Kokong släpper Vivisepulturesque idag!

j0lR2e9bjpyBcYJxkzqlPfOg_2putVwhqyS0wosgzPo,4c40rJX02pUVlKz-UnjisKA6dAVhvvhTNls4KS6kRqU,gLUfaf7V7ApHT8QCo67ZLuNy7mAi08qKdKlWySqXimINytt albumsläpp från Gramtone! Kokong släpper sitt andra album, titulerad ”Vivisepulturesque”, och bjuder därmed ännu en gång upp till skev dans. Kokong bildades 2009 och utgörs av två medlemmar; Niclas Peterson (sång, trummor, gitarr, piano) och Tom Lindström (gitarr, bas, synt, lapsteel, rhodes, tramporgel, piano, banjo). Kokong erbjuder välisolerade byggen, rotade i experimentell och gitarrbaserad rock. Debutskivan, ”Science Loves Pudding” (Gramtone, 2010), beskrevs av Zero Magazine ”som om Chris Cornell blivit utslängd från en cirkus och kryper hem halvpackad i rännstenen”.

Uppföljaren ”Vivisepulturesque” fortsätter i samma anda, men enligt bandets medlemmar ”med tydligare musikaliskt fokus och med texter som är något mer allvarsamma och nyktra”. Kokong har livespelningar planerade inför våren 2015.

Lyssna på Spotify: http://open.spotify.com/album/1Ilt6oKwM5uGA4oyICYYbc

Bandets Facebooksida: https://www.facebook.com/kokongbook

Musikens fall – apropå Peace & Love

Det är inte märkligt att ännu en stor festival faller omkull. Idag Peace & Love.(http://www.dn.se/ekonomi/konkurs-for-peace–love-festivalen) När musik är lika mycket värt som sandkorn på en strand, så får vi ett musikklimat som fungerar så här. Musik är inte heller identitetsskapande längre (utom för hårdrockare och somliga hiphopare). Musikerna och musikbranchen har själva bäddat för detta. Jag ska ramla tillbaka till 1983 för en liten förklaring: 

Yamaha DX7 var en revolutionerande synt som plötsligt öppnade upp en musikvärld av professionella ljud för en billig penning. Snart därefter, med hjälp av digital teknik, kom allt bättre musikutrustning och inspelningsgrejor till ett allt billigare pris. Det kunde produceras riktigt snygg musik till en bråkdel av kostnaden mot 60 och 70 talet. Med detta följde också en långsam kvalitetshöjning av “allmogens” förmåga att skriva vettiga poplåtar. Plötsligt hade man en folkrörelse. Det skrevs musik överallt, det byggdes små krypin som kallades studios och butikskedjor som var rena snabbköpen av musikteknik dök upp. Fortfarande var det stora hindret en dyr skivpressning och fysisk distribution, som skapade dörrvakter i form av skivbolag med känsla/status/exklusivitet. 1999, med Napster, började tekniken även i publiceringsledet bli tillgänglig för alla musikanter. Och visst har tekniken välkomnats av både musiekr och publik. Vi älskar det billiga. Vi vill skapa själva och få lägga upp det på världsomspännande kanaler som Itunes och Spotify. Jag kan idag skriva en låt på måndagen, spela in på tisdagen och ha den uppe över hela världen på onsdagen. 

Priset vi musiker betalar är en devalvering av våra verk, lika enorm som teknikrevolutionen. (http://www.svd.se/kultur/peace-love-i-konkurs_8216612.svd) Som sand: Ta en näve på stranden, skvätt omkring med den, släng den i vattnet och titta på krusningarna, stoppa den i munnen eller ta hem den i en burk. Gör vad du vill, den ligger där och väntar på dig. Vill du inte höra det nya, så ligger det gamla precis bredvid. Robert Johnson eller Daft Punk, du behöver inte lägga en sekunds krångel för att få tag i det. Och musikupplevelsen blir därefter:

Jag har det sista året haft glädjen att få ta ansvar för en rockklubb i Norrköping. Den är uppbyggd för att ta emot upp till 300 besökare, med riktigt bra PA och ljus. En trevlig scen som också fått ta emot många roliga akter den senaste tiden. Arrangörerna är dock inte alltid särskilt lyckliga. Och serveringsansvariga är nervösa. Det är skitsvårt att hitta publiken. En välkänd artist kan dra 80 besökare, och därigenom inte alls få ihop till sitt gage. Några gånger har arrangör och manager fått gå ut i pressen, ställt in och skyllt på sjukdom, när det helt enkelt inte sålts några biljetter. Man vill inte tappa ansiktet. Även välkända artister, med gott om uppmärksamhet i TV och radio möts av ointresse från publiken. Jag tror det finns samband med DX7 här ovan. 

Dessutom: Titta på hur det ser ut hemma hos en normal Svensson idag. Man har enorm TV, med möjlighet att hyra film direkt via den här apparaten (om man vill vara laglig) eller ladda hem valfritt material från allehanda fulsajter. Man har en fin dator med oändligt underhållningsvärde, några läser dessutom fortfarande böcker. Vissa har en hobby. Och så har vi livshetsen med perfekt kropp, perfekt sex, perfekt hem… vem faen har tid att brinna för en rockidol? Håller du inte med? I Norrköping, som tidigare varit en av Sveriges krogtätaste städer, gick plötsligt två av stadens största nattklubbar i konkurs för några år sedan. Det 40-åriga Palace, och Bomullsfabriken. Nästan samtidigt, och på grund av vikande besöksunderlag. När jag frågade en DJ som jobbade mycket där, förklarade han så här:
“Vart går du om du ska ragga? Du går inte på krogen och hänger till klockan tre längre. Du sitter på nätet, hittar en dejt och går på restaurang och äter istället. Det ger bättre utdening och är säkert mycket roligare egentligen”. Och faktum är att ingen ny klubb har uppstått för att ta vid. Bara små momentana 80-talsfester, för den åldersgruppen, eller enstaka foajédanser i någon uppblossande anda. Musikfestivalerna har precis samma problem.

Och här börjar jag närma mig min profetia: De goa festivalerna som Hultsfred och Peace and Love, har uppstått ur lokalt brinnande entusiaster som drömt om att få se sina idoler på nära håll. De har vuxit från mysiga intima tillställningar till något av riksintresse med mål att varje år blåsas upp och upp och upp. Kommunerna blir inblandade, och lokala turistnäringar får idéer om att sälja hotellnätter och bygga stadsprofil som är nere med kidsen. Det kraschar. Jag vågar påstå att, som här i Norrköping och vår kommande Bråvallafestival, bara stora internationella företag kan överleva med stabilitet i festivalbranschen. Och även de kommer att ha svårt att locka bekväm, medieöverdoserad publik. De lokala eldsjälarna gör däremot entusiastfestivaler i liten skala, för den särskilda stämningen av trivsel och skönhet som bara intimitet kan ge. Största hotet för dessa, är kommuners drömmar om att blåsa upp sådana festivaler, precis som i Peace & Loves fall, till något helt annat. Det blir dyra konkurser till slut, som gör publiken räddare och mer trygga framför sina skärmar. Yamaha DX förresten, finns numera som VST-instrument, direkt på din dator, för en liten peng: http://www.vintagesynth.com/misc/fm7.php

Tree full of people – Frontline

Frontline1Nu släpper vi äntligen ny musik! Efter att ha byggt nya fina studion, har alla band spelat in intensivt. Mitt eget – Tree full of people – är först ut. Vi har jobbat i ett år med ett album som… javafan… läs pressreleasen:

Sverige är i krig. Våra politiker och militärer maskerar det. Man pratar om ”missionen” i Afghanistan, dit vi förlagt resterna av vår armé. Men hur talas det om saken? Ja, för fem år sedan var det första feministiska kriget. Vi skulle rädda den afghanska kvinnan. Tillsammans i en koallision av villiga, var vi i färd med att bygga framtid. Nu räddar vi ansiktet och tar oss därifrån. Utan resultat, och med fienden obesegrad. Och när vi förlorar kommer det inte att kallas förlust. För det var ju inget krig. Och en ensam galning som spränger sig i julruschen har inget samband med något annat än sitt eget utanförskap.

Det samhälle man gav sig ut att försvara, har förändrats när man kommer hem. Konkreta terrrorhot mot allmänhet och enskilda, på ett sätt som var otänkbart för tio år sedan. Ökade slitningar mellan oss som bor här. Rasismen tilltar och kriget fortsätter. Som om allt detta var separata storheter. Vi vill påstå att det hänger ihop. Vi bäddar för särhället med den minsta gemensamma nämnaren att hålla oss på vår egen kant, under enkla nationalsymboler utan värde.

I själva verket sysslar vi med vapenträning där nere. I själva verket finns ingen plan, inga visioner och ”insurgenterna” tar över så fort vi åker hem. Vi hade en stund i en demonstrationsyta för vapenförsäljning. Vårt krig är arbetsmarknadspolitik. Ofarligt tror vi, i vårt nyuppförda aparthood. Och soldaterna brutaliseras. I sitt yrke konstateras hur kul det är att skjuta talibaner. ”Nu tar vi lunch” efter en lyckad bombning.

Men kanske är kriget meningsfullt. Vi kanske rentav är beredda att betala kostnaden av döda svenskar; även julhandlare? Och segregation är väl naturligt? Men varken marschtrummor eller protestsånger. Trots att vi brutit vår neutralitet, för krig utomlands, drabbades av vår förste självmordsbombare och åstadkommit ett allt mer polariserat samhälle, så håller Kultursverige truten.  Är konflikten för komplex? Skäms vi? Hamnade vi på de ondas sida? Självcensuren är tydlig. Vi vågar inte ta i vissa ämnen. Blir man rasist? Om man offrat förstånd och lemmar för sitt land, är man då fredad mot kritik? Inga svar, utom möjligen från en konstnär som kränker muslimer i yttrandefrihetens namn.

Vi vill bryta tystnaden med elva sånger som testar kriget och parterna. Vi låter soldaten komma till tals, och den guds utvalde med bombväskan. Om våra egna slagfält, där massgravarna ligger under asfalten i världens fredligaste land. Förvirrade pojkar med datorvapen. Han som massakrerade barn. Tolvåringen som aldrig kom hem från sommarlägret. Det är redan här. Vi har redan haft våra första terrordåd. Här finns tillräckligt med mujahediner och nazister för att skapa svåra konflikter i decennier framåt. Men inte är vi i krig inte.

Ja, det är ett politiskt album. Men liksom den speglade verkligheten, ambivalent och otydligt. För vi kan inte ta ställning heller. Men vi sörjer. Fredsvisor kan bara sjungas ironiskt i vår tid. Skit och skönhet. Vackra melodier i trasiga stärkare. Vi sökte ljudet av en lom i en dimmig nordsvensk sjö, mot eldigheten i en dharbuka på en jemenitisk basar. Vi gör krigsmarschen som inte finns, men i protestform. Och utforska hur ett förvirrat Sverige låter 2013. Det är upp till dig att avgöra om vi lyckats.

Texter, videos m.m. finns här: http://www.grammofon.com/tfop/

Hittills har albumet hunnit upp här:
http://shop.klicktrack.com/419907
http://www.amazon.co.uk/gp/product/B00CNXUKR0/278-8729319-2930063?ie=UTF8&child=B00CNXUOFI

Och alldeles nyss på Spotify: Tree Full Of People – Front Line

Ingrid – kollektiv med Gramtonegrenar

För några år sedan, 2005, kom vi igång på allvar med Grammofonkollektivet. Det utgick från ett litet gäng som samlades under namnet Mamma & pappa i en mysig lokal i centrala Norrköping. Grammofon kunde expandera rätt rejält, då vi fick tag i en färdigbyggd studio, med massor av utrymme till infall och experiment. De 20 personer vi plötsligt blev, kunde starta egen musikutgivning med nya idéer om hur artister skulle göra och hur pengarna skulle fördelas. Några i gänget hade erfarenhet av tråkiga skivbolag och usla kontrakt. Men med de nya kanalerna kunde vi få ut vår musik på våra egna villkor. Och med en total frihet utifrån varje artists egna behov. Inget exklusivitetsavtal var en vikig punkt.

Naturligtvis blev ingen rik. Vi var okända och lokala artister med en i bästa fall begränsad fanskara. Men så är det ju. Tenkiken och kanalerna har blivit billiga. Då uppstår enorm konkurrens om uppmärksamheten. Hur som haver: Ett av våra band hette The Modesty, en trio modspoppare som leddes av en Tomas Nordmark. Mycket driftig ung man, som jag delade skivbolagandet med. Han kom förresten upp med namnet Gramtone som blev vår etikett. Han flyttade sedemera till Stockholm och The Modesty tonade ut efter två utgivningar.

Under det senaste året har denne Nordmark synts ihop med rätt kända artister, i ett nystartat kollektiv i Stockholm. Ingrid heter de. Och ser man på, precis samma idéer som hos Grammofon. De får med rätta en jädra massa uppmärksamhet. Det är Lykke Li, Peter, Bjorn and John m.fl. världskändisar. Ett kreddigt indiegäng om också lever på det där trendiga soundet som de har gemensamt. Jag stötte ihop med Tomas i fredags, när han var hemma på en kort visit i Norrköping. Visade nya Grammofonstudion lite snabbt och hann höra om hans närmaste planer.

Avundsjuk? Nej faen heller. Det är enormt kul att se hur de här idéerna växer sig starkare i musikvärlden. Jag tror det blir många fler som jobbar på det här viset framöver. Det finns också en sund hjälmentalitet i den här kollektivismen. Man kan faktiskt stödja varandra och bidra till varandras framgång på ett mer direkt vis, än genom vanliga skivbolag. Det är kollektiv av individualister, som en NT-reporter skrev om Grammofon, men jag ser ingen motsättning i detta. Här är lite länkar:

Hemsidan: http://www.ingrd.com
Samlingsplatta på Spotify: Various – Ingrid – Volym 1
Artikel i Nöjesguiden: http://nojesguiden.se/artiklar/sveriges-maktigaste-familj

Spotify revisited

(Enlish text downstairs. I know you international folks are interested in this subject.)

Med allt mer statistik kan vi nu börja följa hur Spotify växer. Det är tydligt att inkomsterna ökar till våra band. Tidvis har det mest varit toppar vid albumsläpp, vilket har dalat kraftigt efter något kvartal. Men vi ser nu att det uppstår en stabilitet för vissa band, där intresset är ihållande. Det viktiga i sammanhanget är att den utbetalade summan vid lyssning har ökat. Sannolikt för att allt fler köpt reklamfria abonnemang.

Ur den enskilda artistens perspektiv finns flera framgångsfaktorer på Spotify. Jag behöver knappt nämna att den vanliga kampen med marknadsföring och synlighet gäller som alltid. På Spotify tjänar artisten på att ha mycket musik publicerat. Helt enkelt för att en lyssning gärna leder till en annan. Lite mer spekulativa – och ganska irriterande – är artister som döper sina sånger efter mer kända verk. Kalla din sång “Stairway to heaven” så kommer du att få en hel del extra lyssningar. Men kanske mågna besvikna eller tjuriga lyssnare också. Ett annat fult knep verkar vara att spela in förskräckliga covers med simpel utrusting, för att krama pengar ur populära låtar. Lyssnarna spiller över vid sökningar.

Trots ökningen i intäkter ska jag ändå nämna att det gäller väldigt lite pengar fortfarande. Så hoppfulla rockers som vill leva på sin musik ska nog inte fölita sig helt på Spotify.

Now for the English:
With more and more statistics, we can start to follow how Spotify grows. Its obvious that the revenue increases to our bands. At times, it has been short peaks around album releases, which have faded in a quarter. But som of our bands have reached a stability in the number of listenings, where the inerest is continuous. Most important is that the revenue per listening has increased. Probably because more peope pay for advert-free subscriptions.

In the single artists perspective, there are some success-factors on Spotify. I hardly need to mention that the usual struggle with marketing and visibility still applies. On Spotify, the artist gains by publishing lots of music. Simply because a listening often leads to another. A more speculative – and rather irritating – are artists who names their songs after more famous works. Name your song “Stairway to heaven” and you will get a lot of listenings. But maybe a lot of disappointed and grumpy listeners too. Another agly trick, seems to be horrifying covers recorded with simple gear, to squeeze money from famous songs. The listeners spill over while searching.

Despite the increase in revenue, I have to say its still very little money in it. So hopeful rockers who want to live on their music, should not put their hopes entirely on Spotify.

Louice Ottosson – Debutant på Gramtone

Nu kommer Louice Ottosson ut med sin debut-Ep hos Gramtone. Hon har spelat länge och synts på musikalscener, såväl som jazzklubbar. De senaste tre åren har Louice gått musikallinjen på Performing Arts school i Göteborg. Idag bor hon i Norrköping, och vi på Grammofon har kopplat ihop oss med henne.

Louice Ottosson hade turnépremiär förra helgen på Kulturhuset, våningen under Grammofon i stans nya keratörskvarter. Vill du läsa lite närmare om hennes musik, finns en färsk intervju här:
http://www.folkbladet.se/nyheter/norrkoping/default.aspx?articleid=5824986

Och här finns förstås musiken
Spotify: Louice ottosson – Redan 22
En av många webbutiker: http://www.amazon.co.uk/Redan-22/dp/B005ZO34UO/ref=dm_ap_alb1

Nya utgivningar

Gramtone släpper precis två nya album.

Madeleine Jonsson Gille får nu ut Celebraciones – ett album med tolv låtar med hennes unika snirkliga, excentriska jazz. Hennes tredje utgivning. Musiken har egentligen funnits ute en tid redan, som digialbum. Nu har de också publicerats på alla tänkbara webbutiker, och förstås även på Spotify.

Här kan du köpa:
http://www.musikkonline.no/shop/displayAlbum.asp?id=402242

Och här kan du lyssna på Spotify:
Madeleine Jonsson Gille – Celebraciones

*****

Dessutom har Patrick Lindgren släppt sitt debutalbum “Ok, I’m done”. Många år i diverse band, konstellationer och projekt har landat i hans egen musik. En sorts elektrisk singer-songwiter. Magnus Johansson är svåger numera, och har hjälpt till, liksom flera av kompisarna inom Grammofon.

Här kan du köpa:
http://www.musikkonline.no/shop/displayAlbum.asp?id=402246

Här kan du lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/artist/0gHeWNVFV41pKVzU2rsFKc

Det händer mycket mer hos Gramtonebanden nu. Snart kommer mer – på höjden och bredden.

Kallocains framgångar i amerikansk radio

Kallocain har nått mängder av amerikaner via ett promotionavtal med Tinderbox Music (http://www.tinderboxmusic.com/). Framför allt har bandets låtar gått varma i radiostationer, och Niclas, som är huvud, hjärta och själ i Kallocain skickar till oss diverse rolig statistik. Inte rolig i bemärkelsen siffror i Excelark, men rolig för att han når så många med sin musik. Där har låtarna legat högt uppe på flera hotplaylistor de senaste veckorna.

Kallocain kollar nu vidare med ett TV-avtal som är riktat mot MTV och Discovery Channel, dit promotorn Jon Dalange – chef på Tinderbox – vill försöka sälja in musiken. Lärorikt som tusan.

Nu tittar  vi också på Blue Pie (http://www.bluepierecords.com/) som fokuserar fpå Australien och Indien. Niclas har nu ett kontraktsförslag som det kluras på för närvarande.

Och naturligtvis finns musiken även här för er Spotifylyssnare. Kallocain – Between two states heter albumet. Det hörs väl varför amerikanerna gillar det. Själv hamnar jag tillbaka på Highway 1 i höjd med Fort Bragg när jag lyssnar:
Kallocain – Between Two States

Tips om superblogg

I den här bloggens tema; “musikproduktion-kreativitet-publicering-DIY” så har Niclas i Kallocain tipsat om en lysande blogg som gör det jag skulle vilja göra med den här bloggen, fast mycket bättre än jag nånsin kan åstadkomma. De kallar sig Blindmen, och scannar av musikvärlden på ett väldigt bra och läsvärt sätt. Kolla bara:

http://blindmen.se/blog/

Musiksoundets utveckling

Mitt band, Tree full of people, kommer att börja spela in ett nytt album framöver. Det finns ett tema och en riktning, en del låtideer och en jäkla spellust. Just nu sitter jag och klurar på hur soundet ska byggas på häftigast möjliga sätt. Vilket uttryck och vilken stämning ska genomsyra albumet? Hur ska jag åstadkomma uttryck och stämning?

För att sätta igång någonstans, så har jag äntligen börjat med något jag velat göra i flera år. En liten kartläggning hur de senaste decennierna låtit, soundmässigt. Det är otroligt häftigt, naturligtvis omöjligt, men väldigt inspirerande. Framför allt vill jag försöka förutspå hur 2010-talet kommer att låta, och som bieffekt ha lite kul i utforskandet av hur producenter har byggt musikaliska stämningar under fyrtio års tid.

Här nedan kan ni se hur långt jag kommit hittills. Här har jag samlat musik som haft en massa inflytande över sin tids sätt att skapa sound. Ibland är det stora hittar, ibland mer avantgarde, coh ibland bara en typisk låt av sin tid, som samlar alla de ljud som lät precis som radion lät då. Det fanns ingen mening att samla alla de tidlösa sound, och all den underbara musik som jag egentligen älskar. Utan bara kolla på typiska sound för sin tid. Allt före åttiotalet har jag utelämnat så länge, för att kunna komma igång. Bara lite referenser från tidigare epoker längst ned, för perspektiven.

Åttiotal
Ett väldigt utskällt musikaliskt decennium. Framför allt för att den digitala synten (Inte minst Yamaha DX7) ramlade in och tog över så mycket av musikaliteten. Samtidigt hade inspelningstekniken hamnat i en funktion där diskant skulle jagas till förbannelse. Så det blev mycket fräsande syntar och vassa frekvenser.
Ultravox – Vienna Extremt vacker sång enligt mig.
Spandau Ballet – True 1983. Tidig definition av hur åttiotalet kom att låta på Sky Channel.
Eurythmics – Sexcrime (Nineteen Eighty-Four) 1984. E har förstås mängder av fler låtar, men denna är så typisk för deras poppiga och samtidigt souliga sound.

Baltimora – Tarzan boy (Single version) Klassisk radiohit

Europe – The Final Countdown På den tiden kallades detta hårdrock, men visst är det syntigt också. Soundet influerade mängder av band under sista halvan av åttiotalet.

Fancy – Slice Me Nice – Original Version Ännu en typisk radioplåga

Iggy Pop – Real Wild Child (Wild One) Intressant med en rocker som faktiskt låter så syntig och programmerad.

Cyndi Lauper – True Colors Underbar ballad. Trummorna med ekon är väldigt typiskt för den här tiden.
Dead Or Alive – You Spin Me Round (Like A Record) Ännu en typisk radiohit

Fiction Factory – (Feels Like) Heaven Och en till. Kul att jämföra med Titiyos cover från 2006
Taylor Dayne – Tell It To My Heart – Single Mix Mer radiohittigt åttiotal.
Sigue Sigue Sputnik – Love Missile F1-11 1986. Jag vill påstå att den här ganska aviga låten är långt före sin tid. Utan att få credit så har detta band influerat producenter i många år.
Depeche Mode – Strangelove 1987 DM influerade musikvärldens sound under lång tid. Här är ett urval som låter väldigt typiskt – mörkt, hårt, vackert.

S’Express – Theme From S’Express Något hände 1988. Plötsligt fanns fler verktyg och soundet blev… jaa… råare. Jag tror dels det handlade om att producenterna slutade jaga diskant och började hantera sina syntar lite mer respektlöst än tidigare. Den här låten minner om vad som skulle bli house, trance och en massa andra nittiotalsgenrer.
Paula Abdul – Straight Up (Single Version) 1989. En typisk radiohit för slutet av åttiotalet. Kul att jämföra skillnaden med dagens radiohitsound. Inte minst den plastiga basen blev snabbt daterad.
Soul II Soul – Back To Life (However Do You Want Me) (Instrumental) 1989 – Ännu en låt som var före sin tid. Här hade just hiphopvågen dragit igång på allvar. SIIS var med där, men där mycekt hiphop blev chauvinistisk och brötig, så bröt dessa ny mark med ett mer musikaliskt uttryck.

Nittiotal
Helt annan ton än åttiotalets typiska sound. Mer analog känsla, trots att nästan all musik spelades in digitalt. Dels beror det på den kreativa användningen av tekniken. Dels också på förståelsen för vad ett bra sound är. Sjuttiotalets varma instrumentbotten och sextiotalets något näsiga sångmikrofoner blev ideal.

Sinead O’Connor – Nothing Compares 2 U 1990. Ganska tidlöst sound visserligen. Men en ton av värme, analogt, nära och skälvande finns här. Och Sinead, tillsammans med Alanis Morisette, har influerat hur kvinnliga sångerskor låter än idag.
Julee Cruise – Falling 1990. En lika typiskt varm och analog låt, med underbar stämning.
Depeche Mode – Personal Jesus 1990. Samtidigt inbillar jag mig att ett hotfullt, fult och skitigt sound tog plats i början på nittiotalet. Kanske som motreaktion till det slickade hifisoundet från åttiotalet. Här återigen DM, som fortsatte att influera popmusikens sound. Den här sången bröt också mot konventionen att ett syntband inte fick spela på gitarrer. Nu blev de plötsligt svårare att begripa. De förlorade vissa fans, och vann andra.
U2 – The Fly 1991. Den här låten vill jag påstå var banbrytande för popsoundets utveckling. Aldrig hade en så skitig och skev sång blivit en så stor hit. Dessutom hade U2 vid den här tiden även ett massivt inflytande över attityd, scenuttryck och politisk musikagenda. Liveshowen Zoo TV är fortfarande genial.

Nirvana – Smells Like Teen Spirit 1991. Och parat med den här, minst lika inflytelserika låten, så sattes ett decenniums sound 1991. Låten sopade undan allt krullpermanentat, snyggt och insmickrande från åttiotalet. Plötsligt fanns inte ett “hårdrocksband” som kunde spela gyllene ballader med självrespekten i behåll. Sångmässigt hade dock Eddie Vedder i Pearl Jam mer inflytande på hur unga killar ville sjunga i femton år.
EMF – Unbelievable 1991. Lite annan riktning också: En typisk radiohit. Jämför gärna med åttiotalets motsvarigheter. Här är mer samplat, lite vildare och knasigare.
Urban Lovers United – Set Adrift On Memory Bliss (as made famous by PM Dawn) 1991. Tyvärr fanns inte originalet på Spotify. Men lyssna på den samplade trumman från Funky Drummer. Den har använts i tiotusentals låtar nu. Och här är ett tidigt exempel på vilket radiosound som utvecklades. Även en tydlig sampling från Spandau Ballet 1983. Allt går igen.
Jesus Jones – Right Here Right Now 1991. Ännu en typisk radiohit från tidigt nittiotal.
Massive Attack – Safe From Harm 1991. MA var med och skapade Trip Hop, som åstadkom ett soundideal ganska länge. Visserligen utskälld genre som drölig och hjärnlös ibland. Men tidig Trip Hop är cool, snygg och lite otäck.
Daniel Lanois – Beatrice 1993. Måste få med en av mina favoritproducenter. DL satt bakom rattarna på U2, Bob Dylan och en massa andra jätteartister. Så det är egentligen hans sound vi hör på många av världens mest kända låtar. Här kommer en av hans mest typiska egna låtar.
Portishead – Glory Box 1994. Mer Trip Hop. Lite skörare än Massive Attack. Jättesnygg och med en tydlig fulsampling.

En Vogue – Free Your Mind En typisk radiohit från mitten av nittiotalet. Jämför gärna med hur det lät tio år tidigare. Eller tio år senare.

Madonna – Ray Of Light 1997. William Orbit producerade den här, och resultatet är skithäftigt. Dels förnyade det Madonnas karriär. Dels gav det inspiration till massor av producenter.

Prodigy – Firestarter 1998. Nyskapande dansröj. Funkade både som rockband och dansmusik. En influensrik låt.
Massive Attack – Angel 1998. Ett esse av farlig, hotfull stämning. MA hade ännu inflytande över hur popsoundet utvecklades.
Fatboy Slim – The Rockafeller Skank – Full Version 1998. Typisk danshit för världens diskotek. Här skapades lite nytt genom att bara använda gammalt. Det är fullt med samplingar, ihopsatt på ett charmigt och stjärtskakande vis. Retromusik fast i ny digital paketering var riktigt typiskt för nittiotalet. Kolla också Beck, för likartat sound.

1999 kom Napster in i våra datorer, och så var hela epoken med plattor och radiohittar plötsligt förbi.

Nollnolltal
Istället för ett tydligt brott mot nittiotalets sound, skedde en organisk utveckling istället. Vid det här laget var tekniken fantastisk. Dessutom billig. Så topphittar kunde spelas in i sovrum. Konsensus var stort över hur bra inspelningar skulle låta. Tyvärr hade under slutet på nittiotalet, den vedertagna radiomusiken blivit allt mer likriktad. Det lät likadant och Naspers/piratkopierandets tid gjorde att skivbolagen satsade på säkra kort, färre artister och en förutsägbar linje. Därför blir det mycket svårare att utse ett influensrikt sound för decenniet. Också svårare att hitta stjärnproducenter med massivt inflytande. Inte minst eftersom populärmusiken växte på alla bredder, med alla nya lyssningskällor. Jag riktar mig lite mer mot Sverige nu. Det är trots allt ett land som haft märkvärdigt mycket inflytande över musikvärlden ganska länge. Och med några mycket vassa låtskrivare och producenter.

Joakim Berg – Come Along 2001. Här kommer ett texempel på det tidiga nollnolltals-sound.

The Knife – Heartbeats 2004 The Knife har haft ett starkt inflytande, både som popfenomen, men okså som avantgardister.
The Knife – Silent Shout 2006. Ett par år senare hade soundet mörknat och blivit otäckare. Jag drar gärna paralleller till samhällsutvecklingen. Men jag vet inte om det är så enkelt.

Britney Spears – Piece Of Me Här måste jag också ge exempel på den ultimata musikproduktionen. En supereffektiv låt som är så tweakad och pressad och mastrad att den är i det närmaste tekniskt perfekt. Vad man än tycker om genren, artisten och låten, så är det ett otroligt tryck i produktionen.

Tiotal
Decenniet är ungt. Men jag tycker mig ana en riktning som allt fler artister går. Ett ödsligt, reverbrikt och sorgset uttryck. Inte minst i Sverige. Många av följande artister är svenska. Återigen faller jag in i samhällsutvecklingsförklaringen.
Robyn – Handle Me – Original 2010 Sedan länge en fantastisk artist med hög integritet. Hon vet vad hon sysslar med. Typisk låt för hennes sound.
Lykke Li – I Follow Rivers 2011. Producenten har också rattat Peter, Bjorn and John, och Anna Ternheim. Det hörs, och visst är soundet stämningsfullt.
PJ Harvey – The Glorious Land 2011. Lite i samma anda. En fantastisk platta med fantastiskt uttryck.
Miss Li – I Can’t Get You Off My Mind 2011. Här har vi ännu en svensk artist. Hon använder samma känsla som Lykke Li. Effektivt.

Bara som referens
James Brown – Funky Drummer För otåliga kommer klassikern efter ca 7 minuter
Brian Eno – An Ending (Ascent) Extremt inflytelserik producent under flera decennier.
Laurie Anderson – O Superman Avantgardisktisk musiker. Denna låt från 1983 börjar få sina jämlikar först nu.
The Crystals – Da Doo Ron Ron Ett ar låtar av den förste demonproducenten Phil Spector. Underbart.
The Ronettes – Be My Baby En till. Den låt som Brian Wilson blev galen av.
Donna Summer – I Feel Love 1977. En discohit som var långt före sin tid. Visst hör man saker som man känenr igen från nittiotal och nollnolltal i denna låt. Lite skev när den kom, men väldigt inspirerande för disco och pop-soundet.

Kom gärna med synpunkter eller kompletteringar. Allt som hjälper tänkandet framåt tas tacksamt emot.


Gramtone

Gramtone är musikutgivare och bas för ett gäng musiker och låtskrivare, baserade i Norrköping. Vi äger bolaget och studion tillsammans, folk med olika bakgrund och olika smak. Två dussin är vi, som ställer allt vi äger i ett rum och säger: varsågoda. Ett kollektiv av individualister har vi kallats, och varför inte: Grammisar har vunnits, stipendier har fåtts, medan somliga är kända för helt andra saker. Alla spelar roll, men inte nödvändigtvis rock. En driver ett enmansprojekt, en annan är med i fem band samtidigt. Några är runt 20, några har fyllt 50. En fick pris för årets bästa museum. Någon ligger bakom Softubes banbrytande pluggar och någon har fått utmärkelse för, hör och häpna, bästa fotbollslåt.

Gramtone satsar på en liten, spännande utgivning av ostyrig, vacker musik. Lyssna där du vill, vi finns i alla de vedertagna kanalerna. Vissa spelar live, andra spelar in. Några älskar att skriva låtar, andra spelar gitarr så fingrarna blöder. Gramtone är en plattform som används av varje band och artist som det passar dem bäst. Ibland är vi en lekplats, ibland kreativt nav, affärsyta eller en trampolin för musikkarriärer. Vi blir planterade och uppodlade av varandra, och vi gillar't. Vi tycker att musik gör tillvaron större och vill man att något ska finnas, då ska man också skapa det. Tre dussin utgivningar hittills, och mycket på gång. Titta in, lyssna in, och häng med.