Spotify – ersättning eller complement or substitute

(In english below, since my posts about Spotify are read internationally)

Swe: Vi fick just senaste kvartalsrapporten från vår viktigaste distributör, Phonofile i Norge. Trevliga killar, bra kommunikation och eftersom de har alla roliga webbutiker som Itunes, Spotify m.m. så är det alltid spännande att få deras rapporter. Som små presenter varje kvartal.

Som förra rapporten, så fick vårt mest framgångsrika band, The Modesty, en del spelningar. 4430 spelningar på dessa tre månader, vilket är helt okej tycker jag. Det skapade en intäkt på 5,53 kronor.

Jag börjar fundera på vad Spotify egentligen är. Själva säger de sig vara en ekvivalent till reklamradio – och tycker musikerna får bättre betalt än i det mediet. Vilket är sant. Men i praktiken tror jag de blir en ersättning för musikköp, för folk köper väl varken CD eller MP3-or när de kan lyssna gratis på Spotify? Så risken blir att Spotify gör musiker fattigare i slutänden. 4430 spelningar… Det kunde motsvara flera hundra CD-köp, eller kanske 1000 MP3-köp. Vilket naturligtvis skulle rendera en avsevärt högre intäkt för musikerna. Så frågan är hur man ska tänka. Vad tycker publiken?

En viktig aspekt är om folk råkar stöta på vår musik i någon form av radiofunktion, där jag kunde avgöra marknadsföringsvärdet, eller om folk specifikt söker upp bandet för att lyssna igenom deras musik gratis. Marknadsföringen är särdeles värdefull. Men vi saknar tillgång till statistik över sånt från Spotify. Vilket Last FM faktiskt erbjuder enkelt.

Eng: We just got the latest quarter-report from our most important distributor, Phonofile in Norway. Nice guys, good communication and since they have all the fun webshops like Itunes and Spotify, its always exciting to get their reports. Like a small present each quarter.

Like in the last report, our most successful band, The Modesty, got quite a few plays. 4430 plays in these three months. Which is quite alright, I think. It gave them 5,53 swedish crowns (which is about 0,5 Euros).

I’m starting to think about what Spotify really is. Themselves, they say that they are an equivalent to commercial radio – and gives the musicians more money than in that medium. Which is true. But in practice I think they become a substitute for buying music. Because people wont buy either CD:s or MP3:s when they can listen for free on Spotify? So the risk is that Spotify makes musicians poorer in the end. 4430 plays… That could equal several hundred CD-buys, or maybe 1000 MP3-buys. Which of course would render a significantly higher income för the musicians. So the question is what to think. What do the audience think?

One important aspect is if people come by our music in some form of radiofunction, where I could conclude the marketing value. Or if people specifically search for the bands, to listen to their music for free. The marketing is particularly valuable. But we lack the access to statistics about that from Spotify. Which Last FM does offer easily.

By the way, here are our bands on Spotify:
The Modesty
Tree full of people
P.A.N

Digialbum, sånglärka och webbutik

Alldeles snart, gott folk, så lanserar vi på Gramtone en stor satsning. Dels ger vi ut de sju första digialbumen, en egen uppfinning som vi hoppas ska slå igenom ordentligt. Visst gillar vi digitala produkter, men lösa musikfiler är så jädra osexigt. Så vi har satt ihop en produkt med vackert fullskärmsomslag, med musik, bilder, filmer och annat. Dessutom en dynamisk del som kan uppdateras med tiden och ge köparen nytt material i ett redan inköpt album. Du kan redan nu ladda hem ett gratisalbum med vårt gamla avsomnade band Roger Överallt.
Läs om digialbum och ladda ned här: 

http://www.grammofon.com/gramtone/digialbum.html

Samtidigt lanserar vi en rättvisemärkning – Sånglärkan. För att ändra fokuset från roffarmentaliteten som genomsyrar fildelninigsdebatten idag, så vill vi diskutera vad producenter och konsumenter kan göra för att hjälpa varann istället. Sånglärkan blir vår symbol för ett nytt tankesätt.
Läs om Sånglärkan här:

http://www.grammofon.com/gramtone/sanglarkan.html

För att allt detta ska ge bästa resultat så startar vi samtidigt vår egen factory outlet. Nu har vi precis drabbats av en del knasiga problem, på grund av Swedbanks attityd att inte kommunciera med sina kunder. Men vi är strax på banan med butiken och försöker lansera alltåhop samtidigt. Kul som fanken!

