började publiken betrakta artisternas verk som värdelösa på grund av samma teknik.

Som ett eko från nittotalet hoppar plötsligt en helt okunnig röst upp och börjar debattera frågor som redan är passerade, frånsprungna och anti-konstruktiva. På SVD skriver en Mikael Flovén att konstnärer och musikindustrin måste börja göra ett hederligt arbete igen. Som om de inte gjort det. Jag har faktiskt inte läst en så inkompetent debattartikel tidigare. Lekmän skriver ibland liknande dravel i bloggkommentarer, men här lyfts det i en av landets största tidningar. Så nu ska dissekeras:

Först tar han exemplet att konstköpare betalar miljontals kronor för en målning. Detta sker i stort sett bara långt efter en konstnärs död. En artist som levt ett liv i misär och aldrig sett pengar för sina verk, blir mytförklarad och sedd som en enorm investering decennier efter att ha dött. Det har inget med konstnärers eller skivindustrins lathet att göra. Mellanhänder har alltid, och kommer alltid att tjäna massor på andras kreativitet. Och ett unikt verk kommer alltid att ha ett särskilt värde. Den närmaste jämförelsen en musiker eller författare lyckas göra till en ensamexemplarig målning (kan ta åratal att färdigställa en enda tavla) är att signera ett ex av sin platta eller bok (tar några sekunder). Och på skivmarknaderna brukar en sådan skivas värde öka något, men som musikerna aldrig får del av. Det är förstås istället skivägaren som tjänar dessa pengar. Inte en euro kommer till artisten. Och vem i hela universum har lust att betala extra för ett signerat notblad? Kom igen…

Så hoppar han till att dra parallellen till livemusik – (som unikt uttryck) – mot inspelad musik – (värdelöst kopierbart uttryck). Och han uppfattar på sitt sätt att trenden länge har gått mot att människor betalar mer för upplevelser än exemplarförsäljning. Detta stämmer men låter ändå inte ett verk framtaget på fysisk eller digital media bli gratis. En upphovsperson kan om den vill, så klart. I marknadsföringssyfte eller av idealism eller snällhet. Men det betalar knappast maten på bordet, så yrkesarbetande artister skänker bort sina verk väldigt sällan och väldigt genomtänkt.

Så kommer en kärna i hans tänkande: Musikindustrin och konstnärer har tydligen gått vilse i att låtar upplagda på Internet finns i ett oändligt antal exemplar. Vi arbetar tydligen inte längre på grund av detta. Logiken är oklar.

Efter detta ett pötsligt hopp över till sampling. Lite fånigt, men jag drar en pedagogisk grundkurs igen: Det är inte tillåtet att göra om ett verk utan att be om lov från den ursprunglige upphovsmannen. Ibland vill de också ha betalt. Detta har inget med digitala filer att göra utan är etablerat sedan Bernkonvention från 1886. Men visst ser jag hur han försöker formulera ett relevant problem. Som jag skrivit tidigare, är upphovsrättens enorma tidsspann och rigida struktur ett bekymmer för kunskapsspridning. Men för musiker… Clyde Stubblefield heter gubben som spelade de trummor på Funky Drummer som senare blev en av världens mest samplade trumkomp. Han har aldrig fått en spänn för att vara med på tusen och åter tusen låtar. Om en samplare bara hade orken att åtminstone spela in en liknande runda själv. Här slår debattörens logik tillbaka: Det är väl samplarna som är lata och inte gör det hederliga arbetet? För tydlighetens skull vill jag bara tillägga att sampling i sig gillar jag verkligen, bara den som gjort jobbet får credd, pröjs och respekt.

Så kastar han logiken överbord, jämför musiksampling med tavelmåleri och förväxlar det i farten med genreformer. Pedagogik igen: Att använda kubismens teknik är väsensskilt från att måla av Picassos Guernica. Som att förväxla elektricitet med en Led Zeppelinlåt i MP3-form. Här börjar jag fundera på om han bara driver med folk. För att vara lite tydlig: Det som skulle vara otillåtet i sammanhanget vore att fotografera av Picassos Guernica och sälja fotona utan att betala rättighetshavaren. Folk har alltid målat av andras tavlor, mest i utbildningssyfte. Inom just målerivärlden finns ovanpå detta en stort stigma angående förfalskningar m.m.

Så skriver han följande: ”Det enda rätta är att inse att den musik som är skapad naturligtvis ägs av upphovsmannen, men att det inte följer en rätt att beskatta de som spelar eller lyssnar på musiken…”.
- Eh… jooh… Rätten att ta betalt är grundläggande. Det har upphovspersonen all rätt att göra. Enligt alla lagar och etiska överenskommelser som finns. Varför skriver han så?
” ej heller förhindra andra konstnärer att inspireras av det ursprungliga konstverket.”
- Eh… Nä, visst. Alla får helt fritt och gratis inspireras av ett verk. Det är ett av syftena med konst. Att få människor att tänka vidare, nå längre, finna nya vägar. Vad har det med den första delen av samma mening att göra?

Ännu mer dissekering i nästa mening.
”Det är dags att särskilja upphovsrätten från rätten till ersättning.”
- Det görs redan, tack så mycket. Den ideella upphovsrätten är skild från den ekonomiska upphovsrätten. Det är så kreatörer har möjlighet att göra effektiva affärer. Det är på så sätt organisationer som Stim existerar.

