Digialbum, sånglärka och webbutik

Alldeles snart, gott folk, så lanserar vi på Gramtone en stor satsning. Dels ger vi ut de sju första digialbumen, en egen uppfinning som vi hoppas ska slå igenom ordentligt. Visst gillar vi digitala produkter, men lösa musikfiler är så jädra osexigt. Så vi har satt ihop en produkt med vackert fullskärmsomslag, med musik, bilder, filmer och annat. Dessutom en dynamisk del som kan uppdateras med tiden och ge köparen nytt material i ett redan inköpt album. Du kan redan nu ladda hem ett gratisalbum med vårt gamla avsomnade band Roger Överallt.
Läs om digialbum och ladda ned här: 

http://www.grammofon.com/gramtone/digialbum.html

sånglärkanSamtidigt lanserar vi en rättvisemärkning – Sånglärkan. För att ändra fokuset från roffarmentaliteten som genomsyrar fildelninigsdebatten idag, så vill vi diskutera vad producenter och konsumenter kan göra för att hjälpa varann istället. Sånglärkan blir vår symbol för ett nytt tankesätt.
Läs om Sånglärkan här:

http://www.grammofon.com/gramtone/sanglarkan.html

För att allt detta ska ge bästa resultat så startar vi samtidigt vår egen factory outlet. Nu har vi precis drabbats av en del knasiga problem, på grund av Swedbanks attityd att inte kommunciera med sina kunder. Men vi är strax på banan med butiken och försöker lansera alltåhop samtidigt. Kul som fanken!

Advertisements

8 Responses to “Digialbum, sånglärka och webbutik”


  1. 1 hannes2peer November 14, 2009 at 11:41 am

    Hm, jag försökte bemöta kritiken på ert interna forum som dök upp i min bloggstatistik, men jag kunde inte registrera mig. Synd att ni inte ville ta diskussionen med mig utan bara -om- mig. Jag inser att jag var lite väl ilsken, vilket jag är ledsen för.

    Min uppfattning kvarstår dock. Jag -blev- illa berörd av utställningen och jag tycker att digialbum är en dålig idé som inte fyller något direkt syfte. Och ni har rätt i att “köpa musik” knappt finns i mitt ordförråd.

    Vi har helt skilda uppfattningar om musikinspelningar som handelsvara och som sådan också kan märkas med konsumentmärkningar. Det postdigitala manifestet är träffsäkert när det beskriver att man inte längre blir glad om man får en skiva av någon, snarare lite stött, som att någon försöker pracka på en musik. Inspelningar har tappat sitt värde, musikupplevelser som äger rum på riktigt har blivit det värda. Det visar ju även undersökningar, att mer pengar finns i musiksektorn, det är bara skivbolagen som går (ganska) dåligt. Live-musiken är på uppgång!

    Jag tror definitivt att ni skulle kunna ordna betal- /donationskonserter på Grammofon och få in lite pengar så, speciellt eftersom ni har så dålig konkurrens. Mossiga Crescendo levererar ju bara sporadiskt något intressant och Republik och Knickedick blir lätt tråkiga i sina satsningar på säkra kort. Satsa på intressanta grejer i intressanta miljöer med intressanta teman, efterfester etc. Ni har ju sådana förutsättningar med ert läge!

    Mitt inlägg var inte någon “hämndaktion” för “hur ska artisterna få betalt”-attacken i våras, jag hade ännu inte upptäckt er blogg då. Däremot hittade jag inlägget och fann diskussionen intressant.

    Jag tycker ni gör bra saker för Norrköping, fortsätt med det! Live-grejerna och utställningarna är grymt bra, men räkna också med elaka/ärliga recensioner 😉

    • 2 GramtonePelle November 16, 2009 at 7:15 am

      Här kommer alltså en riktigt osaklig, respektlös basher med aggressiv attityd och skriver ilsket på sin egen blogg, hittar in i vårt intranät och skriver hit för att klaga över att han inte kan bli medlem för att kunna delta i vår interna diskussion. Dessutom länkar du till vårt interna forum… Det var ett mycket intressant tillvägagångssätt. Vi får lov att sätta upp murar på forumet efter detta. Jag ber dej att ta bort länken till vårt forum från din blogg.

      Jag skulle gissa att ingen från Grammofon svarat på din sida för att det var så urbota otrevligt. Brukar du göra så när du träffar folk? Hojta fram en massa aggressioner för att sedan hoppas på en bemötande diskussion?

      För att möta dej på din hemmaplan, så vill jag citera Rasmus Fleicher, som skrivit Det postdigitala manifestet. Han kallar musik för “en form av samvaro och gemenskap”. Och jag får för mej att många pirater egentligen strävar efter något sådant i sin önskan att dela, blanda, uppdatera och gränsöverskrida. Men du måste förstå att din aggressiva attityd gör precis motsatsen. Du kommer inte att nå gemenskapen med detta bemötande.

      Jag tänkte först svara på din blogg med att visa upp alla felaktigheter du vräker ur dej, men orkade bara inte lägga ned energin. Nu när din “uppfattning kvarstår” även här ska jag svara på det du vräkt ur dej:

      – Att vi gjorde bort oss, eller skrek sorgetrollskt (vad betyder det?) “hur ska artisterna få betalt” är du ganska ensam om att tycka. Att “ingen iddes svara”, eller att jag “vägrade ta den större diskussionen”, motsägs av det faktum att jag räknar till tre individer som svarade rejält och välformulerat och som jag också bemötte sakligt med tre svarsinlägg, plus ytterligare en pirat som diskuterat ämnet i ett senare blogginlägg. Jag vet inte hur du räknat där.

      – Din kritik mot digialbumen får du förstås ha, men du har all rätt att inte ta del av dem. Du fortsätter med att snudda vid något meningsfullt med resonemang om distribution, förpackning, live/inspelat och flöde. Men att så kategoriskt tro att all publik föredrar det du föredrar är ganska självcentrerat. Dessutom uttrycker du dej så okonstruktivt att det inte finns diskussionsutrymme. För övrigt har vi fått mer intäkter via digialbum på en och en halv dag, än vi gjort på ett år via Itunes och Spotify. Så öppna dej lite inför tanken på att det finns olika målgrupper med olika produktintresse.

      – Sånglärkan är tvärtemot vad du antyder, modellerad från en bild på just en lärka. CC-licensen gäller själva stämpeln för övrigt, inte digialbumet som sådant, vilket klargörs om du läser infosidan på gratisalbumet. Lessen om det var otydligt, cc-märket sitter så nära själva lärkans rumpa som jag kunde göra den. Du hjälpte mej i allafall förtydliga detta på sidan om sånglärkan, så nu finns en tydlig CC-text där. Villkoret du kallar ”det första” är, som du säkert kan räkna, det femte.

      – Att alla CC-licenser skulle medge obegränsad ickekommersiell kopiering är ett djupt missförstånd, som du behöver läsa in dej på. Exempelvis är det användning och inte kopiering som tillåts av CC.

      – “Freakshow” och “osmaklig lyteskomik” får du tycka hur mycket du vill. Du har också rätt att inte komma till oss och titta, vilket jag skulle rekommendera om du blir så illa berörd. Du betalade ju inte något inträde, så jag antar att du inte känner dej alltför lurad? Kanske ideellt lurad visserligen…

      – “Tragiskt” och “trams” är just såna uttryck som du inte lär koma med i någon gemenskap av att använda. Att tro att du gör ärliga- eller elaka- eller ens recensioner när du vräker ur dej sånt är ganska sorgligt. Varför vill du skriva elakt förresten? Har du något otalt med oss? Vilket personlighetsdrag är det som behöver uttrycka sån ilska mot folk du aldrig träffat?

