Archive for the 'Framtid – Future' Category



Folkmusik, Madeleine och postdigitalt manifest

Som nyss nämnts, så släpper vi strax en massa nya saker.  Dessutom har vi precis hjälpt ett par folkmusiker, Torbjörn och Pär Näsbom, att presa upp sin CD “Upptakt”. Formellt sett så är det Gramtones fjärde utgivning, och det är kul att kunna bredda kontaktnätet över till folkmusiken. Som faktiskt är en av mina favvogenrer, trots att mitt eget band säkert låter långt därifrån. Men Roger överallt var ju där och hojtade. Och visst har vi vår violinist Hjalle även i Tree full of people.

Strax efter lanseringen av våra digialbum, rättvisemärkningen och webbutiken, så börjar jag spela in Madeleine Jonsson. en fantastisk musiker som spelade hos oss för någon månad sedan. Om jag ska gissa, så vågar jag faktiskt tro att hon kommer ganska långt här i världen: Excentrisk, personlig, superambitiös och riktigt begåvad. Det borde inte kunna gå fel med allt detta i ryggsäcken redan som sjuttonåring. Kolla en enkel video från vår studio, där hon uppträdde:
http://www.youtube.com/watch?v=ebmrMgEITms

Annars tänker jag just nu mycket på mixen av det här:
http://www.inkbokforlag.com/postdigital.htm
och det här:
http://www.dn.se/insidan/fredad-zon-for-unga-tysta-man-1.982617
Jag skulle kunna skriva en bok om ämnet, utifrån allt vi snackar om på Skolverket, CFL, forskarna, skivbolaget, Friends, feminismen…

Digialbum, sånglärka och webbutik

Alldeles snart, gott folk, så lanserar vi på Gramtone en stor satsning. Dels ger vi ut de sju första digialbumen, en egen uppfinning som vi hoppas ska slå igenom ordentligt. Visst gillar vi digitala produkter, men lösa musikfiler är så jädra osexigt. Så vi har satt ihop en produkt med vackert fullskärmsomslag, med musik, bilder, filmer och annat. Dessutom en dynamisk del som kan uppdateras med tiden och ge köparen nytt material i ett redan inköpt album. Du kan redan nu ladda hem ett gratisalbum med vårt gamla avsomnade band Roger Överallt.
Läs om digialbum och ladda ned här: 

http://www.grammofon.com/gramtone/digialbum.html

sånglärkanSamtidigt lanserar vi en rättvisemärkning – Sånglärkan. För att ändra fokuset från roffarmentaliteten som genomsyrar fildelninigsdebatten idag, så vill vi diskutera vad producenter och konsumenter kan göra för att hjälpa varann istället. Sånglärkan blir vår symbol för ett nytt tankesätt.
Läs om Sånglärkan här:

http://www.grammofon.com/gramtone/sanglarkan.html

För att allt detta ska ge bästa resultat så startar vi samtidigt vår egen factory outlet. Nu har vi precis drabbats av en del knasiga problem, på grund av Swedbanks attityd att inte kommunciera med sina kunder. Men vi är strax på banan med butiken och försöker lansera alltåhop samtidigt. Kul som fanken!

När potatis blir gratis

Läste precis en otroligt intressant recension av den nya boken ” Free – the future of a radical price” i DN. Många tankar som är både framåtriktade och facitaktiga blandas och får mej att tänka igenom några aspekter av prissättning och tillgång på kreativ verksamhet. När jag försöker tänka både som både skapare, konsument och distributör så når jag hit just nu:

Nätet är en skitbra förutsättning att skippa en massa mellanhänder som bara kostar pengar. Det minimerar också lagerkostnader och transportkostnader. Vid sidan av Internet har dessutom inspelningsutrustning, bildredigering och kunskapen att hantera sådant blivit mycket billigare. Sammantaget kan upphovsmannen sänka priserna rätt rejält och ändå ha en vettig vinstmarginal. Det är så sorgligt att samtidigt som artister fick verktyg att gå förbi mellanhänderna och göra affärer direkt med sin publik via ny teknik, så började publiken betrakta artisternas verk som värdelösa på grund av samma teknik.

Som kreatör och distributör är det här ganska frustrerande. Inte minst när pirater och gratisivrare saknar förslag på lösningar. Så långt jag har lyssnat på den rörelsen så begärs just smidig tillgång, sänkta priser och affärsmodeller som ger pengarna till kreatörerna och inte till mellanhänderna.. Men när detta möts av bland annat Gramtone, så duger inte våra försök utan allt faller ned till Gratiskrav.

Vi testar nya affärsmodeller för att nyttja nätets fördelar, vi ser de kreativa möjligheterna med nätets delningskultur, vi sprider också gratismaterial – i marknadsföringssyfte, vi är genomskinliga och producerar etiskt. Men för en gratisätare spelar detta ingen roll. Därför kommer Gramtone alldeles snart att lansera en märkning för etisk musikproduktion med motkravet etiskt lyssnande. Kolla tillbaka om en månad eller två bara.

För vad vi behöver är inte bara en debatt om att kreatörer ska ändra affärsmodeller, utan publiken behöver också  motprestera. Vi har en unik situation den här tidsepoken där programtillverkare, filmskapare och musiker lägger massor av tillit i sin publik – vi vet att ni kan sprida och utnyttja vårt material precis som ni vill, men vi hoppas ni ger oss lön för mödan. Ni har makten, en möjlighet för folk att träna på etik, väl?

I slutänden funkar det ju så att även kreatörer behöver mat och husrum, och inte förrän hela gratiskulturen slår igenom hela samhällsstrukturen och potatis blir gratis, då kan vi börja leverera fri. Om nu det är ett politiskt system folk önskar sig?

För övrigt: Läs gärna mina frågor till piratrörelsen, som ingen lyckas svara på, inte ens Piratpartiet
Och kolla gärna Gramtones affärsmodell.

Inkompetenstävling

Det är så sorgligt att samtidigt som artister fick verktyg att gå förbi mellanhänderna och göra affärer direkt med sin publik via ny teknik, så började publiken betrakta artisternas verk som värdelösa på grund av samma teknik.

Som ett eko från nittotalet hoppar plötsligt en helt okunnig röst upp och börjar debattera frågor som redan är passerade, frånsprungna och anti-konstruktiva. På SVD skriver en Mikael Flovén att konstnärer och musikindustrin måste börja göra ett hederligt arbete igen. Som om de inte gjort det. Jag har faktiskt inte läst en så inkompetent debattartikel tidigare. Lekmän skriver ibland liknande dravel i bloggkommentarer, men här lyfts det i en av landets största tidningar. Så nu ska dissekeras:

Först tar han exemplet att konstköpare betalar miljontals kronor för en målning. Detta sker i stort sett bara långt efter en konstnärs död. En artist som levt ett liv i misär och aldrig sett pengar för sina verk, blir mytförklarad och sedd som en enorm investering decennier efter att ha dött. Det har inget med konstnärers eller skivindustrins lathet att göra. Mellanhänder har alltid, och kommer alltid att tjäna massor på andras kreativitet. Och ett unikt verk kommer alltid att ha ett särskilt värde. Den närmaste jämförelsen en musiker eller författare lyckas göra till en ensamexemplarig målning (kan ta åratal att färdigställa en enda tavla) är att signera ett ex av sin platta eller bok (tar några sekunder). Och på skivmarknaderna brukar en sådan skivas värde öka något, men som musikerna aldrig får del av. Det är förstås istället skivägaren som tjänar dessa pengar. Inte en euro kommer till artisten. Och vem i hela universum har lust att betala extra för ett signerat notblad? Kom igen…

Så hoppar han till att dra parallellen till livemusik – (som unikt uttryck) – mot inspelad musik – (värdelöst kopierbart uttryck). Och han uppfattar på sitt sätt att trenden länge har gått mot att människor betalar mer för upplevelser än exemplarförsäljning. Detta stämmer men låter ändå inte ett verk framtaget på fysisk eller digital media bli gratis. En upphovsperson kan om den vill, så klart. I marknadsföringssyfte eller av idealism eller snällhet. Men det betalar knappast maten på bordet, så yrkesarbetande artister skänker bort sina verk väldigt sällan och väldigt genomtänkt.

Så kommer en kärna i hans tänkande: Musikindustrin och konstnärer har tydligen gått vilse i att låtar upplagda på Internet finns i ett oändligt antal exemplar. Vi arbetar tydligen inte längre på grund av detta. Logiken är oklar.

Efter detta ett pötsligt hopp över till sampling. Lite fånigt, men jag drar en pedagogisk grundkurs igen: Det är inte tillåtet att göra om ett verk utan att be om lov från den ursprunglige upphovsmannen. Ibland vill de också ha betalt. Detta har inget med digitala filer att göra utan är etablerat sedan Bernkonvention från 1886. Men visst ser jag hur han försöker formulera ett relevant problem. Som jag skrivit tidigare, är upphovsrättens enorma tidsspann och rigida struktur ett bekymmer för kunskapsspridning. Men för musiker… Clyde Stubblefield heter gubben som spelade de trummor på Funky Drummer som senare blev en av världens mest samplade trumkomp. Han har aldrig fått en spänn för att vara med på tusen och åter tusen låtar. Om en samplare bara hade orken att åtminstone spela in en liknande runda själv. Här slår debattörens logik tillbaka: Det är väl samplarna som är lata och inte gör det hederliga arbetet? För tydlighetens skull vill jag bara tillägga att sampling i sig gillar jag verkligen, bara den som gjort jobbet får credd, pröjs och respekt.

Så kastar han logiken överbord, jämför musiksampling med tavelmåleri och förväxlar det i farten med genreformer. Pedagogik igen: Att använda kubismens teknik är väsensskilt från att måla av Picassos Guernica. Som att förväxla elektricitet med en Led Zeppelinlåt i MP3-form. Här börjar jag fundera på om han bara driver med folk. För att vara lite tydlig: Det som skulle vara otillåtet i sammanhanget vore att fotografera av Picassos Guernica och sälja fotona utan att betala rättighetshavaren. Folk har alltid målat av andras tavlor, mest i utbildningssyfte. Inom just målerivärlden finns ovanpå detta en stort stigma angående förfalskningar m.m.

Så skriver han följande: ”Det enda rätta är att inse att den musik som är skapad naturligtvis ägs av upphovsmannen, men att det inte följer en rätt att beskatta de som spelar eller lyssnar på musiken…”.
– Eh… jooh… Rätten att ta betalt är grundläggande. Det har upphovspersonen all rätt att göra. Enligt alla lagar och etiska överenskommelser som finns. Varför skriver han så?
” ej heller förhindra andra konstnärer att inspireras av det ursprungliga konstverket.”
– Eh… Nä, visst. Alla får helt fritt och gratis inspireras av ett verk. Det är ett av syftena med konst. Att få människor att tänka vidare, nå längre, finna nya vägar. Vad har det med den första delen av samma mening att göra?

Ännu mer dissekering i nästa mening.
”Det är dags att särskilja upphovsrätten från rätten till ersättning.”
– Det görs redan, tack så mycket. Den ideella upphovsrätten är skild från den ekonomiska upphovsrätten. Det är så kreatörer har möjlighet att göra effektiva affärer. Det är på så sätt organisationer som Stim existerar.

Så visar han den vanliga bristen på sammanhang när han skriver: ”När vinylskivan fanns så gjordes ett hederligt arbete med att spela in, trycka skivor, distribuera skivor och att göra reklam för musiken. Men Internet har förändrat branschlogiken i grunden”. För här antar han, som så många gör, att arbetsprocessen ändrats för att musiken finns digitalt. Det enda steg som ändrats är själva skivpressningen. Inspelning, distribution och marknadsföring är fortfarande samma jättearbete. Hur skulle det kunna vara annorlunda?