Så visar han den vanliga bristen på sammanhang när han skriver: ”När vinylskivan fanns så gjordes ett hederligt arbete med att spela in, trycka skivor, distribuera skivor och att göra reklam för musiken. Men Internet har förändrat branschlogiken i grunden”. För här antar han, som så många gör, att arbetsprocessen ändrats för att musiken finns digitalt. Det enda steg som ändrats är själva skivpressningen. Inspelning, distribution och marknadsföring är fortfarande samma jättearbete. Hur skulle det kunna vara annorlunda?

Nästa stycke kommer den vanliga raljanta monopol/lathet/idétorka-snacket. Låt mej ta vårt eget bolag som exempel: Gramtone har inte monopol på någonting. Inte ens våra egna artister. Vi har uppfunnit en helt ny typ av produkt och vi har skapat en helt ny sorts skivkontrakt. Vårt mest ambitiösa band, The Modesty, var i maj på turné i England och åker tillbaka i oktober. Då bor de gratis i turnéarrangörens vardagsrum som får bli nav i turnén. Han bor i centrala England, så de kan nå spelställena på 4-5 timmars bilresa enkel väg varje dag. Allt för att ge nollresultat för turnén. Naturligtvis måste de ta tjänstledigt från sina vanliga jobb för att kunna åka. Två veckors löneavdrag alltså. De tar med sina egenfinansierade plattor som möjligen når break-even om de har tur. Så tjänar musiker pengar på konserter? Knappast. Är The Modesty lata? Knappast.

Så skriver han lite mer om att signera pryttlar. Är det allvarligt menat? Som jag skrivit här så verkar vissa tro att musiker ska göra allt annat än att tjäna pengar på sin musik, när de samtidigt säger att musiker ska jobba med sina kärnämnen. Logiken fattas även där. Nästa stycke handlar om att artister ska söka sin betalning hos nya mellanhänder, nu internetoperatörerna. Jag ser ju hellre en utveckling – som Internet tidigare antogs ha fantastiska förutsättningar för – att skippa mellanhänderna och låta artister och publik mötas direkt. Men när den här sortens publik vägrar betala så blir föstås mellanhänderna avgörande igen och blir de enda som tjänar pengar. För övrigt: Hur går logiken ihop att företag men inte privatpersoner ska betala för musikanvändning?

Så lite om I-tunes och deras helhetslösning för att överbrygga gapet mellan fysisk och digital produkt. Den enda korrekta analysen i hela artikeln. Publiken vill ha smidiga sätt att lyssna och betala för musik. Men även här är det ju mellanhanden som tjänar pengarna. Dessutom ett oerhört känsligt system. Vid en krasch förlorar den som köpt musiken en enorm investering.

Hela artikeln är ett exempel på hur tillvaron blivit för abstrakt för Flovén, så sammanhangen har förlorats mellan de olika steg som krävs för att skapa, distribuera och tjäna in pengar på sitt arbete. Internetstrukturen verkar få folk att tappa koncepten. Dessutom ett dåligt redigerat sammelsurium av hopblandade tankar och förväxlingar av musik/måleri/genre/teknik. Synd att så många hojtar “SKIVBRANCHEN LÄS DET HÄR” som om han berättar en ny och häftig sanning. Jo, jag har läst, och blir bara trött. 1 2 3 4 5 6 7 8

Jag har länge önskat se en mer framåtskridande debatt istället för detta eviga tugg att äta gratis och konstnärer är elaka som inte vill gå med eller inse detta. Tyvärr är denna artikel ett steg tio år tillbaka i tiden, till Napsters inträde på scenen 1999. Snälla! Bättre! Återigen, jag har ännu inte fått ett enda svar på de frågor jag ställt om piratrörelsens argument.

Skev fördelning av musikpengar

Idag berättar SVD om hur pengarna fördelas mellan skivbolag, mellanhänder och artister i musikbranchen. Mycket bra att äntligen få fram det. En viktig bit handlar om kortföretagens höga förtjänster vid digital försäljning. Det här har vi identifierat i Gramtone och försökt hitta metoder för. Men det är svårt, vid riktigt små inköp, en enstaka MP3-fil, så går summan egentligen till kortföretag och moms… Ganska speciellt. Det blir tydligt hur mycket av den faktiska summan som går till mellanhänder. Något som kan framstå som en nyhet är att skivbolaget själv inte får så fruktansvärt stor del av kakan, som vissa myter gjort gällande.

Här kan du ta del av Gramtones kartläggning av fördelning i branchen (snyggare än SVD:s) och vår egen prisfilosofi, som vi förstås är stolta över då syftet är att artisterna ska ha pengarna. Vi gjorde den för ett par år sedan och den står sig väl i jämförelse med STIM:s, till och med lite bättre detaljerad:
http://www.grammofon.com/gramtone/prispolicy.html

En bit som förvånar mej lite i artikeln är Per Sundins kommentar om att skivbolagen investerat mycket i digitala försäljningssystem. Av de webbutiker som Gramtone använder, alla stora webbutiker i världen, är inget skivbolagsägt. Itunes? Emusic? Spotify? MTV, Åhlens, Bengans? Jag kan inte se var skivbolagen betalar dessa. För vår egen webbutik har vi fixat en smidig lösning – kunde vara billigare – men så fasligt stor investering har vi inte gjort.