STIM föråldrat?

Grammofon var från början bara en hemsida, där mina fyra band presenterades. Sajten firar tioårsjubileum nu i höst faktiskt. Idén från början var att lyssnare, publik och skivbolagsfolk skulle kunna höra mina sånger, kolla på bandens profiler och bli riktigt rejält intresserade.

Tidigt började jag förstå att Stim inte uppskattade sånt. De första åren, ungefär 1999-2002, begrep de inte principen för musiker osm jsälva la ut sin musik för lyssning. Sedan använde de med en ganska hård attityd några år, där musiekr skulle betala för att få spela upp sin egen musik på sina hemsidor. När så explosionen kom med Myspace och alla andra sajter där band kunde publicera sig enkelt, så gav de upp. En “tillfällig” klausul finns nu i deras regelverk där de egentligen säger sig vilja ta betalt av upphovsmän som använder isn egen musik på nätet, men avstår tills vidare… Jag vet inte vad tills vidare innebär, men uppfattar det som att de vill ta reda på vad nätet egentligen innebär för villkor för musiker. Nu har dock den klausulen funnits några år, så kanske börjar kompetensförsörjningen komma ifatt.

För att vara tydlig: Stim är en organisation som finns till på musikkompositörers uppdrag att värna våra rättigheter. De har inga vinstintressen utan har uppdrag av låtskrivare att förmedla pengar från användare till upphovsmän. Det är naturligtvis en frivillig organisation, så som musiker kan jag välja att stå utanför.

Och här finns en paradox som jag säkert kan låta gnällig över: Jag vill näömligen ha tillgång till Stims fördelar. Om en radiostation eller TV eller butik eller annan kommersiell aktör använder min musik, då vill jag ha betalt för detta och Stim är bästa möjliga organisation för detta. Men om jag själv vill spela min musik, eller publicera den på nätet, då är ajg förstås inte det minsta intresserad av att betala för det. Betala till mej själv minus tio procent i administrationsavgift. Det blir löjligt.

Lite mer vatten på kvarnen angående Stims föråldrade synsätt fick jag när vi skulle starta upp Gramtone. För idén med ett kooperativt skivbolag, det kudne de bara inte greppa. Musiker som äger sitt eget material, som ger ut det själva och som får förtjänsten, det ingick inte i deras regelverk. Vi hade många långa diskussioner om det. Flera gånger med bedrövligt lång väntetid på svar. Tre månaders svarstid, det är svårslagbart.

Idag i SVD skrivs om sånt. Att Stim behöver kasta skygglapparna.

Och Grammofon? Vi är idag ett stort, kooperativt kulturhus med sex band, tre konstnärer, utställnignar och annat roligt. Själv är jag rynkigare…

Teatral upphovsrätt

Ett bråk har pågått en tid mellan Stockholms Stadsteater och flera upphovsrättsföreträdare om teaterns användning av musik i sin föreställning “De tre musketörerna”. Jag uppskattar debatter som lyckas bli nyanserade, och här finns bra potential att prata allvar.

Teatern, med Madeleine Sjöstedt som frontfigur, är frustrerad över att deras användning av musiken möts med sådant motstånd från skivbolag och Stim. Skivbolaget Universal har använt riktigt obehaglia metoder för att driva sin linje: Stämningar, påhitt, lögner, tala i annans namn… Så Sjöstedts argument om stämningar osm affärsidé är ganska relevant. Snygg beräkningsmodell får hon in också. En sång skulle vara värd 160 000 kronor enligt stämningarna. Festligt. Härlig affärsmodell.

Men hon svajar tyvärr lite i viss argumentation. För teaterns användning är inte bara vanlig musiklyssning, utan de blandar in någons verk (ca 50 låtar) i teaterföreställningen och gör därmed helt nya saker med verken. Detta måste faktiskt lösas med musikskaparna i förväg, som regelverket ser ut idag. Och en frisk kompositör skulle med glädje vilja ha med sin låt i en sådan föreställning. Så fårga i förväg är väl inget kosntigt? Minns exempelvis Baz Luhrmans kerativa användning av popdängor i filmen Moulin Rouge (2001). Superhärligt – och fantastiskt resultat för både filmen, musikskapare och publik. Tyvärr missar Stadsteatern hur avtal faktiskt ser ut.

Stim nyanserar debatten i en replik i dag. Bra synpunkter. Men även som upphovsman blir jag fundersam. För en tanke smyger sig in efter genomläsningarna. Vilken mellanhand har rätt att bestämma vad en upphovsman ska göra med sina verk? Universal uppför sig självsvådligt och knappast i artisternas intresse. Eventuella skadestånd går sedan inte alls till artisterna de säger sig företräda utan naturligtvis till skivbolaget. Upphovsmannen blir bara en galjonsfigur för andras inkomst. Lite samma sak med Stim. Vi har själva i Gramtone haft bekymmer med deras filosofi – trots att de anser sig främja oss som upphovsmän.  Vi får inte använda vår egen musik fritt, vi måste betala Stim för att arrangera våra egna konserter… Det blir lite larvigt till slut. En främjande organisation behöver se vidare än bara till första plånboksraden.

