(In english below, since my posts about Spotify are read internationally)

Swe: Vi fick just senaste kvartalsrapporten från vår viktigaste distributör, Phonofile i Norge. Trevliga killar, bra kommunikation och eftersom de har alla roliga webbutiker som Itunes, Spotify m.m. så är det alltid spännande att få deras rapporter. Som små presenter varje kvartal.

Som förra rapporten, så fick vårt mest framgångsrika band, The Modesty, en del spelningar. 4430 spelningar på dessa tre månader, vilket är helt okej tycker jag. Det skapade en intäkt på 5,53 kronor.

Jag börjar fundera på vad Spotify egentligen är. Själva säger de sig vara en ekvivalent till reklamradio – och tycker musikerna får bättre betalt än i det mediet. Vilket är sant. Men i praktiken tror jag de blir en ersättning för musikköp, för folk köper väl varken CD eller MP3-or när de kan lyssna gratis på Spotify? Så risken blir att Spotify gör musiker fattigare i slutänden. 4430 spelningar… Det kunde motsvara flera hundra CD-köp, eller kanske 1000 MP3-köp. Vilket naturligtvis skulle rendera en avsevärt högre intäkt för musikerna. Så frågan är hur man ska tänka. Vad tycker publiken?

En viktig aspekt är om folk råkar stöta på vår musik i någon form av radiofunktion, där jag kunde avgöra marknadsföringsvärdet, eller om folk specifikt söker upp bandet för att lyssna igenom deras musik gratis. Marknadsföringen är särdeles värdefull. Men vi saknar tillgång till statistik över sånt från Spotify. Vilket Last FM faktiskt erbjuder enkelt.

Eng: We just got the latest quarter-report from our most important distributor, Phonofile in Norway. Nice guys, good communication and since they have all the fun webshops like Itunes and Spotify, its always exciting to get their reports. Like a small present each quarter.

Like in the last report, our most successful band, The Modesty, got quite a few plays. 4430 plays in these three months. Which is quite alright, I think. It gave them 5,53 swedish crowns (which is about 0,5 Euros).

I’m starting to think about what Spotify really is. Themselves, they say that they are an equivalent to commercial radio – and gives the musicians more money than in that medium. Which is true. But in practice I think they become a substitute for buying music. Because people wont buy either CD:s or MP3:s when they can listen for free on Spotify? So the risk is that Spotify makes musicians poorer in the end. 4430 plays… That could equal several hundred CD-buys, or maybe 1000 MP3-buys. Which of course would render a significantly higher income för the musicians. So the question is what to think. What do the audience think?

One important aspect is if people come by our music in some form of radiofunction, where I could conclude the marketing value. Or if people specifically search for the bands, to listen to their music for free. The marketing is particularly valuable. But we lack the access to statistics about that from Spotify. Which Last FM does offer easily.

By the way, here are our bands on Spotify:
The Modesty
Tree full of people
P.A.N

Som nyss nämnts, så släpper vi strax en massa nya saker.  Dessutom har vi precis hjälpt ett par folkmusiker, Torbjörn och Pär Näsbom, att presa upp sin CD “Upptakt”. Formellt sett så är det Gramtones fjärde utgivning, och det är kul att kunna bredda kontaktnätet över till folkmusiken. Som faktiskt är en av mina favvogenrer, trots att mitt eget band säkert låter långt därifrån. Men Roger överallt var ju där och hojtade. Och visst har vi vår violinist Hjalle även i Tree full of people.

Strax efter lanseringen av våra digialbum, rättvisemärkningen och webbutiken, så börjar jag spela in Madeleine Jonsson. en fantastisk musiker som spelade hos oss för någon månad sedan. Om jag ska gissa, så vågar jag faktiskt tro att hon kommer ganska långt här i världen: Excentrisk, personlig, superambitiös och riktigt begåvad. Det borde inte kunna gå fel med allt detta i ryggsäcken redan som sjuttonåring. Kolla en enkel video från vår studio, där hon uppträdde:
http://www.youtube.com/watch?v=ebmrMgEITms

Annars tänker jag just nu mycket på mixen av det här:
http://www.inkbokforlag.com/postdigital.htm
och det här:
http://www.dn.se/insidan/fredad-zon-for-unga-tysta-man-1.982617
Jag skulle kunna skriva en bok om ämnet, utifrån allt vi snackar om på Skolverket, CFL, forskarna, skivbolaget, Friends, feminismen…

Alldeles snart, gott folk, så lanserar vi på Gramtone en stor satsning. Dels ger vi ut de sju första digialbumen, en egen uppfinning som vi hoppas ska slå igenom ordentligt. Visst gillar vi digitala produkter, men lösa musikfiler är så jädra osexigt. Så vi har satt ihop en produkt med vackert fullskärmsomslag, med musik, bilder, filmer och annat. Dessutom en dynamisk del som kan uppdateras med tiden och ge köparen nytt material i ett redan inköpt album. Du kan redan nu ladda hem ett gratisalbum med vårt gamla avsomnade band Roger Överallt.
Läs om digialbum och ladda ned här: 

http://www.grammofon.com/gramtone/digialbum.html

Samtidigt lanserar vi en rättvisemärkning – Sånglärkan. För att ändra fokuset från roffarmentaliteten som genomsyrar fildelninigsdebatten idag, så vill vi diskutera vad producenter och konsumenter kan göra för att hjälpa varann istället. Sånglärkan blir vår symbol för ett nytt tankesätt.
Läs om Sånglärkan här:

http://www.grammofon.com/gramtone/sanglarkan.html

För att allt detta ska ge bästa resultat så startar vi samtidigt vår egen factory outlet. Nu har vi precis drabbats av en del knasiga problem, på grund av Swedbanks attityd att inte kommunciera med sina kunder. Men vi är strax på banan med butiken och försöker lansera alltåhop samtidigt. Kul som fanken!

Grammofon var från början bara en hemsida, där mina fyra band presenterades. Sajten firar tioårsjubileum nu i höst faktiskt. Idén från början var att lyssnare, publik och skivbolagsfolk skulle kunna höra mina sånger, kolla på bandens profiler och bli riktigt rejält intresserade.

Tidigt började jag förstå att Stim inte uppskattade sånt. De första åren, ungefär 1999-2002, begrep de inte principen för musiker osm jsälva la ut sin musik för lyssning. Sedan använde de med en ganska hård attityd några år, där musiekr skulle betala för att få spela upp sin egen musik på sina hemsidor. När så explosionen kom med Myspace och alla andra sajter där band kunde publicera sig enkelt, så gav de upp. En “tillfällig” klausul finns nu i deras regelverk där de egentligen säger sig vilja ta betalt av upphovsmän som använder isn egen musik på nätet, men avstår tills vidare… Jag vet inte vad tills vidare innebär, men uppfattar det som att de vill ta reda på vad nätet egentligen innebär för villkor för musiker. Nu har dock den klausulen funnits några år, så kanske börjar kompetensförsörjningen komma ifatt.

För att vara tydlig: Stim är en organisation som finns till på musikkompositörers uppdrag att värna våra rättigheter. De har inga vinstintressen utan har uppdrag av låtskrivare att förmedla pengar från användare till upphovsmän. Det är naturligtvis en frivillig organisation, så som musiker kan jag välja att stå utanför.

Och här finns en paradox som jag säkert kan låta gnällig över: Jag vill näömligen ha tillgång till Stims fördelar. Om en radiostation eller TV eller butik eller annan kommersiell aktör använder min musik, då vill jag ha betalt för detta och Stim är bästa möjliga organisation för detta. Men om jag själv vill spela min musik, eller publicera den på nätet, då är ajg förstås inte det minsta intresserad av att betala för det. Betala till mej själv minus tio procent i administrationsavgift. Det blir löjligt.

Lite mer vatten på kvarnen angående Stims föråldrade synsätt fick jag när vi skulle starta upp Gramtone. För idén med ett kooperativt skivbolag, det kudne de bara inte greppa. Musiker som äger sitt eget material, som ger ut det själva och som får förtjänsten, det ingick inte i deras regelverk. Vi hade många långa diskussioner om det. Flera gånger med bedrövligt lång väntetid på svar. Tre månaders svarstid, det är svårslagbart.

Idag i SVD skrivs om sånt. Att Stim behöver kasta skygglapparna.

Och Grammofon? Vi är idag ett stort, kooperativt kulturhus med sex band, tre konstnärer, utställnignar och annat roligt. Själv är jag rynkigare…

Ett bråk har pågått en tid mellan Stockholms Stadsteater och flera upphovsrättsföreträdare om teaterns användning av musik i sin föreställning “De tre musketörerna”. Jag uppskattar debatter som lyckas bli nyanserade, och här finns bra potential att prata allvar.

Teatern, med Madeleine Sjöstedt som frontfigur, är frustrerad över att deras användning av musiken möts med sådant motstånd från skivbolag och Stim. Skivbolaget Universal har använt riktigt obehaglia metoder för att driva sin linje: Stämningar, påhitt, lögner, tala i annans namn… Så Sjöstedts argument om stämningar osm affärsidé är ganska relevant. Snygg beräkningsmodell får hon in också. En sång skulle vara värd 160 000 kronor enligt stämningarna. Festligt. Härlig affärsmodell.

Men hon svajar tyvärr lite i viss argumentation. För teaterns användning är inte bara vanlig musiklyssning, utan de blandar in någons verk (ca 50 låtar) i teaterföreställningen och gör därmed helt nya saker med verken. Detta måste faktiskt lösas med musikskaparna i förväg, som regelverket ser ut idag. Och en frisk kompositör skulle med glädje vilja ha med sin låt i en sådan föreställning. Så fårga i förväg är väl inget kosntigt? Minns exempelvis Baz Luhrmans kerativa användning av popdängor i filmen Moulin Rouge (2001). Superhärligt – och fantastiskt resultat för både filmen, musikskapare och publik. Tyvärr missar Stadsteatern hur avtal faktiskt ser ut.

Stim nyanserar debatten i en replik i dag. Bra synpunkter. Men även som upphovsman blir jag fundersam. För en tanke smyger sig in efter genomläsningarna. Vilken mellanhand har rätt att bestämma vad en upphovsman ska göra med sina verk? Universal uppför sig självsvådligt och knappast i artisternas intresse. Eventuella skadestånd går sedan inte alls till artisterna de säger sig företräda utan naturligtvis till skivbolaget. Upphovsmannen blir bara en galjonsfigur för andras inkomst. Lite samma sak med Stim. Vi har själva i Gramtone haft bekymmer med deras filosofi – trots att de anser sig främja oss som upphovsmän.  Vi får inte använda vår egen musik fritt, vi måste betala Stim för att arrangera våra egna konserter… Det blir lite larvigt till slut. En främjande organisation behöver se vidare än bara till första plånboksraden.

Tänk om musiker och användare kunde mötas utan mellanhänder. Fast det blir adninistrativt enormt jobb för att lösa sånt. En upphovsrättsorganisation behövs för att göra effektiva affärer. Dessutom: Tank om regelverket för användning var lite friare. Så man kunde använda verk lite enklare, leka runt med dem, blanda och vara kreativ och samsas mer. Tjäna nya pengar ihop. Creative Commons är ett smart steg på vägen.

Men för er som är kritiska till dagens publikfientliga situation: Den har uppstått för att musiker förr i tiden inte fick betalt alls. Varsågod för några öl och var jävligt nöjd med att få bli spelad här hos oss.  Betalt? Det kan du ta för skivorna sen. Naturligtvis behövdes uppstyrning så musiker kunde hävda sin rätt till betalning för användning. Idag har vi gått ett helt varv runt, så samma argument dyker upp igen. Spela gratis – tjäna pengar på något annat sätt. Här är några bärs. Se lite glad ut.

Jag sitter just och mastrar en kommande utgåva från Gramtone. Kasperdoll heter han och jag är grymt imponerad över ljudbilden han fått ihop. Lite grunge – åt Chris Cornellhållet. Men också PJ Harvey hörs genom de snygga ljudbilderna. Att blanda tramorgel och dragspel med hårt distade gitarrer och söndergejtade trummor – det är underbart.

Men mastring har blivit ett bekymmer. Det senaste decenniet har fokuset legat på att pressa upp allt i extrema ljudnivåer.  För CD och digitalt format klarar sånt. Syftet är att sticka ut så mycket som möjligt i det allmänna radiobruset. Dessutom hjälper det alla nyare ljudformat som MP3, OGG, WMW osv. För de är hårt komprimerade i sig så stor dynamik funakr inget vidare i dessa digitala format. En discodänga kan låta bra i MP3, men Mozart funkar riktigt dåligt.

Dessutom blir även populärmusik alldeles för ihoptryckt av dagens konstiga mastringsideal. Ett sorgligt exempel är Led Zeppelins samlingsplatta Mothership, som av någon anledning mastrades om – från redan utmärkt mastrade utgåvor i början på nittiotalet. Den här senaste bearbetningen gjorde deras fantastiska dynamik och sound bara platt, pressat och fult. Och jag har själv fallit i fällan. Mina första mastringsförsök var ganska överpressade. Blev lite förvånad när ett underbart trumsound reducerades till enformigt plaskande. MEn nu blrid et annorlunda.

Jag inser att ett musikaliskt ideal för mastring inte ska fokusera på eventuell maxvolym i radio. Det är varken speciellt bra kanal till vår publik och radiostationerna har själva kompressorer som trycker ihop allt ändå. Dessutom måste ju mastring lyfta fram det vackra – inte det jobbiga – i musiken. Så Kasperdoll och alla framtida jobb blir lite mildare mastrade. För att behålla dynamik, bjuda på bästa möjliga upplevelse, och hoppas att publiken inte nöjer sig med dålig MP3-kvalitet i usla laptophögtalare.

Här är Kasperdolls Myspacesida: http://www.myspace.com/embryonartkasper

Distributören för smalare musik, CDA, har lämnat in sin konkursansökan. De får inget stöd av Kulturrådet och deras verksamhet har inte tillräcklig vinst. Det är en nyhet som jag har dubbla känslor för.

Å ena sidan försvinner en viktig kanal för många små skivbolag, för smalare musik och för mindre band som inte platsar i jättarnas utgivning. Det är ett allvarligt problem. Det kan bli svårt att hitta relevanta utgivningskanaler.

Å andra sidan: När Gramtone letade distributör för några år sedan, så var vi i kontakt med dem. Och de hade trots smalheten, en lite elitistisk attityd att vi kanske inte platsade. Det blir lite för många trösklar att ta sig över för ett band att först hitta in hos ett skivbolag, varefter skivbolaget måste platsa hos en distributör. Då har man inte förstått sin roll.

Å tredje sidan så försvinner kompetens och ett nav för nätverkande hos små skivbolag och band. Det är bara dåligt tycker jag. En schablonbild är att band kan nå sin publik själva genom nätet, men det är inte alls säkert. Det krävs ganska omfattande kompetens, tid, kontakter och energi för att nå ut. Sådant finns hos en samlingspunkt i form av en distributör.

Å fjärde sidan tycker jag att idealet vore en utgivningsmiljö där band enkelt kunde nå sin publik utan en massa mellanhänder.

Så humm… hur ska musiker få support i sin utgivning, den supporten tjäna sitt uppehälle, men samtidigt inte bli en mellanhand som bygger murar mellan musik och publik?

Jag hittade precis en helt underbar kulturyttring, tack vare min vapendragare Peter. Det finns någon sorts underbart kreativ rörelse som pimpar gamla musikvideos med egen musik. Som en parodi naturligtvis, men också ett härligt bevis på kreativitet. Shredding.

Det finns en hel del videos, med ganska olika kvalitet. Den bästa hittills kommer här:

Ännu ett inlägg om Spotify. Precis som oss, så fick Magnus Uggla sin första avräkning nyligen och blev förbaskad. Visst är det riktigt dåligt betalt. Samtidigt har de själva argumentet “Hur mycket skulle du få betalt om 8000 pers hörde dina låtar i reklamradion?”, vilket är helt sant. Musiker får riktigt dåligt betalt för musik som går genom etern. Vare sig det sker i radio eller över nätet. Kanske ett facit för nyttan av abonnemangstjänster, tyvärr.

Vi på Gramtone tycker att Spotify är värda att satsa på, för vi har många lyssnare där och vi får trots allt en liten peng, något som vi inte alls får via Last FM eller andra streamingtjänster. De behöver också tid för att etablera sig. Men Spotify har den ojämförligt sämsta fördelningen av pengar – 50/50 mellan dem och deras distributörer, vilket är bedrövligt i jämförelse med alla andra aktörer som ligger någonstans runt 80/20. Mellanhandssjukan i sin taskigaste form. Här behöver de tänka längre. Som artist får jag inte bara dåligt betalt på grund av deras affärsmodell, utan också på grund av deras värdelösa fördelning.

Här är mina tidigare inlägg om Spotify. Först en i våras, när vi började ana vad som skulle hända runt ekonomin hos Spotify: http://gramtone.wordpress.com/2009/03/20/spotify-a-loss-for-musicians/

Och här från förra veckan när vår första avräkning kom: http://gramtone.wordpress.com/2009/08/08/176/

Edit 14 augusti: Debatten fortsatte dagen efter, och en mycket intressant kommentar fångades upp från Per Sundin på Universal: “Det vi inser efter dagens debatt är att vi måste berätta för våra artister hur mycket de tjänar på Spotify”. Eh… Hur kommer det sig att de inte gjort det tidigare? De har haft avtalen länge nu. Gramtone berättade dag ett om vår distributörs festliga kommentar “Hvilket sannsynsligvis vil utgjøre ca 0,000000001 EUR og det er hva an får pr avspilling…” . Men jag antar att vi har nytta av öppenhet.

This will be in English, to follow up an earlier post. Since I notice the search terms on “Spotify revenue” from visitors to my blog, I suppose the subject is interesting for you. Yesterday I got the first report from our distributor Phonofile, which has added Spotify to their flora of webshops.

As we are a small record company and not too famous bands, the numbers might seem small, but compared to other services like Last FM, we have a much better channel at Spotify, with more listeners. It seems like a great streaming service and I hope they will develop even more. It is also a wonderful alternative to illegal file sharing, since it really disarms all their arguments: Easy, free and with a great range of products.

Our band The Modesty gets the largest audience and we hope for even more, since they will tour England in the autumn. 8000 listeners from april – june is quite nice I think, and the detailed statistics tells about nationalities, popular songs and the type of Spotify account. The money then? Well, Gramtone gets a total of 6,87 Norwegian Kronor for this listening. Mainly the amount comes from the large numbers of free advert-based account. Tree full of people got 250 listeners and earned Gramtone 0,30 Norwegian Kronor and P.A.N got 300 listener and 0,27 Norwegian kronor.

The monetary infrastructure goes like this: Spotify shares the income 50/50, then our distributor gets 20% and after Gramtone gets the amounts I just mentioned, we share it 90/10 in the artists favour.

 So there you have it. Nothing to make a living from, but maybe a complement to other channels for our bands.