      – Slutligen: Du skulle tjäna på att se sammanhangen mellan produktion och publikbetalning. Vi kan inte leva ur hand i hatt. I juli får vi tredubblad hyra på Grammofon och våra produktioner tar oerhörd arbetstid att skapa. Det har varit en stolthet i att kunna erbjuda gratis utställningar, gratis kulturnattskonserter m.m. Men att någon kan sitta framför sin dator och vräka ur sej order om att vi inte ska ta betalt, är ganska verklighetsfrånvänt. Att någon tar sig rätten att bestämma över våra produktioner är riktigt oschysst. Sammanhangen är enkla: Vi behöver intäkter för att kunna fortsätta skapa. Såna som inte vill betala för sig, bidrar bara till att saker försvinner, läggs ned och upphör. Som vår Magnus uttryckte det: Gör något själv! Nu har jag gett dej av min tid, och det får räcka.

      /Pelle

      • 3 hannes2peer November 16, 2009 at 10:21 am

        Tack för svar!

        Jag vet inte vad jag väntade mig, jag har bett om ursäkt för att det var ilsket skrivet och det var klantigt att använda ord som “tragiskt” etc. Det var tråkigt att ni reagerade så starkt.

        Att länka till ert forum var helt naturligt, det var ju helt öppet! Jag fick många träffar på min blogg som kom från ert forum, självklart ville jag knyta ihop diskussionen. Det var ju liksom ni själva som varsegjorde mig om att ni pratade om mig där. Att klicka på en länk är inte bara att förflytta sig till den länkade sidan, utan även att tala om för sidan att “hej här kommer jag och jag kommer hit från sidan X”. Du får det att låta som att jag har hackat er!

        Sorgetroll är ett begrepp lanserat av Copyriot och Intensifier, och jag var lite snabb att anamma det. Jag har blivit skeptisk till ordet och tycker numer att det är en form av härskarteknik att kalla folk för sorgetroll. Däremot ändrar jag aldrig historien och redigerar i redan publicerade texter.

        Sparvgrejen är en referens till The Pirate Bay-rättegången och Monique Wadstedts slutplädering. En ordvits.

        Jag är fullt införstådd i vad Creative Commons licenser innebär. CC använder ordet “copy” väldigt flitigt i alla licenser. Se t ex sammanfattningen av licenserna här: http://creativecommons.org/about/licenses/ Copy copy copy. Även om det vore som du säger, vilket det inte är, så är användning samma sak som kopiering på internet, det är två sidor av samma mynt.

        Fri kopiering (ickekommersiell med den strängaste licensen) är hela CC:s själ. Det är det som gör att jag reagerar kraftigt när det första kravet (jag vidhåller att det är det första kravet på -konsumenten-, precis som jag skrev) står i strid med licenstexterna. Men jag förstår nu att Sånglärkan alltså inte säger att verket är licensierat enl någon CC-licens, utan bara själva lärkan. Det är dock mycket otydligt, det finns en uppenbar risk att användare tolkar det som att själva verket är CC-licensierat.

        Har jag beordrat er att inte ta betalt? Jag har gett era uppfinningar usla recensioner, det är allt. Jag kallade det för “trams”, men borde skrivit “en dålig idé dåligt genomförd” istället kanske, lite snällare men samma betydelse. Jag tror inte nyckeln till att kunna tjäna pengar på sitt musikutövande ligger i att uppfinna digitala “produkter”. Internet är något helt annat än en marknadsplats. Musiken har slutat vara produkter för oss. Den har slagit sig fri från förpackningar.

        Jag tror att inspelad musik har blivit en urvattnad konstform för många, vi vill ha något på riktigt. Det ser vi ju på att intäkterna för livekonserter ökar. För mig känns en inspelning lite som ett fotografi av en tavla. Det kan vara skitomständigt att reprofota en tavla snyggt, men det är rätt ointressant, man vill ha the real thing, det är det som känns värt.

        Det Rasmus Fleischer menar, som jag uppfattar det, med gemenskap är att skapa händelser, unika musikupplevelser, som får människor i rörelse. Som tar dem till en fysisk plats, som får musiken att äga rum. Där tror jag också att pengarna ligger. Risken är att ni blir så förblindade av tanken på att pengarna ska komma just från “produkter” att ni missar era fantastiska möjligheter att tjäna pengar på upplevelser.

        Jag kommer dock självklart inte beordra er att sluta ta betalt för rätten att kopiera era digialbum, men jag tror inte ni kommer komma någonvart. Och det politiska ställningstagande ni tar i och med Sånglärkan kommer skapa mycket badwill. Den som lever får se. Allt är dock bättre än Spotify och iTunes, till och med digialbum 🙂

        Att jag inte ska få såga er Cash-utställning bara för att den är ideell förstår jag inte? Hur menar ni? Vad har det med pengar och inträde att göra? Varför skulle jag bli lurad även om ni tagit inträde? Jag gick dit för att ni brukar anordna fina utställningar, blev illa berörd, förbannad, skrev en bitsk kommentar. Inte för att jag blivit lurad på tid eller pengar eller engagemang, det kan vara väldigt givande att se något man är skeptisk till. Jag ångrar inte att jag gick dit alls. Däremot tycker jag att det var en osmaklig freakshow. Ni ställde ut en människa, inte Cash-prylar. Människan var där på andra villkor än många av besökarna, det blev obehagligt. Tycker alltså jag – ni kanske är bortskämda med positiva recensioner.

  2. 4 hannes2peer November 16, 2009 at 10:32 am

    Ok, jag ser nu att jag -får- tycka vad jag vill om utställningen. Tack.

    • 5 rFisH November 16, 2009 at 9:54 pm

      Visst är det skönt att man får uttrycka vilka åsikter som helst? Det är alla fritt att göra men jag har väldigt svårt att se nåt positivt i ditt sätt att ge “recensioner”.

      Hur det än kommer att gå med digialbum mm så känns det rätt förmätet att sitta och påstå att all inspelad musik är passé och att “alla” vill ha den levererad live. Ofattbart enögt tänkande. Tycker du att filmmediet är passé också? Är det enbart liveteater som gäller nu? Eller gud förbjude, dokusåpor? (… hmm, aj då, så är det nog. Dokusåpan regerar ju fortfarande….)

      Om man hållt på det minsta med både live- och inspelad musik så kan man, om man är vidsynt, säkert se att det kan vara två helt olika sätt att uttrycka sej på. Jag tror, tvärtemot dej att den inspelade musiken kommer att leva vidare men i andra former, med eller utan förpackning. Att få musiken förpackad tycker jag är helt ok om det ger mej ett mervärde, en upplevelse. Mycket av min musikkonsumtion sker helt utan omslag via mp3or eller Spotify (som jag gillar bortsett från den knapra utdelningen för artisten, men det kanske kan bli nåt på sikt.), men jag uppskattar fortfarande någon slag omslag, eller kalla det mer info, bonusmaterial, dynamiskt content. Det finns ju massa kul man skulle kunna ladda en digital förpackning med.

      Men det som verkligen gjorde mej beklämd över ditt inlägg var att kalla utställningen om Lasse och Cash för en freakshow. Jag har pratat med många som varit där och ingen har uttryckt det som du beskriver. Tvärtom har många tyckt att det varit intressant, gripande, roande. han har bjudit på massor av historier varvat med kunskap om countrymusik i allmänhet.

      Vad är du för en människa som kallar en annan människa för “den lokala Johnny Cash galningen” och “freak” på din publika blogg? Om du reagerar likadant på alla människor som är udda, eller faller ur den normativa ramen så tycker jag synd om dej.
      Lasse har berättat en historia som faktiskt innehåller en stor portion mänsklig värme och omtänksamhet. Något jag gissar du har väldigt lite av. Hoppas jag har fel.

      • 6 hannes2peer November 17, 2009 at 6:38 am

        Ehum, hallå. Jag har inte kallat honom för freak, jag har kallat er utställning för freakshow. Det blir lite lustigt att ni slänger tillbaka ordet på mig liksom, det är ju jag som kritiserat er för att ni presenterar honom som ett freak, inte jag som kommer och kallar honom för ett freak.

        Jag tror ni förstår vad jag menar när jag säger freakshow, kan ni inte överhuvudtaget se den aspekten ens litegrann? Att människor kommer dit och förfasar sig över och skrattar åt honom. Ni måste väl ändå ha funderat lite i de banorna innan ni gjorde utställningen?

        Och herregud, “galning” är väl inte så farligt. Skulle ni kalla mig för “den lokala BitTorrent-galningen” skulle jag inte ta illa upp. Man vet väl med sig om man är nörd och att man är lite galen.

        Jag tvivlar inte på att Lasses historia har “en stor portion mänsklig värme och omtänksamhet”, men det var inte det som förmedlades till mig. Många fick kanske “rätt” känsla av utställningen, jag kanske fick “fel”, men jag fick den hursomhelst. Det kan ni inte ändra på. Jag gick in i lokalen och slogs emot en vägg av absurda föremål. “I want you to have my fathers bowtie” var kanske det märkligaste. Känslan jag fick var “kolla på den här freaken och alla hans freakiga grejer”. Ni får väl helt enkelt hoppas att jag var den enda som kände så (även ett par personer jag känner också blev lite märkliga till mods efteråt). Min känsla är att jag inte var den enda dock.

        Utställningen gick och gnagde lite i mig och orsakade nog den hårda tonen mot digialbumen och sånglärkan. Jag håller med om att recensionen inte var konstruktiv, men jag tyckte nog inte att det var något att bygga på. Det var en sågning.

        Du påstår att jag påstår att all inspelad musik är passé och att alla vill ha musiken live. Läs igen. Diskussionen handlar om hur musiker ska tjäna pengar, och jag tror inte att det är på inspelad musik, eftersom den blivit urvattnad för -många-. Jag tror heller inte att ni kommer komma så långt med att kräva (jfr sånglärkans “krav” på konsumenten) att folk ska betala för kopior av era inspelningar.

        Folk vill inte bli krävda på saker, de vill betala av egen vilja. Och betala vill folk, men för vad? Nyskapande livekonserter tror jag, digialbum kräver ni.

        I er idétext om fildelning på hemsidan skriver ni att inspelningarna är marknadsföring och livekonserter är huvudprodukten. I ljuset av det förefaller det märkligt att ni vill ta betalt för marknadsföringen men ge bort huvudprodukten.

  3. 7 GramtonePelle November 17, 2009 at 7:05 am

    Okej, nu har folk sagt sitt och bashat varann lite lagom sådär. Jag ämnar ta lite konstruktiva delar och lyfta i en kommande bloggpost istället, i förhoppningen om ett skönare tonläge.


  1. 1 OMG, (stekta) lärkor och digialbum « >> hannes2peer Trackback on November 2, 2009 at 4:23 pm

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Gramtone

Gramtone är musikutgivare och bas för ett gäng musiker och låtskrivare, baserade i Norrköping. Vi äger bolaget och studion tillsammans, folk med olika bakgrund och olika smak. Två dussin är vi, som ställer allt vi äger i ett rum och säger: varsågoda. Ett kollektiv av individualister har vi kallats, och varför inte: Grammisar har vunnits, stipendier har fåtts, medan somliga är kända för helt andra saker. Alla spelar roll, men inte nödvändigtvis rock. En driver ett enmansprojekt, en annan är med i fem band samtidigt. Några är runt 20, några har fyllt 50. En fick pris för årets bästa museum. Någon ligger bakom Softubes banbrytande pluggar och någon har fått utmärkelse för, hör och häpna, bästa fotbollslåt.

Gramtone satsar på en liten, spännande utgivning av ostyrig, vacker musik. Lyssna där du vill, vi finns i alla de vedertagna kanalerna. Vissa spelar live, andra spelar in. Några älskar att skriva låtar, andra spelar gitarr så fingrarna blöder. Gramtone är en plattform som används av varje band och artist som det passar dem bäst. Ibland är vi en lekplats, ibland kreativt nav, affärsyta eller en trampolin för musikkarriärer. Vi blir planterade och uppodlade av varandra, och vi gillar't. Vi tycker att musik gör tillvaron större och vill man att något ska finnas, då ska man också skapa det. Tre dussin utgivningar hittills, och mycket på gång. Titta in, lyssna in, och häng med.


%d bloggers like this: