Min bok, Den vackraste gåvan

Min bok, Den vackraste gåvan, kommer ut nu. Det har inget med Gramtone att göra, men jag gör en liten post här ändå. Redan i förväg har det varit en del uppmärksamhet. Jag har hunnit vara med i TV4 och haft en debattartikel i Expressen. Fler tidningar publicerar snart intervjuer vi har gjort i förväg.

Debatten har startat så smått, vilket förstås är ett viktigt mål med boken. Jag antar att det blir betydligt mer när folk börjar läsa boken. Temat är ju ganska nytt och provocerande. Visst kommer en del att tycka att den där Filipsson är allt en jävla idiot, men jag är glad att vissa diskuterar detta svåra ämne på ett nyanserat sätt:
http://medborgarperspektiv.blogspot.com/2010/01/till-den-fria-abortens-lov.html
http://trollan.wordpress.com/2010/01/26/ett-nej-ar-ett-nej-oavsett-kon/
http://blog.jatilllivet.se/wordpress/2010/01/27/den-ofrivillige-pappan/
http://sannasdittochdatt.blogspot.com/2010/02/fran-mat-o-hjartan-till.html
http://annaekelund.blogspot.com/2010/02/en-avundsjuk-fotbollsfru.html

Jag kommer att hålla övriga inblandade – inte minst sonen – långt ifrån händelserna omkring boken. Eftersom några undrat över sonens eventuella utsatthet, så vill jag förtydliga att allt är mycket noga genompratat och säkrat. Det finns många skyddsnivåer. Saker har landat mycket bra dessutom. Naturligtvis skulle jag inte ge ut boken om det fanns risk att den resulterar i negativa saker för barnet. Alla namn är förstås fejkade.

Vill någon ha kontakt med mej, så går det genom förlaget. Boken går att köpa överallt, exempelvis här:
http://www.bokia.se/bok/9789172411814/den-vackraste-gavan-pelle-filipsson/

Antagligen fyller jag på den här posten framöver. Jag vill inte blogga en massa egocentriska poster om min bok, mitt i media-, pedagogik och musikbloggen. Så titta hit ibland, om boken intresserar dej.

Uppdatering 7 mars 2012:
Det är kul hur boken lever så här två år efter utgivningen. Damernas Värld hörde av sig i höstas, och ville göra en intervju angående singelkvinnors inseminering. De ville ha en “annan sida” antar jag. Nu förefaller numret vara utkommet, jag ska kolla om intervjun finns med – och förstås om den blev bra, man vet ju aldrig hur det vinklas. Mer intressant är att en kandidatuppsats från Lunds Universitet handlar om ofrivilligt faderskap. Det kom tydligen till utifrån min bok och debatten omkring den. Väldigt läsvärd och med en kvalitativ studie med både människor i samma situation, och intervjuer med experter på området. Detta var ett tydligt mål med min bok, att det skulle lyftas akademiskt. Jag hoppas fortfarande på en nyansering av debatten, och när detta forskas på, så bildas förstås en djupare kännedom om problematiken. Att uppsatsen går att ladda hem och läsa gör förstås saken bara ännu bättre:
http://www.lu.se/o.o.i.s?id=19464&postid=1614188

Updatering 3 juni 2011:
Nyligen hörde en av DN:s relationsexperter, Liria Ortiz, av sig och frågade om jag ville bidra med  funderingar angående ett bökigt relationsärende. Kul att bli tillfrågad, men jag är ju verkligen inget proffs på sådant. Jag läste igenom det välskrivna frågebrevet och försökte ge lite olika perspektiv. I just det här fallet tänkte jag mest att det borde finnas hopp om en bra utveckling, eftersom de båda vuxna har en lång och kärleksfull relation. Och förstås, att om hon väljer att föda barnet, så vore det inget vidare att lämna mannen direkt, eftersom hon då lämnar honom utan möjlighet att ens försöka anknyta till sitt barn. Visst är ämnet riktigt svårt. Det verkar engagera också. Många vill uttrycka sina åsikter och känslor i kommentersfältet. Hur som helst: Jag tycker både frågan och svaret är riktigt nyanserade och klyftigt formulerade. Lovande inför framtiden att folk äntligen har bättre ord att sätta på problemet. Hoppas allt går bra för dem alla:
http://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2011/05/31/gravid-i-valdigt-svar-situation/


Uppdatering 11 december 2010: Idag fick jag en debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/faderskapsreglerna-ar-absurda_5821739.svd
Jag blev nämligen så tagen av en tidningsartikel om en karl som inte kunde bli erkänd som pappa. Sorgligt och underligt:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/mamman-insjuknade-da-erkanns-inte-faderskapet_5813977.svd

Sajten Familjeliv har publicerat en intervju: http://www.familjeliv.se/Vantar_barn/1.995499. Ytterligare en sån där personlig historia, men jag försökte verkligen få in problematiken som företeelse, istället för att bara babbla om mig själv. Villkoren i media är dock sådana att den personliga, subjektiva berättelsen alltid lyfts fram. Bra ibland, men visst blir jag trött på att inte komma längre. Hittills är fortfarande Helsingborgs Dagblad den bästa intervjun (länk finns nedan).

