Dryga halvgudar

Vi lånade ut Grammofon till ett gäng konstnärer/eventfolk från det avsomnade Norrköpings Konsthall i helgen. De hade en rätt intressant fest med jockeys och sånt som hör till bra partaj. Mitt i natten kom ett par snubbar från Kent på besök.  De slog sig ned och krävde gratis öl, drygade sig och tyckte de var härliga varelser som förtjänade att bli bemötta som just detta. Kul.

Jag har alltid haft så svårt för den där sortens musiker gone halvgudar. Visst kan man begära att bli mött med respekt, och visst finns delar av publiken som vill skapa idoler och myter. Men att förväxla detta med att tro sig vara bättre än vanligt folk har alltid varit skrattretande för mig.

Alltifrån de lokala bekantingarna som bott i repan och plötsligt fått det där heliga SKIVKONTRAKTET, vilket de ansåg skulle rendera gratis inträden, gratis sprit och rätten att ta okända brudar på rattarna… Det där skivkontraktet ledde sedan aldrig till att någon skiva blev utgiven, däremot. Men rockmyten ville de förstås leva en stund och skivkontrakt blev en sorts frisedel.

Till några välkända artister som har betett sig ganska konstigt. Inga fler namn nu… Men vad är det som orsakar denna rätt? Musikvärlden har alltid behövt skapa mytologi runt sina invånare. Något som är ganska destruktivt. Dessutom har alltid trasiga, udda, tilltufsade och rent mentalsjuka individer lockats och nyttjats av rocksvängen. Jag läste böckerna Feber och Feber 2 av Lennart Persson, och det var slående hur varje anekdot, varje stort rockkonstverk och varje mytisk sångare, byggde på heltrasiga drogberoende stackare som antingen var självdestruktiva eller gjorde andra människor illa. Det är en svår myt. Det är en knasig branch och jag önskar att vissa rockers kunde ha lite bättre självinsikt. Alternativt lite större ödmjukhet inför sin omgivning.

Fast jag tror de fick ne del gratis bira. Hoppas de kände sig bekräftade.