Att mastra snyggt

Jag sitter just och mastrar en kommande utgåva från Gramtone. Kasperdoll heter han och jag är grymt imponerad över ljudbilden han fått ihop. Lite grunge – åt Chris Cornellhållet. Men också PJ Harvey hörs genom de snygga ljudbilderna. Att blanda tramorgel och dragspel med hårt distade gitarrer och söndergejtade trummor – det är underbart.

Men mastring har blivit ett bekymmer. Det senaste decenniet har fokuset legat på att pressa upp allt i extrema ljudnivåer.  För CD och digitalt format klarar sånt. Syftet är att sticka ut så mycket som möjligt i det allmänna radiobruset. Dessutom hjälper det alla nyare ljudformat som MP3, OGG, WMW osv. För de är hårt komprimerade i sig så stor dynamik funakr inget vidare i dessa digitala format. En discodänga kan låta bra i MP3, men Mozart funkar riktigt dåligt.

Dessutom blir även populärmusik alldeles för ihoptryckt av dagens konstiga mastringsideal. Ett sorgligt exempel är Led Zeppelins samlingsplatta Mothership, som av någon anledning mastrades om – från redan utmärkt mastrade utgåvor i början på nittiotalet. Den här senaste bearbetningen gjorde deras fantastiska dynamik och sound bara platt, pressat och fult. Och jag har själv fallit i fällan. Mina första mastringsförsök var ganska överpressade. Blev lite förvånad när ett underbart trumsound reducerades till enformigt plaskande. MEn nu blrid et annorlunda.

Jag inser att ett musikaliskt ideal för mastring inte ska fokusera på eventuell maxvolym i radio. Det är varken speciellt bra kanal till vår publik och radiostationerna har själva kompressorer som trycker ihop allt ändå. Dessutom måste ju mastring lyfta fram det vackra – inte det jobbiga – i musiken. Så Kasperdoll och alla framtida jobb blir lite mildare mastrade. För att behålla dynamik, bjuda på bästa möjliga upplevelse, och hoppas att publiken inte nöjer sig med dålig MP3-kvalitet i usla laptophögtalare.

Här är Kasperdolls Myspacesida: http://www.myspace.com/embryonartkasper

Spotify och pengarna

Ännu ett inlägg om Spotify. Precis som oss, så fick Magnus Uggla sin första avräkning nyligen och blev förbaskad. Visst är det riktigt dåligt betalt. Samtidigt har de själva argumentet “Hur mycket skulle du få betalt om 8000 pers hörde dina låtar i reklamradion?”, vilket är helt sant. Musiker får riktigt dåligt betalt för musik som går genom etern. Vare sig det sker i radio eller över nätet. Kanske ett facit för nyttan av abonnemangstjänster, tyvärr.

Vi på Gramtone tycker att Spotify är värda att satsa på, för vi har många lyssnare där och vi får trots allt en liten peng, något som vi inte alls får via Last FM eller andra streamingtjänster. De behöver också tid för att etablera sig. Men Spotify har den ojämförligt sämsta fördelningen av pengar – 50/50 mellan dem och deras distributörer, vilket är bedrövligt i jämförelse med alla andra aktörer som ligger någonstans runt 80/20. Mellanhandssjukan i sin taskigaste form. Här behöver de tänka längre. Som artist får jag inte bara dåligt betalt på grund av deras affärsmodell, utan också på grund av deras värdelösa fördelning.

Här är mina tidigare inlägg om Spotify. Först en i våras, när vi började ana vad som skulle hända runt ekonomin hos Spotify: http://gramtone.wordpress.com/2009/03/20/spotify-a-loss-for-musicians/

Och här från förra veckan när vår första avräkning kom: http://gramtone.wordpress.com/2009/08/08/176/

 

Edit 14 augusti: Debatten fortsatte dagen efter, och en mycket intressant kommentar fångades upp från Per Sundin på Universal: “Det vi inser efter dagens debatt är att vi måste berätta för våra artister hur mycket de tjänar på Spotify”. Eh… Hur kommer det sig att de inte gjort det tidigare? De har haft avtalen länge nu. Gramtone berättade dag ett om vår distributörs festliga kommentar “Hvilket sannsynsligvis vil utgjøre ca 0,000000001 EUR og det er hva an får pr avspilling…” . Men jag antar att vi har nytta av öppenhet.

När potatis blir gratis

Läste precis en otroligt intressant recension av den nya boken ” Free – the future of a radical price” i DN. Många tankar som är både framåtriktade och facitaktiga blandas och får mej att tänka igenom några aspekter av prissättning och tillgång på kreativ verksamhet. När jag försöker tänka både som både skapare, konsument och distributör så når jag hit just nu:

Nätet är en skitbra förutsättning att skippa en massa mellanhänder som bara kostar pengar. Det minimerar också lagerkostnader och transportkostnader. Vid sidan av Internet har dessutom inspelningsutrustning, bildredigering och kunskapen att hantera sådant blivit mycket billigare. Sammantaget kan upphovsmannen sänka priserna rätt rejält och ändå ha en vettig vinstmarginal. Det är så sorgligt att samtidigt som artister fick verktyg att gå förbi mellanhänderna och göra affärer direkt med sin publik via ny teknik, så började publiken betrakta artisternas verk som värdelösa på grund av samma teknik.

Som kreatör och distributör är det här ganska frustrerande. Inte minst när pirater och gratisivrare saknar förslag på lösningar. Så långt jag har lyssnat på den rörelsen så begärs just smidig tillgång, sänkta priser och affärsmodeller som ger pengarna till kreatörerna och inte till mellanhänderna.. Men när detta möts av bland annat Gramtone, så duger inte våra försök utan allt faller ned till Gratiskrav.

Vi testar nya affärsmodeller för att nyttja nätets fördelar, vi ser de kreativa möjligheterna med nätets delningskultur, vi sprider också gratismaterial – i marknadsföringssyfte, vi är genomskinliga och producerar etiskt. Men för en gratisätare spelar detta ingen roll. Därför kommer Gramtone alldeles snart att lansera en märkning för etisk musikproduktion med motkravet etiskt lyssnande. Kolla tillbaka om en månad eller två bara.

För vad vi behöver är inte bara en debatt om att kreatörer ska ändra affärsmodeller, utan publiken behöver också  motprestera. Vi har en unik situation den här tidsepoken där programtillverkare, filmskapare och musiker lägger massor av tillit i sin publik – vi vet att ni kan sprida och utnyttja vårt material precis som ni vill, men vi hoppas ni ger oss lön för mödan. Ni har makten, en möjlighet för folk att träna på etik, väl?

I slutänden funkar det ju så att även kreatörer behöver mat och husrum, och inte förrän hela gratiskulturen slår igenom hela samhällsstrukturen och potatis blir gratis, då kan vi börja leverera fri. Om nu det är ett politiskt system folk önskar sig?

För övrigt: Läs gärna mina frågor till piratrörelsen, som ingen lyckas svara på, inte ens Piratpartiet
Och kolla gärna Gramtones affärsmodell.

Inkompetenstävling

Det är så sorgligt att samtidigt som artister fick verktyg att gå förbi mellanhänderna och göra affärer direkt med sin publik via ny teknik, så började publiken betrakta artisternas verk som värdelösa på grund av samma teknik.

Som ett eko från nittotalet hoppar plötsligt en helt okunnig röst upp och börjar debattera frågor som redan är passerade, frånsprungna och anti-konstruktiva. På SVD skriver en Mikael Flovén att konstnärer och musikindustrin måste börja göra ett hederligt arbete igen. Som om de inte gjort det. Jag har faktiskt inte läst en så inkompetent debattartikel tidigare. Lekmän skriver ibland liknande dravel i bloggkommentarer, men här lyfts det i en av landets största tidningar. Så nu ska dissekeras:

Först tar han exemplet att konstköpare betalar miljontals kronor för en målning. Detta sker i stort sett bara långt efter en konstnärs död. En artist som levt ett liv i misär och aldrig sett pengar för sina verk, blir mytförklarad och sedd som en enorm investering decennier efter att ha dött. Det har inget med konstnärers eller skivindustrins lathet att göra. Mellanhänder har alltid, och kommer alltid att tjäna massor på andras kreativitet. Och ett unikt verk kommer alltid att ha ett särskilt värde. Den närmaste jämförelsen en musiker eller författare lyckas göra till en ensamexemplarig målning (kan ta åratal att färdigställa en enda tavla) är att signera ett ex av sin platta eller bok (tar några sekunder). Och på skivmarknaderna brukar en sådan skivas värde öka något, men som musikerna aldrig får del av. Det är förstås istället skivägaren som tjänar dessa pengar. Inte en euro kommer till artisten. Och vem i hela universum har lust att betala extra för ett signerat notblad? Kom igen…

Så hoppar han till att dra parallellen till livemusik – (som unikt uttryck) – mot inspelad musik – (värdelöst kopierbart uttryck). Och han uppfattar på sitt sätt att trenden länge har gått mot att människor betalar mer för upplevelser än exemplarförsäljning. Detta stämmer men låter ändå inte ett verk framtaget på fysisk eller digital media bli gratis. En upphovsperson kan om den vill, så klart. I marknadsföringssyfte eller av idealism eller snällhet. Men det betalar knappast maten på bordet, så yrkesarbetande artister skänker bort sina verk väldigt sällan och väldigt genomtänkt.

Så kommer en kärna i hans tänkande: Musikindustrin och konstnärer har tydligen gått vilse i att låtar upplagda på Internet finns i ett oändligt antal exemplar. Vi arbetar tydligen inte längre på grund av detta. Logiken är oklar.

Efter detta ett pötsligt hopp över till sampling. Lite fånigt, men jag drar en pedagogisk grundkurs igen: Det är inte tillåtet att göra om ett verk utan att be om lov från den ursprunglige upphovsmannen. Ibland vill de också ha betalt. Detta har inget med digitala filer att göra utan är etablerat sedan Bernkonvention från 1886. Men visst ser jag hur han försöker formulera ett relevant problem. Som jag skrivit tidigare, är upphovsrättens enorma tidsspann och rigida struktur ett bekymmer för kunskapsspridning. Men för musiker… Clyde Stubblefield heter gubben som spelade de trummor på Funky Drummer som senare blev en av världens mest samplade trumkomp. Han har aldrig fått en spänn för att vara med på tusen och åter tusen låtar. Om en samplare bara hade orken att åtminstone spela in en liknande runda själv. Här slår debattörens logik tillbaka: Det är väl samplarna som är lata och inte gör det hederliga arbetet? För tydlighetens skull vill jag bara tillägga att sampling i sig gillar jag verkligen, bara den som gjort jobbet får credd, pröjs och respekt.

Så kastar han logiken överbord, jämför musiksampling med tavelmåleri och förväxlar det i farten med genreformer. Pedagogik igen: Att använda kubismens teknik är väsensskilt från att måla av Picassos Guernica. Som att förväxla elektricitet med en Led Zeppelinlåt i MP3-form. Här börjar jag fundera på om han bara driver med folk. För att vara lite tydlig: Det som skulle vara otillåtet i sammanhanget vore att fotografera av Picassos Guernica och sälja fotona utan att betala rättighetshavaren. Folk har alltid målat av andras tavlor, mest i utbildningssyfte. Inom just målerivärlden finns ovanpå detta en stort stigma angående förfalskningar m.m.