Den 10 augusti sändes ett temaprogram i P1:s Kropp och själ, där jag är en av de intervjuade. Programmet tog upp ofrivilligt föräldraskap på ett nyanserat sätt. Det går att ladda ned här för lyssning: http://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/2543720.mp3

Majnumret av Modern Psykologi recenserade min bok mycket nyanserat. “Det är jobbigt att läsa om, men mycket intressant” är slutklämmen ,och det får jag ju vara stolt över. Vid det här laget har också artiklar publicerats i tanttidningarna Amelia och Allas. En liten blänkare fanns faktiskt också i Hänt Extra. Otroligt egentligen att ämnet lyftes så mycket i så olika medier. Nu får jag väl påstå att ett tabu är brutet tack vare boken. Som en liten kuriositet kan jag nämna att Tidningen Mama länge ville göra en intervju, men jag tror de tröttnade på att inte få vara först. Så precis när boken kom ut publicerades en artikel om en känd kille som blev ofrivillig pappa med en av systrarna Graaf (som jag för övrigt nämner lite kort i boken som en av medietjejerna med lustig intällning till det här med barn). Mama har förstås inte hört av sig mer, men jag följer den tidningen lite vagt, för ibland finns ganska häpnadsväckande artiklar.

En TT-artikel publicerades 19 maj i flera tidningar, som handlar om att mäns depressioner efter barns födelse inte uppmärksammas. Också kul att se hur det jag presenterat i boken, bekräftas här. Vad gäller siffrorna så har däremot Gaiainstitutet i Danmark hävdat att det rör sig om ännu fler än var tionde. Uppemot 15% enligt deras undersökningar:

http://www.alltombarn.se/foraldraliv/har-din-man-drabbats-av-forlossningsdepression-1.24929
http://www.aftonbladet.se/wendela/article7151326.ab
http://www.gp.se.adp-visitor.sth.basefarm.net/nyheter/sverige/1.371928-nyblivna-pappor-riskerar-depression
http://www.sydsvenskan.se/sverige/article877241/Nyblivna-pappor-riskerar-depression.html
http://www.viforaldrar.se/artiklar/arkiv/pappadepp/
http://www.blt.se/nyheter/tt_inrikes/nyblivna-pappor-riskerar-depression(1930969).gm
https://svt.se/2.22620/1.2006405/nyblivna_pappor_riskerar_depression?lid=senasteNytt_1765014&lpos=rubrik_2006405

Detta lyftes förresten i Radio Kalmar i juli förra året, med nästa samma siffror ur en brittisk undersökning:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=2964425

En jättefin recension av Bibliotekstjänst fick jag 26 mars från Optimal Förlag. “Här blir hans bok ett oerhört angeläget och behövligt inlägg i samhällsdebatten”. Bra så. I helgen ska jag till Stockholm och träffa ett gäng familjeterapeuter som vill veta mer, en journalist för den nystartade tidningen Babydays, en karl från Stockholms mansjourer och förhoppningsvis Helene Sigfridsson från Makalösa Föräldrar. Det är så roligt att kunna nå ut på detta sätt. Förändringsarbete är viktigt. Tydligen snackade de lite om ämnet på Boston tea Party med Filip och Fredrik härom kvällen. Märklig känsla, men det är utmärkt att ha lyft ett tabu.

Alltombarn.se hade en intervju publicerad 12/3, som gick lite längre i frågorna. Det var ju väldigt mycket konfliktjournalistik i början, men här börjar jag ana att mina ämnen kan hitta plats i en nyanserad debatt. Metro hade förresten en krönikör förra veckan som skrev ett “Öppet brev” till mig. Det var en lustig känsla. Att få höra av kompisar att någon skrivit till mig, men genom en dagstidning. Världens mest omständiga epostsystem? Nåväl, jag skickade en replik till Metro, som de tyvärr inte publicerade. Istället ringde en journalist några dagar senare och gjorde en riktigt bra intervju. Redaktören beslutade tyvärr att inte publicera den. Så nu hänger min replik lite i luften, vi får se hur det blir i Metro. Det är kutym att en svarande får replikera i media. Annars får jag väl skriva till Fridah privat. Det är ju artigt att svara på brev. (uppdatering 26/3: Ett privat brev skickades nyligen).

