Archive for December, 2009

Piano Saga av Madeleine Jonsson

I våras hörde jag talas om Madeleine första gången. Några av mina Grammofonvänner tjatade om att jag bara måste höra henne. En blandning av Tomas di Leva, Laleh, Tori Amos och Kate Bush. Det är klart man går igång på såna referenser. Fast de visste vlika knappar de skulle trycka på.

Sen tog det några månader innan jag hörde henne. Faktiskt i vår egen studio, där vi varje år brukar ha en stor konsertkväll med massor av av musik och events. Och så häftigt det var. En ung tjej – hon var bara 17 år – med en otrolig musikalitet och ett skithäftigt självförtroende. Det lös igenom i mellansnacken och utlevelsen i låtarna. Hon hade en T-shirt med fastsydda fågelvingar. Underbart att se. Direkt efter giget erbjöd jag henne att spela in och ge ut ett album.

Så i november började vi spela in. Fem låtar skulle det bli. Hon tog ned sina medmusiker till studion och vi gjorde en klassisk liveinspelning. Första gången jag har gjort det faktiskt. Sorgligt egentligen. För det var skitkul. Föst ställde vi upp flöjt/fiol/viola-trion i pianorummet och körde in ett par låtar. Riktigt skön livekänsla och en sån där tredimensionell ljhudbild man bara får till vid liveinspelning. Några dagar senare kom en annan sättning ned; elgura, rickenbackerbas och glockenspiel. Så la vi några låtar till i den sättningen. Medan vi mixade så ritade Rebecka, min goa vän, formgivare och sångarkompis, ett omslag som blev grudnen till albumgrafiken. Och idag släpper vi albumet Pian saga.

Jag vågar spå en bra framtid för Madeleine. Redan nu spelar och turnerar hon en hel del. Hon har sin starka musikalitet och integritet, vilket är ovanligt för en gymnasist. Om några år tror jag att en fullfjädrad artist har blommat ut där. Glöm inte var du hörde henne först.

I vår egen factory outlet kan du köpa albumet: http://www.grammofon.com/shop/varor.asp?id=22

Och naturligtvis kommer hon upp på Spotify, Itunes m.m. framöver. Det går lite långsamt där bara.

Advertisements

Flowet som etiskt problem

Enligt en riktning som intresserar sig för dagens och framtidens kultur, så är vi på väg mot ett samhälle där all kultur blir fri, gratis, tillgänglig, delbar och knådbar i ordens mest kreativa bemärkelse. Visionen är att via sin digitala kompis ha tillgång till allt som intresserar, kunna lyssna, läsa, titta, och dessutom vara en del av flödet genom att som minst sprida det vidare, och som mest forma om och bjuda ut egna versioner av det som skapas. Ibland har jag hört ord som ”gemenskap” och ”samhörighet” runt detta.

Nästan alltid kokar det bara ned till att populärmusik ska vara gratis. Det är inte lika intressant att dela poesi, böcker, konst, verkar det som. Utbildningsvärlden har varit fullt involverad i denna kultur länge. Jag har jobbat i sju år med precis detta. Digitala lärresurser- uppdelade i sina minsta beståndsdelar för att vara maximalt öppna för delbarhet. Men lärarna gillade inte konceptet, för att de inte har tid att omkonstruera eller bygga utbildningslego med småobjekt. Kapitlet/modulen med en pedagogisk helhet i sammanhållet avsnitt var den ideala beståndsdelen. Vi har stora gratisbanker med oerhörda mängder av lärresurser. En hel del av detta är högkvalitativt, skapat för statliga pengar och i syfte att vara den värld av tillgängligt lärande som fildelningsvisionärerna önskar. Funkar det då?

De statliga satsningarna på gratis och öppna digitala lärresurser har gått bäst. Men de privata företagen som försökte skapa en marknad, blev förstås inte nöjda alls. För de kunde inte överleva när konkurrensen dödades av massvis av högkvalitativa gratisresurser. En skattefinansierad produktion för att främja denna delningskultur har alltså redan visat sig vara omöjlig att kombinera med vår tids marknadsekonomi.

Underhållningsvärlden då? Grundläggande egenskaper hos kreatörer hindrar också detta öppna flow av ständigt formbart, halvklart material. Bara några nära exempel: Mia, vår vän burleskkonstnären, skulle aldrig kunna arbeta så. För hon har sin personliga stil, som ingen jävel kan få plats i. Samtidigt använder hon gamla 1800-talsbilder, klipper sönder, målar över, och gör helt egna vansinnesverk av. Underbar konst vill jag påstå.

Men göra saker som aldrig blir färdiga? Är det vad p2p-personer tänker sig? Flödet som ”process”. Alltså den vardagligt pågående verksamheten som aldrig ska komma till punkt, utan bara liksom… pågå…

Min bok – som kommer ut om en månad – skulle jag aldrig kunna funka så. Den var tvungen att bli en färdig historia. Något som arbetades klart och sattes punkt med någon sorts slutsats. Den akademiska världen är en ständigt pågående diskussion. Men med färdiga akademiska uppsatser som slutförs, och sedan citeras i nästa varv av forskning, som ska belägga eller motsägas. Det är ett flow som redan finns, funkar och är helt självklart.

Ännu en aspekt är att jag inte känner någon kreatör som är beredd att visa upp något som de inte är någorlunda färdiga med. Ett tillräckligt ”klart” verk behövs för att inte känna sig nervös över förvånade blickar, hos en lyssnare som inte fattar det ofärdiga. Jämför en webbdesigner som ska visa uppdragsgivaren en ful, ofärdig skiss till hemsida, eller vinmakaren som bjuder på provsmakning av ett ofärdigt vin. Det går inte.

Så jag undrar lite hur de som drömmer om det här flödet, tänker sig att det ska fungera. Och jag är nyfiken på att utforska möjligheterna med ett sådant flöde.

Å andra sidan: Lekandet kommer alltid att frodas och med allas möjlighet till publicering så blir privat lekande också offentlig. Shredding är ett exempel på att ta någon annans musikvideo och synka egen musik till. Skitkul, och ibland är det begåvat. Men visst bryter man mot en upphovsrätt. Fast gör det så mycket? Det blir kanske en sorts reklam för originalet också? Puh… Inte lätt det där.

Iggy Pops senaste album är djupt inspirerat av den franske författaren Michel Houllebecqs verk. Han gjorde sina låtar som ackompanjemang och med inspiration från olika delar av boken ”The possibility of an island”. Och där passeras allt som kallas plagiat, kopia, snålskjuts eller vad man nu vill. Det är gammal hederlig kreativitet. Människor som inspirerar varann till nya verk. Och ett sådant flöde finns redan. För övrigt köpte Iggy pop boken. Michel däremot fick en gratisplatta.

Palle Torsson, som är lärare på universitetet några kvarter hemifrån, konstnär och inblandad i Piratbyrån, gjorde ett konstverk som bestod av korta klipp från Astrid Lindgrens filmer. Pippis rumpa utför en ledstång… Barn i poser som alltmer började likna sexuella… Jäkligt störande och en rätt häftig kommentar till vår tids sexualisering. Den fick så mycket skit, för naturligtvis var den enormt provocerande. Och jag har för mej att upphovsrättsdiskussionen överskuggade den barnpornografiska tonen. För inte fick man göra så med någon annans verk. Och visst är det juridiskt riktigt, det får man inte. Hmm… Nu blir det knepigt. För det var ju konst. En begåvad, kritisk kommentar till samhället.

Men när jag skriver så… då sätter jag en gräns. Menar jag att man får göra så, så länge det blir ”konst” men inte så länge det bara är ”underhållning”. Svårt som ögat… Och vem är jag att sätta en kvalitetsstämpel? Och ännu mer: vem är jag att hävda att en kvalitetsstämpel skulle tillåta brott mot upphovsrätten…. Fast en sak blir jag alltmer klar över: Det är inte okej att bara sprida någon kreatörs verk till allmänheten med ursäkt att det skulle vara någon sorts demokratihandling, eller kulturgärning. För debatten domineras av tonen Allt! Nu! Gratis! Det är tyvärr debattonen, trots att vissa försöker maskera den med finare poser, och ett litet antal klyftiga människor försöker tänka ut intressanta vägar för framtidens kultur.

Men översatt till peer2peer-människan i gemen, vad blir det då? Enligt den högljudda debatten – som tyvärr döljer mer oschyssta agendor – så ska man sprida och kopiera verk i någon form av kreativt syfte. Ta lite här och lite där, klippa något så, kopiera från den, knåda in lite där… Det gör mej nyfiken. För hur görs det i praktiken? Vilka faktiska projekt funkar i den här andan? Vilka resultat finns att lyssna eller titta på? Jag hittar faktiskt bara havererade försök, frustrerade ”samarbetspartners” och en massa skakade huvuden. Mia Mäkilä igen: Hon gjorde ett projekt med en amerikansk konstnär, där de skickade tavlor mellan varandra, för att sakta bygga konstverk som kunde kallas för ”gemensamma”. Men flödet var förstås begränsat till ett turordningsbaserat skapande. Och så funkar det ofta, även i låtskriveri, eller gemensamt författande. Dessutom, som vissa verkar förbise: Man väljer oerhört noga vem man vill skapa tillsammans med. För det är så intimt, och personligt, som att älska eller skapa ett barn ihop. Det är inte lätt att skapa med vem som helst på andra sidan en nätverksanslutning.

Det enda flödet i bästa bemärkelse, som jag förstår, är när personer tillsammans jammar fram musik, eller dans, eller improvisationsteater, eller motsvarande i andra genrer. Men hur menar då fildelarna att detta flöde skapas genom just fildelning? Jag måste säga att jag inte riktigt tror på dem. Det låter som en ursäkt för att kunna hämta gratis underhållning. För övrigt finns ju alla verktyg för klippande, hämtande, lekande redan: Trummaskiner och samplingsbibliotek finns att köpa. Fantastiska digitala verktyg finns för medarbetande. Inspiration från andra är gratis och ett huvudsyfte med kultur. Publiceringsmöjligheterna är sjukt billiga. Bara att börja skapa, men varför sprida andras verk mot deras vilja. Det är ett övertramp och en kränkning mot kreatörens integritet.

Så långt har jag kommit i mitt tänkande nu. Tacksamt tar jag emot folk osm tänkt ännu längre.


Gramtone

Gramtone är musikutgivare och bas för ett gäng musiker och låtskrivare, baserade i Norrköping. Vi äger bolaget och studion tillsammans, folk med olika bakgrund och olika smak. Två dussin är vi, som ställer allt vi äger i ett rum och säger: varsågoda. Ett kollektiv av individualister har vi kallats, och varför inte: Grammisar har vunnits, stipendier har fåtts, medan somliga är kända för helt andra saker. Alla spelar roll, men inte nödvändigtvis rock. En driver ett enmansprojekt, en annan är med i fem band samtidigt. Några är runt 20, några har fyllt 50. En fick pris för årets bästa museum. Någon ligger bakom Softubes banbrytande pluggar och någon har fått utmärkelse för, hör och häpna, bästa fotbollslåt.

Gramtone satsar på en liten, spännande utgivning av ostyrig, vacker musik. Lyssna där du vill, vi finns i alla de vedertagna kanalerna. Vissa spelar live, andra spelar in. Några älskar att skriva låtar, andra spelar gitarr så fingrarna blöder. Gramtone är en plattform som används av varje band och artist som det passar dem bäst. Ibland är vi en lekplats, ibland kreativt nav, affärsyta eller en trampolin för musikkarriärer. Vi blir planterade och uppodlade av varandra, och vi gillar't. Vi tycker att musik gör tillvaron större och vill man att något ska finnas, då ska man också skapa det. Tre dussin utgivningar hittills, och mycket på gång. Titta in, lyssna in, och häng med.