Så skriver han följande: ”Det enda rätta är att inse att den musik som är skapad naturligtvis ägs av upphovsmannen, men att det inte följer en rätt att beskatta de som spelar eller lyssnar på musiken…”.
- Eh… jooh… Rätten att ta betalt är grundläggande. Det har upphovspersonen all rätt att göra. Enligt alla lagar och etiska överenskommelser som finns. Varför skriver han så?
” ej heller förhindra andra konstnärer att inspireras av det ursprungliga konstverket.”
- Eh… Nä, visst. Alla får helt fritt och gratis inspireras av ett verk. Det är ett av syftena med konst. Att få människor att tänka vidare, nå längre, finna nya vägar. Vad har det med den första delen av samma mening att göra?

Ännu mer dissekering i nästa mening.
”Det är dags att särskilja upphovsrätten från rätten till ersättning.”
- Det görs redan, tack så mycket. Den ideella upphovsrätten är skild från den ekonomiska upphovsrätten. Det är så kreatörer har möjlighet att göra effektiva affärer. Det är på så sätt organisationer som Stim existerar.

Så visar han den vanliga bristen på sammanhang när han skriver: ”När vinylskivan fanns så gjordes ett hederligt arbete med att spela in, trycka skivor, distribuera skivor och att göra reklam för musiken. Men Internet har förändrat branschlogiken i grunden”. För här antar han, som så många gör, att arbetsprocessen ändrats för att musiken finns digitalt. Det enda steg som ändrats är själva skivpressningen. Inspelning, distribution och marknadsföring är fortfarande samma jättearbete. Hur skulle det kunna vara annorlunda?

Nästa stycke kommer den vanliga raljanta monopol/lathet/idétorka-snacket. Låt mej ta vårt eget bolag som exempel: Gramtone har inte monopol på någonting. Inte ens våra egna artister. Vi har uppfunnit en helt ny typ av produkt och vi har skapat en helt ny sorts skivkontrakt. Vårt mest ambitiösa band, The Modesty, var i maj på turné i England och åker tillbaka i oktober. Då bor de gratis i turnéarrangörens vardagsrum som får bli nav i turnén. Han bor i centrala England, så de kan nå spelställena på 4-5 timmars bilresa enkel väg varje dag. Allt för att ge nollresultat för turnén. Naturligtvis måste de ta tjänstledigt från sina vanliga jobb för att kunna åka. Två veckors löneavdrag alltså. De tar med sina egenfinansierade plattor som möjligen når break-even om de har tur. Så tjänar musiker pengar på konserter? Knappast. Är The Modesty lata? Knappast.

Så skriver han lite mer om att signera pryttlar. Är det allvarligt menat? Som jag skrivit här så verkar vissa tro att musiker ska göra allt annat än att tjäna pengar på sin musik, när de samtidigt säger att musiker ska jobba med sina kärnämnen. Logiken fattas även där. Nästa stycke handlar om att artister ska söka sin betalning hos nya mellanhänder, nu internetoperatörerna. Jag ser ju hellre en utveckling – som Internet tidigare antogs ha fantastiska förutsättningar för – att skippa mellanhänderna och låta artister och publik mötas direkt. Men när den här sortens publik vägrar betala så blir föstås mellanhänderna avgörande igen och blir de enda som tjänar pengar. För övrigt: Hur går logiken ihop att företag men inte privatpersoner ska betala för musikanvändning?

Så lite om I-tunes och deras helhetslösning för att överbrygga gapet mellan fysisk och digital produkt. Den enda korrekta analysen i hela artikeln. Publiken vill ha smidiga sätt att lyssna och betala för musik. Men även här är det ju mellanhanden som tjänar pengarna. Dessutom ett oerhört känsligt system. Vid en krasch förlorar den som köpt musiken en enorm investering.

Hela artikeln är ett exempel på hur tillvaron blivit för abstrakt för Flovén, så sammanhangen har förlorats mellan de olika steg som krävs för att skapa, distribuera och tjäna in pengar på sitt arbete. Internetstrukturen verkar få folk att tappa koncepten. Dessutom ett dåligt redigerat sammelsurium av hopblandade tankar och förväxlingar av musik/måleri/genre/teknik. Synd att så många hojtar “SKIVBRANCHEN LÄS DET HÄR” som om han berättar en ny och häftig sanning. Jo, jag har läst, och blir bara trött. 1 2 3 4 5 6 7 8

Jag har länge önskat se en mer framåtskridande debatt istället för detta eviga tugg att äta gratis och konstnärer är elaka som inte vill gå med eller inse detta. Tyvärr är denna artikel ett steg tio år tillbaka i tiden, till Napsters inträde på scenen 1999. Snälla! Bättre! Återigen, jag har ännu inte fått ett enda svar på de frågor jag ställt om piratrörelsens argument.

Urballad rörelse

Först var jag imponerad av Piratpartiet. Vi hade till och med lite kommunikation runt de idéer som Gramtone försöker jobba efter. Lite beröm från deras partiledare kändes fint. Det var också kul att känna att vi inte bara var ännu ett gäng som snackade skit, utan vi gjorde saker. Kämpade för att hitta en riktning i det här nya mediaklimatet. Sedan började argumenten från dem låta allt fattigare, allt mer desperata och allt ytligare.

 För bristen på alternativ är uppenbar. När allt kokat omkring en stund återstod bara argumentet ”Allt ska vara gratis!”. Enkelt att prata bort: En mycket känd insikt är att information är värdefull. Den som sitter på viktiga saker kommer alltid att kunna tjäna enorma pengar på det. En annan: Talang, kreativitet och begåvning är en motor till samhällsutveckling. Om inkomsten tas från dessa så försvinner de annorstädes eller förtvinar. Med förlorad samhällelig välfärd som resultat.

 Dessutom har argumenten blivit fåniga på gränsen till störda:

”Musiken finns inte i det format jag vill ha”. Eh… Lever hen kvar i 1998?

”Det är inte stöld om upphovsmannen har kvar originalfilen”. Upphovspersonen äger bestämma över hur dennes verk ska spridas. Allt annat är faktiskt oetiskt och olagligt.

”Det är en fråga om demokrati” Nej, det är en annan fråga. Lär er skilja på ämnen.

”De där som drar in sina miljoner borde skaffa ett riktigt jobb” Vet ni vad ni pratar om?

 

Här följer några enkla frågor till piratrörelsen:

Vad ska finansiera kreativa människors verksamhet – egna löner eller bidrag från licenspengar?

Vad tycker piratpartiet om TV-licens?
Om svaret är ”Toppenhärligt” så undrar jag om deras inställning till licens för bredbandsabonnemang. Om svaret är ”Fanheller” så undrar jag vad som finns kvar om vi varken ska tjäna pengar på produktförsäljning eller tjänsteförsäljning.

Vad anser piratrörelsen om talang? Ska den belönas eller förkastas?
Om svaret är ”Jovisst ska en talangfull människa få pröjs” så undrar jag vem ni tycker ska betala dem. Om alternativet är ”Nähäpp, det är murare och undersköterskor som ska ha lön för mödan” så undrar jag vad ni känner till om konsekvenserna av dödad kreativ sektor.

 Ni verkar för spridande av kultur och demokrati. Vet ni något om faktiska förhållanden i de branscher ni debatterar? Känner ni till vad förtryckandet av kreativitet har lett till i olika tider och kulturer?

Ett praktiskt exempel, med fråga i slutet: Nyligen gjorde jag ett ljudteknikerjobb för en musiker som spelade in filmmusik på uppdrag av Filmpool Nord, vi tar lite studiohyra och så mitt arvode på det förstås. En vecka senare la vi ljudspåret till filmen som nu ska färdigpackas och börja visas så småningom. Allt som allt la jag åtta arbetstimmar på det och studiohyra för fyra timmar ovanpå det. Exakt när i processen övergår enligt piraterna mitt lönearbete till att bli en gratisproduktion som ska spridas fritt för “demokrati och yttrandefrihet”? Vem ska betala min lön? Eller gör jag detta jobb ideellt för att jag brinner för deras film?

Till sist, och framför allt aktuellt runt nedanstående tidningsartikel. Ni som tjatar om hur fildelning är viktigt för demokrati och yttrandefrihet, varför verkar ni inte för att ert eget förtryck upphör? Hot? Trakasserier? En massa inlägg om att Dick Harrison minsann inte är så änglavit själv… Vad sysslar ni med? Och kom inte med ”Det var inte jag”. Den tysta massan främjar extremismen i en rörelse.

http://aftonbladet.se/debatt/article5069431.ab

Va? Vafasen? Skärp!

Rik på fildelning?

Författaren Unni Drougge berättar om hur hon lagt upp sin senaste bok på Pirate Bay, och nedladdare har fått välja om de vill betala, samt hur mycket. Enligt henne rusar pengarna in.

Hon har tjänat 22000 kronor hittills, vilket blir lite problematiskt att få ihop. Efter skatt och moms har hon ca 10 000 kr kvar, vilket går att leva på i ungefär en månad. Så om pengarna strömmar in behöver hon alltså producera en bok i månaden, knappast görbart vågar jag påstå, efter att själv ha skrivit färdigt min första bok som ges ut i januari (jo, det är lite premiäravslöjande här och nu). Naturligtvis hoppas jag hon tjänar otroligt mycekt mer, men tror knappast det.

För att koppla ihop detta med lite andra rörelser som angår fildelning och framtidens publiceringsklimat så tänker jag så här: Produktion verkar för närvarande helt sekundärt, den tid, utrustning och energi som krävs för att tilvlerka en musikalbum, eller en bok för den delen, verkar inte aktuellt att kunna ta betalt för. I musikbranschen försöker artister styra över till att spela live allt mer, en verksamhet som vissa kan ta lite betalt för. I författarvärlden är detta ännu svårare, för vem kan åka omkring på föreläsningsturnéer efter sin bokutgivning? Och vem kan tjäna sin inkomst på det? Visst får vissa författare lite möjligheter till sommarföreläsningar med blåhåriga damer på Österlen, och visst får vissa debattörer sporadiska frilansskrivjobb i någon tidning. Men i slutänden står producenter av kultur och media inför något som musiker i alla tider försökt komma ifrån: Att slippa sitta arbetslösa, leva av någon annan och äta skitmat för att kunna skapa.

Vad än gratisrörelsen önskar sig för värld så måste produktion av kultur hitta en väg att ta betalt för produktionen i sig.

Här är en intervju med Unni Drougge:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4999440.ab

Gemensam fördumning

Okej, mitt första inlägg på svenska. Bara för att jag känner behovet att vara övertydlig. I flera år har jag följt debatten om fildelning och upphovsrätt som musiker och kreatör, men också som pedagogisk utvecklare och som entreprenör. I min värld finns flera grava problem med debatten.

Sedan tio år laddar en mycket stor grupp människor hem material på nätet gratis, mot kreatörens (och de som tjänar pengar på kreatören) vilja. I kölvattnet har det uppstått debatt, protester, rörelser och lagstiftning. Någonstans har vi kommit, men fortfarande förs debatten på en patetisk nivå, som också leder till värdelös lagstiftning.

Dels finns en högljudd grupp som försöker förbjuda nätbaserad överföring av material, och använder kreatörerna som slagträn. Ett extremt litet antal förmögna men utsatta artister – för det rör sig huvudsakligen om musiker och filmskapare, eventuellt några författare också – hänger med på den tråden, medan många artister nyttjar nätet som marknadsföringskanal och känner inte igen sig i förbudsivrarnas retorik. Antipiratmänniskorna är okunniga om teknik, om webbkulturens utveckling, om ungdomsgruppernas användande och använder usla metoder: Förolämpningar och korkad lagstiftning.

På andra sidan, en högljudd grupp som förespråkar fri kommunikation, fri information och upplever individens integritet som hotad. Den seriösa gruppen är extremt liten här också. Ett antal idealister med begåvning och kunskap, men som av någon anledning väljer att larva sig i debatten. De hävdar att fildelning och vägran att respektera en kreatörs önskan att få betalt för sina verk är lika med demokrati och frihet. Dessutom används den mycket stora gruppen gratisätare och latmaskar som alibi för att visa hur legitim deras ståndpunkt ska vara.

