Archive for May, 2013

Musikens fall – apropå Peace & Love

Det är inte märkligt att ännu en stor festival faller omkull. Idag Peace & Love.(http://www.dn.se/ekonomi/konkurs-for-peace–love-festivalen) När musik är lika mycket värt som sandkorn på en strand, så får vi ett musikklimat som fungerar så här. Musik är inte heller identitetsskapande längre (utom för hårdrockare och somliga hiphopare). Musikerna och musikbranchen har själva bäddat för detta. Jag ska ramla tillbaka till 1983 för en liten förklaring: 

Yamaha DX7 var en revolutionerande synt som plötsligt öppnade upp en musikvärld av professionella ljud för en billig penning. Snart därefter, med hjälp av digital teknik, kom allt bättre musikutrustning och inspelningsgrejor till ett allt billigare pris. Det kunde produceras riktigt snygg musik till en bråkdel av kostnaden mot 60 och 70 talet. Med detta följde också en långsam kvalitetshöjning av “allmogens” förmåga att skriva vettiga poplåtar. Plötsligt hade man en folkrörelse. Det skrevs musik överallt, det byggdes små krypin som kallades studios och butikskedjor som var rena snabbköpen av musikteknik dök upp. Fortfarande var det stora hindret en dyr skivpressning och fysisk distribution, som skapade dörrvakter i form av skivbolag med känsla/status/exklusivitet. 1999, med Napster, började tekniken även i publiceringsledet bli tillgänglig för alla musikanter. Och visst har tekniken välkomnats av både musiekr och publik. Vi älskar det billiga. Vi vill skapa själva och få lägga upp det på världsomspännande kanaler som Itunes och Spotify. Jag kan idag skriva en låt på måndagen, spela in på tisdagen och ha den uppe över hela världen på onsdagen. 

Priset vi musiker betalar är en devalvering av våra verk, lika enorm som teknikrevolutionen. (http://www.svd.se/kultur/peace-love-i-konkurs_8216612.svd) Som sand: Ta en näve på stranden, skvätt omkring med den, släng den i vattnet och titta på krusningarna, stoppa den i munnen eller ta hem den i en burk. Gör vad du vill, den ligger där och väntar på dig. Vill du inte höra det nya, så ligger det gamla precis bredvid. Robert Johnson eller Daft Punk, du behöver inte lägga en sekunds krångel för att få tag i det. Och musikupplevelsen blir därefter:

Jag har det sista året haft glädjen att få ta ansvar för en rockklubb i Norrköping. Den är uppbyggd för att ta emot upp till 300 besökare, med riktigt bra PA och ljus. En trevlig scen som också fått ta emot många roliga akter den senaste tiden. Arrangörerna är dock inte alltid särskilt lyckliga. Och serveringsansvariga är nervösa. Det är skitsvårt att hitta publiken. En välkänd artist kan dra 80 besökare, och därigenom inte alls få ihop till sitt gage. Några gånger har arrangör och manager fått gå ut i pressen, ställt in och skyllt på sjukdom, när det helt enkelt inte sålts några biljetter. Man vill inte tappa ansiktet. Även välkända artister, med gott om uppmärksamhet i TV och radio möts av ointresse från publiken. Jag tror det finns samband med DX7 här ovan. 

Dessutom: Titta på hur det ser ut hemma hos en normal Svensson idag. Man har enorm TV, med möjlighet att hyra film direkt via den här apparaten (om man vill vara laglig) eller ladda hem valfritt material från allehanda fulsajter. Man har en fin dator med oändligt underhållningsvärde, några läser dessutom fortfarande böcker. Vissa har en hobby. Och så har vi livshetsen med perfekt kropp, perfekt sex, perfekt hem… vem faen har tid att brinna för en rockidol? Håller du inte med? I Norrköping, som tidigare varit en av Sveriges krogtätaste städer, gick plötsligt två av stadens största nattklubbar i konkurs för några år sedan. Det 40-åriga Palace, och Bomullsfabriken. Nästan samtidigt, och på grund av vikande besöksunderlag. När jag frågade en DJ som jobbade mycket där, förklarade han så här:
“Vart går du om du ska ragga? Du går inte på krogen och hänger till klockan tre längre. Du sitter på nätet, hittar en dejt och går på restaurang och äter istället. Det ger bättre utdening och är säkert mycket roligare egentligen”. Och faktum är att ingen ny klubb har uppstått för att ta vid. Bara små momentana 80-talsfester, för den åldersgruppen, eller enstaka foajédanser i någon uppblossande anda. Musikfestivalerna har precis samma problem.

Och här börjar jag närma mig min profetia: De goa festivalerna som Hultsfred och Peace and Love, har uppstått ur lokalt brinnande entusiaster som drömt om att få se sina idoler på nära håll. De har vuxit från mysiga intima tillställningar till något av riksintresse med mål att varje år blåsas upp och upp och upp. Kommunerna blir inblandade, och lokala turistnäringar får idéer om att sälja hotellnätter och bygga stadsprofil som är nere med kidsen. Det kraschar. Jag vågar påstå att, som här i Norrköping och vår kommande Bråvallafestival, bara stora internationella företag kan överleva med stabilitet i festivalbranschen. Och även de kommer att ha svårt att locka bekväm, medieöverdoserad publik. De lokala eldsjälarna gör däremot entusiastfestivaler i liten skala, för den särskilda stämningen av trivsel och skönhet som bara intimitet kan ge. Största hotet för dessa, är kommuners drömmar om att blåsa upp sådana festivaler, precis som i Peace & Loves fall, till något helt annat. Det blir dyra konkurser till slut, som gör publiken räddare och mer trygga framför sina skärmar. Yamaha DX förresten, finns numera som VST-instrument, direkt på din dator, för en liten peng: http://www.vintagesynth.com/misc/fm7.php

Advertisements

Tree full of people – Frontline

Frontline1Nu släpper vi äntligen ny musik! Efter att ha byggt nya fina studion, har alla band spelat in intensivt. Mitt eget – Tree full of people – är först ut. Vi har jobbat i ett år med ett album som… javafan… läs pressreleasen:

Sverige är i krig. Våra politiker och militärer maskerar det. Man pratar om ”missionen” i Afghanistan, dit vi förlagt resterna av vår armé. Men hur talas det om saken? Ja, för fem år sedan var det första feministiska kriget. Vi skulle rädda den afghanska kvinnan. Tillsammans i en koallision av villiga, var vi i färd med att bygga framtid. Nu räddar vi ansiktet och tar oss därifrån. Utan resultat, och med fienden obesegrad. Och när vi förlorar kommer det inte att kallas förlust. För det var ju inget krig. Och en ensam galning som spränger sig i julruschen har inget samband med något annat än sitt eget utanförskap.

Det samhälle man gav sig ut att försvara, har förändrats när man kommer hem. Konkreta terrrorhot mot allmänhet och enskilda, på ett sätt som var otänkbart för tio år sedan. Ökade slitningar mellan oss som bor här. Rasismen tilltar och kriget fortsätter. Som om allt detta var separata storheter. Vi vill påstå att det hänger ihop. Vi bäddar för särhället med den minsta gemensamma nämnaren att hålla oss på vår egen kant, under enkla nationalsymboler utan värde.

I själva verket sysslar vi med vapenträning där nere. I själva verket finns ingen plan, inga visioner och ”insurgenterna” tar över så fort vi åker hem. Vi hade en stund i en demonstrationsyta för vapenförsäljning. Vårt krig är arbetsmarknadspolitik. Ofarligt tror vi, i vårt nyuppförda aparthood. Och soldaterna brutaliseras. I sitt yrke konstateras hur kul det är att skjuta talibaner. ”Nu tar vi lunch” efter en lyckad bombning.

Men kanske är kriget meningsfullt. Vi kanske rentav är beredda att betala kostnaden av döda svenskar; även julhandlare? Och segregation är väl naturligt? Men varken marschtrummor eller protestsånger. Trots att vi brutit vår neutralitet, för krig utomlands, drabbades av vår förste självmordsbombare och åstadkommit ett allt mer polariserat samhälle, så håller Kultursverige truten.  Är konflikten för komplex? Skäms vi? Hamnade vi på de ondas sida? Självcensuren är tydlig. Vi vågar inte ta i vissa ämnen. Blir man rasist? Om man offrat förstånd och lemmar för sitt land, är man då fredad mot kritik? Inga svar, utom möjligen från en konstnär som kränker muslimer i yttrandefrihetens namn.

Vi vill bryta tystnaden med elva sånger som testar kriget och parterna. Vi låter soldaten komma till tals, och den guds utvalde med bombväskan. Om våra egna slagfält, där massgravarna ligger under asfalten i världens fredligaste land. Förvirrade pojkar med datorvapen. Han som massakrerade barn. Tolvåringen som aldrig kom hem från sommarlägret. Det är redan här. Vi har redan haft våra första terrordåd. Här finns tillräckligt med mujahediner och nazister för att skapa svåra konflikter i decennier framåt. Men inte är vi i krig inte.

Ja, det är ett politiskt album. Men liksom den speglade verkligheten, ambivalent och otydligt. För vi kan inte ta ställning heller. Men vi sörjer. Fredsvisor kan bara sjungas ironiskt i vår tid. Skit och skönhet. Vackra melodier i trasiga stärkare. Vi sökte ljudet av en lom i en dimmig nordsvensk sjö, mot eldigheten i en dharbuka på en jemenitisk basar. Vi gör krigsmarschen som inte finns, men i protestform. Och utforska hur ett förvirrat Sverige låter 2013. Det är upp till dig att avgöra om vi lyckats.

Texter, videos m.m. finns här: http://www.grammofon.com/tfop/

Hittills har albumet hunnit upp här:
http://shop.klicktrack.com/419907
http://www.amazon.co.uk/gp/product/B00CNXUKR0/278-8729319-2930063?ie=UTF8&child=B00CNXUOFI

Och alldeles nyss på Spotify: Tree Full Of People – Front Line


Gramtone

Gramtone är musikutgivare och bas för ett gäng musiker och låtskrivare, baserade i Norrköping. Vi äger bolaget och studion tillsammans, folk med olika bakgrund och olika smak. Två dussin är vi, som ställer allt vi äger i ett rum och säger: varsågoda. Ett kollektiv av individualister har vi kallats, och varför inte: Grammisar har vunnits, stipendier har fåtts, medan somliga är kända för helt andra saker. Alla spelar roll, men inte nödvändigtvis rock. En driver ett enmansprojekt, en annan är med i fem band samtidigt. Några är runt 20, några har fyllt 50. En fick pris för årets bästa museum. Någon ligger bakom Softubes banbrytande pluggar och någon har fått utmärkelse för, hör och häpna, bästa fotbollslåt.

Gramtone satsar på en liten, spännande utgivning av ostyrig, vacker musik. Lyssna där du vill, vi finns i alla de vedertagna kanalerna. Vissa spelar live, andra spelar in. Några älskar att skriva låtar, andra spelar gitarr så fingrarna blöder. Gramtone är en plattform som används av varje band och artist som det passar dem bäst. Ibland är vi en lekplats, ibland kreativt nav, affärsyta eller en trampolin för musikkarriärer. Vi blir planterade och uppodlade av varandra, och vi gillar't. Vi tycker att musik gör tillvaron större och vill man att något ska finnas, då ska man också skapa det. Tre dussin utgivningar hittills, och mycket på gång. Titta in, lyssna in, och häng med.