Tänk om musiker och användare kunde mötas utan mellanhänder. Fast det blir adninistrativt enormt jobb för att lösa sånt. En upphovsrättsorganisation behövs för att göra effektiva affärer. Dessutom: Tank om regelverket för användning var lite friare. Så man kunde använda verk lite enklare, leka runt med dem, blanda och vara kreativ och samsas mer. Tjäna nya pengar ihop. Creative Commons är ett smart steg på vägen.

Men för er som är kritiska till dagens publikfientliga situation: Den har uppstått för att musiker förr i tiden inte fick betalt alls. Varsågod för några öl och var jävligt nöjd med att få bli spelad här hos oss.  Betalt? Det kan du ta för skivorna sen. Naturligtvis behövdes uppstyrning så musiker kunde hävda sin rätt till betalning för användning. Idag har vi gått ett helt varv runt, så samma argument dyker upp igen. Spela gratis – tjäna pengar på något annat sätt. Här är några bärs. Se lite glad ut.

Skev fördelning av musikpengar

Idag berättar SVD om hur pengarna fördelas mellan skivbolag, mellanhänder och artister i musikbranchen. Mycket bra att äntligen få fram det. En viktig bit handlar om kortföretagens höga förtjänster vid digital försäljning. Det här har vi identifierat i Gramtone och försökt hitta metoder för. Men det är svårt, vid riktigt små inköp, en enstaka MP3-fil, så går summan egentligen till kortföretag och moms… Ganska speciellt. Det blir tydligt hur mycket av den faktiska summan som går till mellanhänder. Något som kan framstå som en nyhet är att skivbolaget själv inte får så fruktansvärt stor del av kakan, som vissa myter gjort gällande.

Här kan du ta del av Gramtones kartläggning av fördelning i branchen (snyggare än SVD:s) och vår egen prisfilosofi, som vi förstås är stolta över då syftet är att artisterna ska ha pengarna. Vi gjorde den för ett par år sedan och den står sig väl i jämförelse med STIM:s, till och med lite bättre detaljerad:
http://www.grammofon.com/gramtone/prispolicy.html

En bit som förvånar mej lite i artikeln är Per Sundins kommentar om att skivbolagen investerat mycket i digitala försäljningssystem. Av de webbutiker som Gramtone använder, alla stora webbutiker i världen, är inget skivbolagsägt. Itunes? Emusic? Spotify? MTV, Åhlens, Bengans? Jag kan inte se var skivbolagen betalar dessa. För vår egen webbutik har vi fixat en smidig lösning – kunde vara billigare – men så fasligt stor investering har vi inte gjort.

STIM for and against IPRED

The Swedish musician Jonas Almquist writes an interesting debate article about the suggested IPRED-law. Parts of it is great. He tells about the income based on gigs and not on record sales for his band The Leather Nun. He tells about this law as unnecessary for music creators, that it only supports the large record companies. He thinks that the record companies will finance their hunt for pirates with money that the artists create. I have similar thoughts.

After a while he gets into party-political reasoning, which is unnecessary I think. Our different parties have similar thoughts anyway. But the really strange part of his article is this: He tells about the copyright organization STIM that they do not want the law. It’s a big issue in his article: “The strange thing about the IPRED-suggestion is that it dont have support by the copyright owners own organisations STIM and SKAP”. But on STIM:s webpage theres a pressrelease from a few days ago, where they support IPRED. The logic in this is quite strange.

The article
Stim:s press release

New idea: A way to make file sharing legal

The Swedish performing rights society, Stim, revealed today an idea to sell certain internet connections at higher cost, for the musicians to get some of the amount as a payment for their music to be used on the web. They state that they want to discuss the question and that they dont want to dig more trenches.

I like that they want to find new ways, and I like their discussive tone. As I have stated earlier, I am tired of the extremism in this question. Just a lot of thinkers, throwing bad language at each other is quite boring.

The pricing? I dont know. Stim writes that a normal Internet users fee is raised with an amount that is proportionate to the total use of music on the web. I have no idea what that would mean in real money.

The idea itself is not new or innovative: Thoughts of subscriptions, certain accounts and licenses have been flourishing for some time now. I can see a trend that the political parties and the large interest organizations hook on to the license-part of these matters. From the record companies point of view, I tend to hear about subscriptions to their respective catalogue. From artists themselves, I think I can hear more account-like ideas, that would bring th artists closer to the audience.

There are some problems in Stim:s proposal that I can see already, without a lot of thinking on the matter:

The license fee is only for downloading music. If this is a way to go, there would be new fees for downloading movies, games, programs and stuff that we dont imagine downloading today. There is a risk of a quite expensive fee.

Today, local radio stations already pay this type of fee, and the money go to the bestsellers on the official charts, not the artists that are actually played. If my music is downloaded, Kent (Swedish popular band) gets money. As we all know, the use of Internet as a source for new exciting music and a cultural history resource to find strange old bootlegs, are very vivid. The listening environment have changed so that the music on the sales charts and the music people download to on the web, is not the same music. So the fees can be transferred to the wrong people.

Will a license really matter? Stim examplify with a parent not comfortable about their teenage kid downloading illegaly. But there are and will be huge amounts of parents downloading illegaly too.

The pricing is crucial. If its too expensive, very few would get it. If its just a small amount, very few would care. So there is a fine balance I think. They use phrases like “free and legal” and “kravmärkt” – which is a metaphore for a swedish environmental marking of goods. Inviting to a discussion is healthy, so it will be interesting to follow the edvelopment.

If you want to read their pressrelease:
English: http://www.stim.se/stim/prod/stimv4eng.nsf/alldocuments/1D66451CBE1B0F81C12573F4002E1CCC

Swedish: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=400060

Are the copyright organizations our enemies?

When I joined the Swedish organisation for composers in the early nineties, I thought that the idea was perfect. Someone handling the deals with radio and TV-stations to help me get some money when my music is used. But the longer I have been around, the more strange the deal seems. And when I dug into the record company start-up, it just got bizarre.

First I learned that I have to pay to myself for playing my own music. Minus an administrative fee at 9 percent. Then I learned that I cant sell my own music in a proper way, unless I pay a similar administrative fee. I also started hearing about horrible attempts from the same copyright organizations, to thwart file sharing by lobbying for new laws, harassing and suing my audience and trying to cement the old ways of distributing music as static, physical items, bound in space and time. Now after a lot of discussion and correspondence I have reached a limit where I have to speak up against this.The organizations – STIM, NCB, IFPI and The Anti Piracy Board – have no idea in what world they work any more. They regard the industries as they worked in the fifties – with separate composers, musicians, distributors and record store owners. But today a composer can be sound engineer, musician, distributor and web shop owner. It is cheap and easy to get the music to an audience. This audience is moving, restless and used to huge amounts music they don’t pay for from radio, TV and Internet. But still these organizations remain in an old world of physical distribution of plastic discs, hit lists, copy protection and they motivate their existence by telling the politicians to impose new laws, protecting the old methods of musical expression and distributions.

Trying to be innovative in this business is almost hopeless. Because how do I create interactive products, changing over time, collaborating with other musicians and the audience to o something organic and alive, when I have to work with bureaucratic forms and deciding the length of a musical work before it is even created? How do I get the freedom to run my own business and use my own music, when a large part of the revenue goes to the organizations that is supposed to help me as a composer? Of course they have worked out a small exception, for small numbers of physical albums, released by a single composer. It can be free from the administration fees. But this exception, helping the smallest and poorest, is surrounded by strange criteria.
When talking and corresponding with the people in this business I have gotten these glimpses of their views: NCB (Nordic copyright bureau) regards cooperative companies as too large for this exception. So if you are a few composers, joining up to start your own record company, you are suddenly a large company, and are supposed to have a lot of cash to put in to your releases.

Hip hop collectives, where members are floating, are not valid for these exceptions either. I suppose we all have to form Beatles-like bands, with very few composers, for these organizations to understand what we do. Is the copyright organizations supposed to decide how and with who we create and distribute our music?

The handling can be extremely slow. I waited three months for the first answer to my initial questions, when trying to start my record company. They are mixing Internet sales with Internet downloads, resulting in bizarre fees. If I sell my physical album in my Internet store, sending it via mail to the buyer, it is strictly a business agreement between me and my buyer. But if she buys the album as MP3-files, there is suddenly a downloading fee to the copyright organization, that is a result of their ideas of downloading as something threatening. But if my audience pays me for my music, why do they have to pay more to STIM? They do not even follow their own policies. I have a strong notion that they do not know how to handle the Internet explosion, and improvising to override around their own rules. Examples: If you release your own music on Internet, they have concluded that you dont have to pay anything, as long as you own the web space and have full control over the FTP. Principally, the MP3-original on the web server, is also a copy and should render a fee from me as a composer to the copyright organizations, but ”for the moment” as they state in the deal, they have chosen not to demand that fee. It is kind of strange, and even more insecure for me as a composer/distributor. When will they decide that these temporarily free details will apply for payment?