Piratpartiet kallar sig Sveriges näst största oppositionsparti sett till antalet medlemmar… När medlemskap är detsamma som tre knapptryckningar på en webbsida blir den flaggan patetisk. Det måste vara skönt att känna sig aktivistisk i stolen bakom sin datorskärm. Hur kan man jämföra det med de stora folkrörelser som går i demonstrationståg, sitter som vallokalsarbetare, agerar strejkvakter och säljer proletären utanför Systembolaget i snögloppet? Och ja, varje dag gick jag förbi Stockholms tingsrätt och såg hur få av era aktivister som demonstrerade vid rättegången. Kallar ni det för ett stort parti?

Ja, det finns en liten grupp idealister och framsynta begåvningar som på allvar försöker hitta vägar att nyttja detta underbara medium som webben är. Men när de tar avstamp i en skitstor grupp som bara gillar gratis snyltande och av lathet kan ta för sig av allt på knapphöjds avstånd, då förstör de för sig själva. Att sedan dessutom kalla dessa gratisätare för partimedlemmar för att de lyckats trycka på en knapp till är bara kontraproduktivt. Lite högre nivå tack!

I slutänden är problemet att det fortfarande inte finns en tillstymmelse till svar från någon av de här sidorna hur en kreatör ska kunna tjäna sitt levebröd på sin kreativitet i den nya mediamiljön.
Debatten snedvrids istället till att handla om allmänhetens rätt till gratis underhållning, fast under täckmantel av frihet och demokrati.

Ni har en hel del uppskärpning att göra innan jag kan ta er på allvar:
Det är väldigt mycket snack och ingen som helst verkstad.
Extremt larvig debattnivå från båda sidor.
Ni använder stora grupper som inte är legitima för att försvara era ståndpunkter.
Båda sidorna har ansvar för att läget är så dåligt. Ni har med gemensamma krafter fördummat varandra och lyckas undgå att prata om kärnan, och försöker gömma era dolda agendor trots att de är övertydliga.

Johan Hakelius förolämpande krönika:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article4789428.ab

Piratpartiets töntiga svar:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article4814516.ab

Någon som ändå försöker putsa debatten:
http://www.newsmill.se/artikel/2009/04/03/fildelningslagen-ar-en-ekonomisk-katastrof-sverige

Spotify a loss for musicians?

Recently a new service has emerged from a swedish company Spotify. They offer a gigantic music library available for streaming, a brilliant idea at first and we at Gramtone got on the bus. Through our distributor Phonofile in Norway, we are avaliable on Spotify since last week. Our three releases The Modesty, Tree full of people and PAN are all available. Our coming releases Ralph and Kallocain wants to be published too.

But when talking about the economy, the terms are not particilarly ok for the musicians. First, the income generally is modest, where enormous amounts of artists will share a fairy small cake of money from ads and some paying for subscriptions. Then Spotify shares it 50/50. After that the distributor get 20% and the rest goes into the record company. Since Gramtone has a philosophy of high percentage to our bands, 80-90% of our income, they will get what they can. But as our distributor explained a bit ironically:
“…which will come down to about 0,000000001 euro per play”.
So if an atist is played about one billion times, the will get one euro from Spotify. A revolution? No, but hopefully a complement.

An other thought: Will streaming services really benefit music in the long term? The huge amounts of small labels and independent bands will be forced to work with the few, huge companies that can afford this kind of technology. Now when web publishing is cheap, one can set up their own webshop and work directly with the audience without middlemen, this kind of service maybe puts a gigantic middleman to separate this direct contact. But I might be wrong. It would be cool to hear about Spotifys strategies. I will call them. I also have a few more subjects to talk with them about.

This article (in swedish though) tells about recent development. As usual, the comments are very interesting:
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/den-strommande-musikrevolutionen-1.822297

Edit 8/8 2009: Read the post after our first report from our distributor “Spotify money report”:
http://gramtone.wordpress.com/2009/08/08/176/