Dalarnas Tidning gjorde en recension/kommentar om min bok. Naturligtvis är jag mycket glad att hon läst och förstått: http://www.dt.se/kultur/article593819.ece
Jätteskönt, till skillnad från den i Smålandsposten, den kvinnan blev mest blev provocerad. Men å andra sidan vill hon veta mer och skriva en specialartikel nästa månad, vilket förstås är bra. Smålandspostens recension.

Nu börjar den intensiva fasen av kvällstidnings/TV-framträdanden att klinga ut. Skönt på många sätt, för jag var verkligen inte beredd på att det skulle bli så mycket. Inte heller på bloggpöbeln som verkligen vräkte ur sitt hat. Lustigt när man uttrycker “Många har trott att jag var omogen, onasvarig och känslokall, vilket fördjupar kriserna när det handlar om anknytningsproblem”. Och direkt få svaret “Du ska bara hålla käft, du som är omogen, oansvarig och känslokall”. Mycket konstigt.

Lite länkar till artiklar under februari månad:
Aftonbladet Wendela, dessutom Göran Lindéns intervju och Malin Wollin s kommentar. Expressen Söndag hade en artikel samma helg, men den finns inte på nätet.

Radio Östergötlands intervju, som kom på nätet den 18 februari: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=2213748&BroadcastDate=&IsBlock

Intervjun med Helsingborgs Dagblad är den hittills bästa, tycker jag.  Eftersom den berättar mer om problemen och mindre om mej som person. Bra med tanke på syftet: Jag har kontakt med flera yrkesmänniskor som är intresserade av förändringsarbete och bättre rutiner.

20 Responses to “Min bok, Den vackraste gåvan”


  1. 1 Supporter January 28, 2010 at 1:51 pm

    Pelle,

    Mycket tacksam för att du har tagit upp detta ämne. Jag skall genast innhandla din bok. Hade du inte skrivit den..hade jag gjort det själv.

    Blev själv i juni 2009 fader till en pojke varigenom graviditeten tillkommit (och på så sätt kunnat uppkomma) genom ett bedrägeribrott. Modern lämnade felaktiga uppgifter och jag blev far mot min vilja.

    Har själv upplevt den oförstående attyden hos omgivningen då jag berättat att jag känt det som om jag varit utsatt för ett bedrägeribrott.

    Tack för att du för upp detta problem på dagordningen..

    /Ytterligare en ofrivillig far

  2. 2 Kira February 24, 2010 at 11:09 pm

    “Jag kommer att hålla övriga inblandade – inte minst sonen – långt ifrån händelserna omkring boken.”

    Men snälla Pelle HUR i alla världen skulle du kunna lyckas med detta? Du har – så vitt jag vet – skrivit boken under ditt egna namn. Alltså vet din sons kamrater och deras föräldrar vad du tyckte om att få honom (på halsen). Och även om du hade använt pseudonym kommer ju folk att känna igen ditt nylle. Och därmed vet vilken “son” du skriver om.

    Din son kommer för all framtid att kunna läsa själv om dina tankar om att ha honom och vilken ångest det väckte. Inte kul för något barn att få skulden för sin pappas mentala ohälsa.

    För mig verkar det som så att du har fått felaktig information om att det alltid skulle vara bra för barnet att få veta sanningen. Jag tror tvärtom att ibland kan sanningen bli alldeles för brutal. Ibland är det nog bättre att vuxna människor behåller sina tankar för sig själva.

    Dessutom ogillar jag skarpt ditt sätt att göra dig till offer i detta sammanhang. Det är sonen det är synd om. Verkligen.

    Det låter dessutom horribelt när du säger att du skulle kunna tänka dig att skaffa ett till barn men bara ifall du fick göra det med den mest fantastiska människan. Vilket tydligen din nuvarande flickvän inte är. Ändå tänker du sterilisera dig först om några år. För mig är det lite svårt att förstå varför din flickvän klamrar sig fast i dig. Men kanske är ni två likasinnade som helt enkelt inte kan fatta ett beslut själva utan hänvisar till samhället och dess krav?

  3. 3 GramtonePelle February 28, 2010 at 5:19 pm

    “Kira”: Jag gör ingen utläggning angående skyddsstrategier för min son här. Men du inser säkert att en bokutgivning är en stor process med många inblandade personer. Under arbetet har förstås åtskilliga människor varit med, i syfte att säkra upp. Du är välkommen hem till mej för att diskutera detta om du är orolig.

    Du verkar inte ha läst boken. Då skulle du inte använda ordet “offer”, vilket jag ogillar skarpt. Den sista biten syftar antagligen på artikeln i Sydsvenskan. Usch ja, där lärde jag mej att inte filosofera eller fösöka nyansera ihop med en journalist. “Den mest fantastiska människan” som du skriver, var i själva verket hans sammanfattning av en ganska lång diskussion om det fanns någon sorts perfekt varelse i universum – vilket det inte gör. Synd att det blev så negativ ton. Synd också att du försöker förolämpa oss. Angående ärenden om min penis, så snackar jag inte om den med anonyma, okända människor. Kram på dej.

    Förresten, läs gärna Dalarnas Tidnings recension, du har länken här ovan. Lite bättre förståelse för mitt budskap där.
    /Pelle

  4. 4 Fridah March 15, 2010 at 5:18 pm

    Pelle!

    Nu lämnade jag min mailadress i den här kommentaren.
    Skriv om du vill!

    /Fridah

  5. 5 Supporter September 23, 2010 at 7:34 pm

    Pelle,

    Stå på dig och låt inte omgivningen trycka ner dig! Hävdar faktiskt att din bok är en monumental milstolpe inom reproduktionsområdet och den mest betydelsefulla boken som skrivits på mången god dag.

    I förlängningen kanske din bok kan vara ett första steg i en samhällsomdanande process (såväl den allmänna synen på föräldraskap som lagstiftningsmässigt). Kanske är det nu tid att på allvar tar itu med såväl ofrivilligt faderskap som de rena graviditetsbedrägerierna och den ofrånkommliga skada som detta leder till för i första hand barn och fäder…I det fall du har energi och gnista kvar så önskar jag att du inte släpper detta viktiga ämne…Du har genom dennna bok uppvissat stor beslutsamhet och mod för en rättfärdig sak. Du är de ofrivilliga fädernas hopp och tillika dess galjonsfigur..

    Tror inte längre vi behöver tveka: Det är inte vi som är galna.. Ett graviditetsbedrägeri är …ett grovt och ohyggligt övergrepp.

    Återigen tack..för att du har skrivit boken..!
    /Ytterliggare en ofrivillig far

  6. 6 GramtonePelle September 26, 2010 at 6:37 pm

    Tjenare Supporer. Tack för de orden. Vad gäller nedtryckt, så är det ingen risk eftersom de konstruktiva krafterna är mycket intressanta att jobba ihop med. Åtskilliga familjeterapeuter och kommunfolk har visat sig vara intresserade av ämnet. Den 23:e november ska jag hålla en föreläsning på Norrköpings stadsbibliotek. Försöker också ordna liknande föreläsningar på andra ställen också. Östergötland är förstås enklast, då det går att nå snabbt. Radions P1 hade i augusti en fin reportageiuntervju med mig om ämnet, och på måndag ska sajten familjeliv intervjua mig. Så oron jag hade om att allt skulle bli nedtystat visade sig vara helt i onödan. Det är häftigt att intresset finns så här pass länge efter att boken kom ut.

    Jag tror också vi ser en viss förskjutning bort från att män alltid är förövare/skyldiga/idioter. Vissa dagstidningar börjar beskriva verkligheten mer nyanserat, och allt mer litteratur ges ut som även tar upp mäns och killars problem. Så jag tänker att tiotalet kan bli nyanseringens decennium vad gäller könskamper eller genussyn eller vad man ska kalla det.

    Och visst har du rätt i att barn och män drabbas väldigt hårt av fortplantningsbedrägerier. Kvinnorna också egentligen, i längden. Det kan inte vara kul att ha det i bakhuvudet att man förstört någons liv eller att barnet riskerar att ha en bitter förälder under hela sitt liv.

    Tack för att du skrivit. Om du vill kan du nå mig på eposten, om du vill berätta mer peronligt om din situation.

    /Pelle

  7. 7 irina October 26, 2010 at 5:37 pm

    Hej.
    Jag är en sådan tjej som blivit gravid med en kille jag träffat endast en gång. Dagen efter pillret ville inte fungera. (Inte den säkra perioden heller…)
    Det var fullkomligt kaos under den tiden med just den mentala biten.
    Medans ett litet frö växte i mig hade jag uruselt samvete pga pappan till mitt barn. Samtidigt svämmade moderskänslorna över.
    Jag var även förvånad över mitt eget agerande att behålla, men som sagt kärleken till det knyte som växte i min kropp var större än livet sj. men jag har tampats med dåligt samvete länge, länge…
    Jag fick enbart höra ifrån familjerätten hur tungt det var för honom mentalt sätt.
    Jag hade/har ju förstört hans liv.

    Han har valt att inte prata med mig.
    Jag är ju som sagt kvinnan som saboterat hans framtid. jag är kvinnan som fött hans barn. mot hans vilja.

    Jag tänker ofta, lite väl ofta kanske om han tänker på sitt barn? vill han ta kontakt trots att allt känns svart? men att han inte vågar?
    Jag har själv försökt lite smått att ta kontakt utan framgång och nu lägger jag ner det.
    Jag tror aldrig att jag kommer få se mitt barns far och min son kommer aldrig att få sin pappa.

    Jag skulle så gärna vilja höra hans tankar o avsky o allt han gått igenom.
    Men han kommer aldrig att ge mig den chansen. och det smärtar ändå.
    Han behöver inte bli en förälder, men gärna en vän till sin son. träffas då o då är bättre än ingenting, så att sonen har nåt!
    Men som sagt, han vägrar ju att prata med mig.

    Jag sörjer samtidigt som jag känner en enorm kärlek o tacksamhet över att jag fått det barnet jag fått. utan honom skulle min underbara son inte funnits.

  8. 8 pappa vid 23 October 27, 2010 at 9:24 pm

    Hej Pelle
    Bra att någon orkar ta upp ämnet, det behövs verkligen lyftas fram. Det är inte lätt att träda ut och göra det du gör, jag har många gånger tänkt tanken på hur jag skulle kunna berätta min historia utan att skada min son.

    Råkade själv ut för samma sak när jag var 23 (nu 36). Det var onekligen en jobbig tid och jag förstår precis hur du haft det, känner igen mig i det mesta. Framförallt oron över framtiden och underhåll mm.

    Dock måste jag säga att jag idag mer längtar efter att min son kunde bo mer eller bara hos mig och min tjej, den stora konflikten idag är mer hur olika jag och hans mamma resonerar kring det mesta här i livet. Jag skulle gärna se att han var en större del av min nya familj.

    Idag är han hos mig och min tjej så ofta det går men på grund av långt avstånd blir det inte så ofta som jag skulle vilja. Han har idag en lillebror som närmar sig 2 år och jag känner själv att just hans lillebror var en stor vändning för mig i min kärlek till honom. Mycket p g a att jag inser att det inte är någon skillnad på den villkorslösa kärleken som jag har gentemot båda två av dem. Jag vill att båda ska vara med mig så mycket det bara går helt enkelt. Frågan är bara hur han känner?

    Så mitt tips är faktiskt att inte stänga den där dörren som står på glänt. Jag har den här gången verkligen varit en så stor del av min tjejs graviditet och min yngsta sons första tid i livet som man kan vara, allt för att inte missa något.

    Har gjort allt jag kunnat för att det den här gången ska vara på mina villkor. Har fått ett enormt stöd från min tjej som självklart varit orolig över hur jag ska ta till mig vår son, men allt har gått fantastiskt bra och jag önskar nästan att jag inte skulle ha väntat så länge med att våga få barn igen. Allt känns på något sätt lättare nu och jag är den som helst vill ha ytterligare en.

    För övrigt stämmer jag in i supporters hyllning till dig!

    Ytterligare en ofrivillig!

  9. 9 GramtonePelle October 29, 2010 at 9:26 am

    Hej på er Irina och Pappa vid 23. Det är fint att få sådana berättelser från verkligheten. Schysst att ni ville höra av er. Nu börjar jag säkert låta som någon sorts rådgivningsmänniska, vilket jag inte alls är. Men så här vill jag kommentera lite kort:

    Till Irina kan jag bara säga att visst är det otroligt komplext och massor av motstridiga känslor. På samma sätt lär det vara motstridigt hos pappan. En del män träffar aldrig det ofrivilliga barnet och är fyllda av avsky mot kvinnan. Andra – som du ser på den andra nyliga kommentaren – lyckas hitta ett bra föräldraskap. Jag tror att ditt ansvar i detta är att inte önska eller kräva mer än mannen kan ge, och förvänta dig inte mycket där. Du har också ett ansvar mot ditt barn, att vara tydlig så känsorna mot pappan blir balanserade. Risken finns ju ändå att barnet aldrig kommer att förstå. Intressant hur familjerätten bemötte dig, jag har aldrig hört att de ställt sig på pappans sida i dessa ärenden förut. Jag kan gärna diskutera mer men vill inte bli mer personlig i detta forum. Först hoppas jag förstås att du vill läsa min bok. Den kan nog förklara en hel del om hur pappor kan tänka i dessa situationer. Betydligt mer mångfacetterad än alla ytliga intervjuer som varit med mig också förstås. Nu såg jag att du har en blogg, så jag provar att kontakta dig privat genom den.

    Till pappa vid 23: Först och främst är det intressant hur du bekräftar det som många har nämnt: Gör man barn med en kvinna man älskar, och är delaktig i besluten, så ger det klart bättre känslor för barnet. Jag förstår också hur känslorna för ditt nya barn “spiller över” på den äldre. Schysst hur psykologin jobbar ibland. Det är ju skönt att saker kan gå så bra – din lyckliga utgång är inte i majoritet när det gäller hur dessa historier brukar gå. Så jag tycker du ska vara jäkligt stolt över ditt arbete. Fint också att din tjej varit så lyhörd. Det är ju inte lätt för tjejerna heller, med all oro om killen ska lyckes eller hamna i samma negativa känslor ännu en gång. Delaktighet är nyckeln, alltså. Det blir jag mer och mer övertygad om.

    Fint att ni ville berätta om era livsvillkor!
    /Pelle

  10. 10 Jonas December 11, 2010 at 11:05 am

    Hej Pelle

    Jättebra jobbat. Äntligen någon som sätter detta viktiga och tabubelaggda på pränt. Gick igenom samma helvete för ca 10 år sedan, mest frustrerande var kanske omgivningens oförståelse vilket du själv indikerar i boken. Det är för jävligt att det är lagligt med gravidetsbedrägeri. Har funderat starkt på om man inte borde ta tag i en stödgrupp som hjälper de män som nyss fått chockbeskedet. Samhället gör ju inget. Det är ju bara våldtagna tjejer och fattiga ensamma mammor etc det är synd om.

    Kommentaren från Kira ovan ger jag inte mkt för, ganska korkad faktiskt.

    Jonas

  11. 11 GramtonePelle December 13, 2010 at 2:20 pm

    Tjenare Jonas och tack för dina ord. Jag håller med dig. Ofrivilligt föräldraskap är ett helvete, det är otroligt jobbigt med omgivningens oförståelse – vilket blir extra märkligt då ett anknytningsproblem är något som vården ska vara duktiga på. Det är också märkligt hur graviditetsbedrägerier kan vara legitima och uppmuntras. Stödgrupper behövs helt klart för män som är med om detta. Tyvärr finns inte pengar. Som en Familjeterapeut i Motala sa: “Vi är könsneutrala, men vi är väldigt försiktiga med att gå ut och marknadsföra oss mot män – för vi skulle inte klara av anstormningen”.

    • 12 Jonas December 13, 2010 at 10:15 pm

      Hej

      De flesta kritiskt tänkade inser att “Tyvärr finns inte pengar.” är fel. Det finna pengar, det är bara en fråga om prioritering. Det är lättare att prioritera en liten och “svag” kvinna som varit med om något jobbigt än en stor och “stark” man som råkat illa ut.
      Efter besöket hos familjerätten i samband med en livskris för mig, ringde socialtanten mamman men inte mig. Det kommer jag aldrig aldrig förlåta det svenska “jämnställda” skyddsnätet för. Fy f-n.

      Jonas

      • 13 GramtonePelle December 20, 2010 at 3:09 pm

        Du har helt rätt i att det är en prioriteringsfråga. Jag har uppfattat det som att pengar inte läggs på pappors välfärd, tyvärr. Trots att vi är lika viktiga som mammorna. Idag har jag förresten en debattartikel i Svenska dagbladet med ett liknande budskap.
        /Pelle

  12. 14 Jonas December 23, 2010 at 9:48 am

    Hej

    Tittade på SVD inlägg. Bra med debatt runt detta. Fascinerande hur få som opponerar sig mot artikelns budskap. Jag är optimist, i längden tror jag det kommer en förändring inom området. Historien har visat att orätvisa/tokiga saker brukar sållas ut. Har förresten själv nyss publicerat en bok men inom ett helta annat område.

    Jonas

  13. 15 Emma December 19, 2011 at 11:45 pm

    Hej Pelle,

    Jag är ett av dessa barn. Idag 26 år. Har lidit väldigt mkt av min pappas frånvaro, trots att jag visste att han blev lurad. Svårt att älska, känna mig älskad av kille/man. Tycker att mannens rättigheter är lika viktiga som kvinnans. Men tycker att barnens är viktigast.

    • 16 GramtonePelle December 21, 2011 at 8:58 am

      Hej Emma. Det där är så otroligt viktigt, vad det blir av barnen i sådana här historier. Jag har fått höra en del liknande från familjeterapeuter. Och det är så himla sorgligt. Det lilla jag själv kan bidra med, när killar hör av sig, är att åtminstone försöka säga att de ska hålla en bra kontakt med barnet, för de bådas skull.

      Jag är mycket tacksam för att du hörde av dig. Jag skickar ett lite mer detaljerat mail på den epost som du bifogade.

  14. 17 Ida January 17, 2012 at 1:29 pm

    Hej Pelle,

    Det har gått en tid sedan din bok kom ut men jag läser den nu i alla fall, kanske mest för att ta reda på hur jag ska agera på bästa sätt mot min sons far, som är en ofrivillig pappa. Din bok är riktigt obehaglig och den berör mig mycket starkt, jag vill bara kasta mig på telefonen och vråla FÖRLÅT ännu en gång till min sons pappa. Min historia påminner mycket om Irinas ovan, med den stora komplikationen mellan den så innerliga starka moderskärleken som uppstår som ett oförklarligt fenomen när livet plötsligt ligger där i magen, i alla fall för mig som aldrg varit speciellt barnsugen, och den förfärliga känslan över att förstöra en ung mans liv, med vilken jag bara hade ett enda avtal – att ligga.
    Jag får nästan kvävningskänslor av att läsa din bok och utav känslan av att här pågår det ständigt ett översitteri, i form av underhållskrav. Och omgivningens oförmåga att se hur det verkligen stod till med dig.

    Jag har haft tur. Trots att min sons unga far och familj var helt rosenrasande, ledsna och bittra började de efter några månader att träffa sin son och sitt barnbarn. Antagligen kunde de klara av det för att de insett att jag verkligen inte medvetet hade lurat någon, jag var helt öppen med att jag inte var skyddad, och jag var också i en säker period var jag helt övertygad om (fast det var jag ju tydligen inte ändå). Men det blev ett barn, han hade lagt sig väl tillrätta och när jag såg honom på ultraljudet på abortmottagningen var han den finaste lilla räka jag sett. Det gick inte att ta bort honom och med det inleddes ett liv fyllt av kärlek och tacksamhet parallellt med en livslång skuldkänsla över att köra över en annan människa på det här sättet.

    Din bok behövs, inte bara för män som sitter i samma sits som du. Jag vet inte om min son hade funnits om jag läst den innan jag beslöt mig för att behålla. Jag tror han hade det. Men det behövs en nyanserad debatt kring ämnet. Jag vill inte höra “Har man sex kan det bli barn, ligg inte om du inte vill bli förälder” eller “Han får väl ta sitt ansvar”! Jag vill inte lyssna på det, jag vill att någon hör på min sons pappa. Jag vill att kvinnor aldrig någonsin kommer på tanken att frivilligt luras. Och jag vill att vi tar reda på hur vi egentligen ska göra för att alla ska få det så bra som möjligt.

    Jag förstår att du inte vill tala illa om din sons mor, men jag kräks nästan på henne och hennes självgoda modershelighet som verkar få henne att tro att hon står över alla andra människors behov. Som man hade jag blivit fullständigt galen. Jag vill gärna tro att det är mycket hennes personlighet som har gjort det så svårt med anknytningen, och komma till ro med situationen för om det är så, då finns det hopp för andra ofrivilliga pappor, ensamma barn och mammor därute. Alla människor beter sig inte som hon, och de riktigt bra föräldrarna gör naturligtvis som de flesta förespråkar: Skaffar barn när de är redo med någon de älskar. Jag förvägrade en ung kille det och mitt barn en far som utav ren instinkt och självklarhet älskar honom. Ändå ångrar jag inte mitt beslut att behålla för en sekund, det är ju det som gör det hela så JÄKLA komplext! MIn son är en strålande sol som alla älskar, han verkar inte sakna någonting utan går bara omkring och är så nöjd och klok och underbar att det inte går att ångra och tänka att jag skulle ha agerat annorlunda. Det är som sagt så komplext att det enda man kan göra som man idag är att antingen ha kondom eller inte ha sex alls, men det betyder inte att kvinnan inte har ansvar för sin sexualitet eller är ett offer, eller ens har moralisk rätt att köra över andra människor. Jag var omoralisk mot min sons pappa och det kommer jag aldrig att förlåta mig själv för, men när beslutet står mellan att vara omoralisk mot sig själv eller mot någon annan, i synnerhet om det är ifråga om en främliing, så blir det nog den andra man väljer. Därmed inte sagt att man har rätt att göra plågan onödigt stor för den drabbade.

    Jag hoppas att många kommer att läsa din bok, och jag hoppas att du och din son har en bra relation idag.

  15. 18 GramtonePelle January 20, 2012 at 9:08 am

    Tjenare Ida. Det var en drabbande berättelse. Fasen alltså, det är så mycket komplexitet i de här frågorna. Jag märker att jag fortfarande inte kan vara neutral heller. I vilket fall är det viktigt att allas historier kommer fram, så man kan få ord på det som händer, och det som känns. Detta är inget forum att bli alltför personlig i, men jag skriver mer till dig på den medskickade epostadressen. Som ett litet svar här, kan jag i alla fall uttrycka det så här: Jag gillar förstås inte att sådant här händer. Jag anar utifrån vad du skriver, att det är en klar åldersskillnad mellan er, vilket har aspekter på makt, frihet, kunskap, mognad… Om jag har rätt i mitt antagande, så blir det ett särskilt ansvar för dig för hur detta avlöper.

    Med din beslutsrätt, har du också ett större ansvar att er historia blir bra. Var noga med att killen får välja vägar på sina egna villkor. Tvång kommer aldrig att fungera för att göra honom till en pappa. Men förhoppningsvis kan han skapa sig en anknytning till sonen som gör att de båda kan leva fina liv. Tålamod är nog en bra egenskap där. När frågor kommer upp från sonen framöver, så väj inte undan för dem. Det går att prata rättframt, och ändå undvika att barent känner sig oönskat.

    Vad gäller min egen historia, så får du inte glömma att min bok är en subjetkiv historia. Den andra parten har naturligtvis sin, och där är det kanske jag som är ett korkad idiot och hon som gjort allt rätt. Och vad gäller min pöjk så går det bra. Vi ses så gott som varje helg, han frågar lite någon gång om året om detta, och vi pratar lite fint. Naturligtvis har hans tillkomst påverkat hur hans liv blivit så här långt. Men itne värre än att han är en glad, sportig och klyftig ung herre.

    Ha det fitn så läng. Jag skriver på eposten, som sagt.
    /Pelle

  16. 19 Helén April 7, 2017 at 6:52 am

    Pelle,
    Tack!!!! för att du skrivit en bok så utförlig med tankar och ångest. Nu vet jag som anhörig att vi inte är ensamma och framför allt – hur jag ska stötta min son som ev fr o m i höst hamnar där du har varit.
    Jag säger TACK TACK TACK!


  1. 1 Se lupta pentru a-si iubi fiul « Eliza despre Suedia… Trackback on March 27, 2010 at 11:35 pm

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Gramtone

Gramtone är musikutgivare och bas för ett gäng musiker och låtskrivare, baserade i Norrköping. Vi äger bolaget och studion tillsammans, folk med olika bakgrund och olika smak. Två dussin är vi, som ställer allt vi äger i ett rum och säger: varsågoda. Ett kollektiv av individualister har vi kallats, och varför inte: Grammisar har vunnits, stipendier har fåtts, medan somliga är kända för helt andra saker. Alla spelar roll, men inte nödvändigtvis rock. En driver ett enmansprojekt, en annan är med i fem band samtidigt. Några är runt 20, några har fyllt 50. En fick pris för årets bästa museum. Någon ligger bakom Softubes banbrytande pluggar och någon har fått utmärkelse för, hör och häpna, bästa fotbollslåt.

Gramtone satsar på en liten, spännande utgivning av ostyrig, vacker musik. Lyssna där du vill, vi finns i alla de vedertagna kanalerna. Vissa spelar live, andra spelar in. Några älskar att skriva låtar, andra spelar gitarr så fingrarna blöder. Gramtone är en plattform som används av varje band och artist som det passar dem bäst. Ibland är vi en lekplats, ibland kreativt nav, affärsyta eller en trampolin för musikkarriärer. Vi blir planterade och uppodlade av varandra, och vi gillar't. Vi tycker att musik gör tillvaron större och vill man att något ska finnas, då ska man också skapa det. Tre dussin utgivningar hittills, och mycket på gång. Titta in, lyssna in, och häng med.


%d bloggers like this: