Forskaren Daniel Johansson föröker nyansera debatten om musikintäkter och fildelning. Härligt, tycker jag, för en bred ochb klyftig bild behövs – så myter och plakatdiskussioner kan undvikas.
Han berättar i SVD om faktiska siffror för musikförsäljning, om vilka som vinner på utvecklingen, samt en antydan om varför artisterna – återigen - inte drar fördel av utvecklingen: Då inspelad musik inte ger de stora intäkterna, så ökar istället intäkterna från livespelningar, och från direkt musikanvändning via radio och streaming. Bra kan man tycka, men hur ser det ut i botten, för de som faktiskt tillverkar musiken? Jag kan se flera ledtrådar:
När musik spelas via etermedia så betalas en användaravgift till Stim. Denna fördelas av Stim enligt en mall som säger att den som säljer mest plattor antas spelas mest i radio. Så Tomas Ledin och Per Gessle har hittills fått en stor andel av Stimpengarna oberoende av vem som faktiskt spelas. Detta beror på att infrastrukturen är ganska föråldrad och schematisk. Resultatet blir att den stora mängden artister som spelas men inte inhandlas, inte tjänar pengar på all den etermedia-spelning som sker. (Se för övrigt mina Spotify-poster).
När det gäller de ökande intäkterna från livespelningar så finns även där en sorglig ledtråd: I senaste Stim-Nytt finns ett stort reportage om nya villkor för livescenerna. Artisterna upplever en stenhård konkurrens, eftersom alla måste ut på vägarna och turnera. Det innebär att livegig är svårare att få, samt att arrangörerna kan dumpa ersättningarna. Arrangörerna å sin sida upplever en hyresboom vilket gör att de inte har råd att driva verksamheten. Resultatet blir en utarmning av livescener och ett allt trängre forum. Jätteartisterna spelar på idrottsarenorna och biljettpriserna ökar rejält. Men den stora mängden artister som spelas, hittar inte intäkter via livespelningar heller.
De stora vinnarna då? Centrala institutioner och företag som sitter på infrastrukturen förstås. Upphovsrättsorganisationerna och digitala distributörer. Dessa tjänar bra på den nuvarande lyssnarkulturen. En långsiktig fördel för musikerna är att upphovsrättsorgansiationerna åtminstone kan investera i musikerskap. Och att fler digitala distributörer dyker upp framöver, med schysstare fördelningspolitik. Jag säger bara Bahnhof…
Visst är det svårt. Men betrakta inte detta som gnäll. Musik är livsviktigt och på musikgymnasierna flockas fortfarande ungdomar som brinner för att spela. Skönt att Johansson vill nyansera diskussionen, det är precis vad som behövs för att komma framåt.
Teatern, med Madeleine Sjöstedt som frontfigur, är frustrerad över att deras användning av musiken möts med sådant motstånd från skivbolag och Stim. Skivbolaget Universal har använt riktigt obehaglia metoder för att driva sin linje: Stämningar, påhitt, lögner, tala i annans namn… Så Sjöstedts argument om stämningar osm affärsidé är ganska relevant. Snygg beräkningsmodell får hon in också. En sång skulle vara värd 160 000 kronor enligt stämningarna. Festligt. Härlig affärsmodell.
Men hon svajar tyvärr lite i viss argumentation. För teaterns användning är inte bara vanlig musiklyssning, utan de blandar in någons verk (ca 50 låtar) i teaterföreställningen och gör därmed helt nya saker med verken. Detta måste faktiskt lösas med musikskaparna i förväg, som regelverket ser ut idag. Och en frisk kompositör skulle med glädje vilja ha med sin låt i en sådan föreställning. Så fårga i förväg är väl inget kosntigt? Minns exempelvis Baz Luhrmans kerativa användning av popdängor i filmen Moulin Rouge (2001). Superhärligt – och fantastiskt resultat för både filmen, musikskapare och publik. Tyvärr missar Stadsteatern hur avtal faktiskt ser ut.
Stim nyanserar debatten i en replik i dag