Nästa stycke kommer den vanliga raljanta monopol/lathet/idétorka-snacket. Låt mej ta vårt eget bolag som exempel: Gramtone har inte monopol på någonting. Inte ens våra egna artister. Vi har uppfunnit en helt ny typ av produkt och vi har skapat en helt ny sorts skivkontrakt. Vårt mest ambitiösa band, The Modesty, var i maj på turné i England och åker tillbaka i oktober. Då bor de gratis i turnéarrangörens vardagsrum som får bli nav i turnén. Han bor i centrala England, så de kan nå spelställena på 4-5 timmars bilresa enkel väg varje dag. Allt för att ge nollresultat för turnén. Naturligtvis måste de ta tjänstledigt från sina vanliga jobb för att kunna åka. Två veckors löneavdrag alltså. De tar med sina egenfinansierade plattor som möjligen når break-even om de har tur. Så tjänar musiker pengar på konserter? Knappast. Är The Modesty lata? Knappast.

Så skriver han lite mer om att signera pryttlar. Är det allvarligt menat? Som jag skrivit här så verkar vissa tro att musiker ska göra allt annat än att tjäna pengar på sin musik, när de samtidigt säger att musiker ska jobba med sina kärnämnen. Logiken fattas även där. Nästa stycke handlar om att artister ska söka sin betalning hos nya mellanhänder, nu internetoperatörerna. Jag ser ju hellre en utveckling – som Internet tidigare antogs ha fantastiska förutsättningar för – att skippa mellanhänderna och låta artister och publik mötas direkt. Men när den här sortens publik vägrar betala så blir föstås mellanhänderna avgörande igen och blir de enda som tjänar pengar. För övrigt: Hur går logiken ihop att företag men inte privatpersoner ska betala för musikanvändning?

Så lite om I-tunes och deras helhetslösning för att överbrygga gapet mellan fysisk och digital produkt. Den enda korrekta analysen i hela artikeln. Publiken vill ha smidiga sätt att lyssna och betala för musik. Men även här är det ju mellanhanden som tjänar pengarna. Dessutom ett oerhört känsligt system. Vid en krasch förlorar den som köpt musiken en enorm investering.

Hela artikeln är ett exempel på hur tillvaron blivit för abstrakt för Flovén, så sammanhangen har förlorats mellan de olika steg som krävs för att skapa, distribuera och tjäna in pengar på sitt arbete. Internetstrukturen verkar få folk att tappa koncepten. Dessutom ett dåligt redigerat sammelsurium av hopblandade tankar och förväxlingar av musik/måleri/genre/teknik. Synd att så många hojtar “SKIVBRANCHEN LÄS DET HÄR” som om han berättar en ny och häftig sanning. Jo, jag har läst, och blir bara trött. 1 2 3 4 5 6 7 8

Jag har länge önskat se en mer framåtskridande debatt istället för detta eviga tugg att äta gratis och konstnärer är elaka som inte vill gå med eller inse detta. Tyvärr är denna artikel ett steg tio år tillbaka i tiden, till Napsters inträde på scenen 1999. Snälla! Bättre! Återigen, jag har ännu inte fått ett enda svar på de frågor jag ställt om piratrörelsens argument.

Ny upphovsrätt

197px-Copyright_svgEn intressant bit i den aktuella diskussionen om skapande, kreativitet och förtjänst, handlar om upphovsrätten. Idag finns en internationell lag som säger att 70 år efter en upphovspersons död så har man fortfarande all rätt till sitt verk och rätt att få betalt för det. Lite roligt. Själv tänker jag att mina barnbarn borde tjäna pengar själva…  Sedan blir verket fritt och kan läggas till “public domain” där vem som helst kan nyttja det fritt. Ett litet klassikerskydd har hängts på så ingen ska missbruka Mozart också, vad nu det innebär. Diskussionen är i full gång om att förlänga upphovsskyddet till 90 år dessutom.

Här blir jag lite orolig. I en av mina stigar i livet så jobbar jag med pedagogisk utveckling på myndighetsnivå. Där har vi länge fokuserat på digitala lärresurser och kan tydligt se hur utbildningsmaterial behöver kunna spridas, omförpackas, modelleras och blandas. Många studerande försöker göra så och tillverkare av lärresurser möter detta med creative commons licenser. Dessutom jobbas det hårt att bygga standarder för metadata och innehåll så material ska bli enkelt sökbart och flyttbart mellan plattformar. I många länder finns också statliga satsningar på att finansiera högkvalitativt utbildningsmaterial. Ganska nyligen var vi bra på detta i Sverige också, men har halkat efter.

Till saken hör att en gymnasiekurs med hög kvalitet kostar ca 500 000 til 1 000 000 kronor att bygga som multimedialt webbmaterial. Så frågan är väl om staten ska pröjsa det eller vem som nu anses ha råd att göra det. Den nuvarande regeringen vill exempelvis inte betala, och utvecklingen av pedagogiska metoder på nätet har därför avstannat i Sverige. Men såna är spelreglerna förstås.

En annan av mina livsvägar, musikvärlden, kan inte automatiskt passa in i en sådan modell, därför att underhållning inte kan finansieras med skatter eller licenspengar. Och som jag nyligen skrivit, så undrar jag verkligen hur fördelningen skulle fungera. En ljudtekniker, en A&R eller en distributionskontorist, hur får de pengar för sitt jobb när en musiker drar in en miljondels euro på att bli spelad på Spotify?

I Aftonbladet och i DN idag finns en artikel om Arnold i Californien som vill låta elever ladda hem kursmaterial på nätet och fasa ut böcker. Lite förenklade artiklar förstås, men vettig för att väcka tankar. Jag kollade igenom några bloggkommentarer och inser att det alltför fort ramlar in i den gamla vanliga soppan om att allt ska vara gratis… Lite tänkande vore skönt. Man hur som helst är upphovsrättsfrågan väldigt komplex. Jag skulle persoligen gärna se hur en uppluckring kan vara av godo för kunskap och lärande. I praktiken fungerar det redan så inom utbildningsvärlden, med en tillåtande attityd för användning i ickekommersiella sammanhang och stora statliga satsningar för att dra igång hela den branschen. Många myndigheter och organisationer har alltid spridit sitt material gratis. Kolla NASA:s underbara bildpolicy exempelvis. Men jag hoppas att det inte blandas ihop med privata aktörers försök att skapa en marknad och kunna finansiera sin verksamhet.

Gemensam fördumning

piratpartietOkej, mitt första inlägg på svenska. Bara för att jag känner behovet att vara övertydlig. I flera år har jag följt debatten om fildelning och upphovsrätt som musiker och kreatör, men också som pedagogisk utvecklare och som entreprenör. I min värld finns flera grava problem med debatten.

Sedan tio år laddar en mycket stor grupp människor hem material på nätet gratis, mot kreatörens (och de som tjänar pengar på kreatören) vilja. I kölvattnet har det uppstått debatt, protester, rörelser och lagstiftning. Någonstans har vi kommit, men fortfarande förs debatten på en patetisk nivå, som också leder till värdelös lagstiftning.

Dels finns en högljudd grupp som försöker förbjuda nätbaserad överföring av material, och använder kreatörerna som slagträn. Ett extremt litet antal förmögna men utsatta artister – för det rör sig huvudsakligen om musiker och filmskapare, eventuellt några författare också – hänger med på den tråden, medan många artister nyttjar nätet som marknadsföringskanal och känner inte igen sig i förbudsivrarnas retorik. Antipiratmänniskorna är okunniga om teknik, om webbkulturens utveckling, om ungdomsgruppernas användande och använder usla metoder: Förolämpningar och korkad lagstiftning.

På andra sidan, en högljudd grupp som förespråkar fri kommunikation, fri information och upplever individens integritet som hotad. Den seriösa gruppen är extremt liten här också. Ett antal idealister med begåvning och kunskap, men som av någon anledning väljer att larva sig i debatten. De hävdar att fildelning och vägran att respektera en kreatörs önskan att få betalt för sina verk är lika med demokrati och frihet. Dessutom används den mycket stora gruppen gratisätare och latmaskar som alibi för att visa hur legitim deras ståndpunkt ska vara.

Piratpartiet kallar sig Sveriges näst största oppositionsparti sett till antalet medlemmar… När medlemskap är detsamma som tre knapptryckningar på en webbsida blir den flaggan patetisk. Det måste vara skönt att känna sig aktivistisk i stolen bakom sin datorskärm. Hur kan man jämföra det med de stora folkrörelser som går i demonstrationståg, sitter som vallokalsarbetare, agerar strejkvakter och säljer proletären utanför Systembolaget i snögloppet? Och ja, varje dag gick jag förbi Stockholms tingsrätt och såg hur få av era aktivister som demonstrerade vid rättegången. Kallar ni det för ett stort parti?

Ja, det finns en liten grupp idealister och framsynta begåvningar som på allvar försöker hitta vägar att nyttja detta underbara medium som webben är. Men när de tar avstamp i en skitstor grupp som bara gillar gratis snyltande och av lathet kan ta för sig av allt på knapphöjds avstånd, då förstör de för sig själva. Att sedan dessutom kalla dessa gratisätare för partimedlemmar för att de lyckats trycka på en knapp till är bara kontraproduktivt. Lite högre nivå tack!

I slutänden är problemet att det fortfarande inte finns en tillstymmelse till svar från någon av de här sidorna hur en kreatör ska kunna tjäna sitt levebröd på sin kreativitet i den nya mediamiljön.
Debatten snedvrids istället till att handla om allmänhetens rätt till gratis underhållning, fast under täckmantel av frihet och demokrati.

Ni har en hel del uppskärpning att göra innan jag kan ta er på allvar:
Det är väldigt mycket snack och ingen som helst verkstad.
Extremt larvig debattnivå från båda sidor.
Ni använder stora grupper som inte är legitima för att försvara era ståndpunkter.
Båda sidorna har ansvar för att läget är så dåligt. Ni har med gemensamma krafter fördummat varandra och lyckas undgå att prata om kärnan, och försöker gömma era dolda agendor trots att de är övertydliga.

Johan Hakelius förolämpande krönika:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article4789428.ab

Piratpartiets töntiga svar:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article4814516.ab

Någon som ändå försöker putsa debatten:
http://www.newsmill.se/artikel/2009/04/03/fildelningslagen-ar-en-ekonomisk-katastrof-sverige

Music listening is dangerous

During the life of rock and pop music, it has always had a rebellious and provocative agenda. Different genres was more or less chocking. Elvis was dangerous in the fifties, Rolings stones were dangerous in the sixties, Sex pistols were dangerous in the seventies, WASP were dangerous in the eighties, Marilyn Manson was dangerous in the nineties. But suddenly something happened. The artists are no longer enough dangerous or provocative. Today’s parents were punks themselves and can see through the marketing values of an artist trying to be scary. Politicians and establishment just watch the most aggressive bands and say “Been there, done that”.

Instead of the bands, the consumption itself became dangerous. Because people started working against established market rules. The audience became the lawbreakers and rebels. Along with the peoples movement of creating ones own material and being part of the creative process, this is provocative and dangerous on another level.

Very interesting to follow, however sometimes the debate is dull and stands still. But in the end I think this, as many musical movements, will lead to change, for better or worse. If you are looking for political music today, have a look at the audience. Because they are the ones being most radical today. Bands have a lot to learn.

Spotify a loss for musicians?

spotifylogoRecently a new service has emerged from a swedish company Spotify. They offer a gigantic music library available for streaming, a brilliant idea at first and we at Gramtone got on the bus. Through our distributor Phonofile in Norway, we are avaliable on Spotify since last week. Our three releases The Modesty, Tree full of people and PAN are all available. Our coming releases Ralph and Kallocain wants to be published too.

But when talking about the economy, the terms are not particilarly ok for the musicians. First, the income generally is modest, where enormous amounts of artists will share a fairy small cake of money from ads and some paying for subscriptions. Then Spotify shares it 50/50. After that the distributor get 20% and the rest goes into the record company. Since Gramtone has a philosophy of high percentage to our bands, 80-90% of our income, they will get what they can. But as our distributor explained a bit ironically:
“…which will come down to about 0,000000001 euro per play”.
So if an atist is played about one billion times, the will get one euro from Spotify. A revolution? No, but hopefully a complement.

An other thought: Will streaming services really benefit music in the long term? The huge amounts of small labels and independent bands will be forced to work with the few, huge companies that can afford this kind of technology. Now when web publishing is cheap, one can set up their own webshop and work directly with the audience without middlemen, this kind of service maybe puts a gigantic middleman to separate this direct contact. But I might be wrong. It would be cool to hear about Spotifys strategies. I will call them. I also have a few more subjects to talk with them about.

This article (in swedish though) tells about recent development. As usual, the comments are very interesting:
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/den-strommande-musikrevolutionen-1.822297

Edit 8/8 2009: Read the post after our first report from our distributor “Spotify money report”:
https://gramtone.wordpress.com/2009/08/08/176/

About physical products

Physical products are needed in the music business. For a decade now, there has been a trend to aquire music via digital files, which are merely existing as zeros and ones on hard drives. At the same time another movement tries to cling to the old formats of CD:s and vinyl records. The debate has been hard regarding what will happen in the future and which type of delivering system that recorded music will use. Now, I have been thinking and debating for a while and here are some thoughts:

I am sure that musicians and listeners will always need the physical product. For several reasons: This past decade has proven that music without physical format is worthless: Noone wants to pay for it, it is collected like squirrels collect nuts for the winter. The inflation in musical value has been enormous. A decade ago there were actually “rare” music. It was hard to find, valuable, people found it attractive and worth the hunt. There was an interest from the audience to search for music. Today this seems strange. Music is hysterically available. Albums are sometimes downloadable even before their official release. The hunt for good music is limited to a couple of lazy clicks and there is no such thing as rare music anymore. A listener can possess a music library of millions of songs, but not really care or listen to the music. More like a prestigious mirror, or a kleptomanic need. This is not what the creators want. Not even the ones giving their music away for free, which is an increasing trend.

In musical marketing, there is no way what so ever for a manager, booker, artist or marketing firm to make an impression without a physical product. Anyone trying to work with music knows that an email, however ingenious it may be written, and a song in digital format to download, even if it’s the best song ever recorded, will go straight into the bin. Simply because a receiver doesn’t care, they want to be moved, to get a feeling, be impressed, get a present. Recently I listened to a lecture with an independent manager, trying to help four bands. He uses simple but beautiful packaging as his main strategy. Broken flying-V ukuleles, cigar boxes, strange parcels and creative ideas has made an impression with the receivers. It helps to remember the bands and the music it is meant to promote.

There is also a trend moving towards the old vinyl LP (for you younger ones, LP means Long Play, which points out that there’s room for about 40 minutes of music). I saw the new Calexico album on vinyl, a beautiful package, and with a sticker in the corner which read “With this album comes a voucher to download the MP3:s”. This is an excellent combination. A beautiful package with the mood and the attitude to amplify the music, and the daily usage of the music in digital format for the mobile phone or the computer. A vinyl album as the treasure, something to value and to care for. To pay for too of course.

And this is the main reason for physical packaging. A brand, a product, an artist, needs to be recognized. The graphics and the feel promotes an attitude and a mood. It helps to find the product in a shop or in the owners shelf. Just think about how you find the correct CD in your collection. You remember the thin and vague coloring on the back of the album. On the other hand a folder on your computer makes no impression at all. It comes down to alphabetical orders, which is the most unsexy way to get a feeling for your music.

Also, you cant give away virtual stuff as a present. Your best friends will be quite sad about an email with a playlist or some mp3:s. But a CD burned with ten great songs and a homemade cover is an excellent present. Simply because it comes with a feeling, some effort put into it and a physical weight and smell. Of course there are pros to digital products, and of course there are cons to physical products. You have heard them all. But I think there will be a movement back to some kind of physical product for musical publishing. I have started thinking about it myself, and will try to show you something in a while.

Interactive album

Snow Patrol has released something they call an Interactive Album. It is a downloadable application for mobile phones – mostly the Iphone it seems –  and it contains images, lyrics, cover art, videos plus – tada – the music. “It will be an interactive element; a digital booklet that will take you into the videos and content,” says Polydor product manager Liz Goodwin. “For fans it will be a real must-have, and the fact that they are the first band to do this gives us an additional angle for exposure.”

The idea is great I think. In this time with loose mp3 songs flying around outside their intended structures, concepts or cartons, the idea of a full album needs an attractive packaging again. As you might understand, I am a bit of an album-hugger. I like the full length, artistic expression of several songs meant to fit together. I like listening to a full album with the dynamics and mood that the artist wants to create. I like to get a consequent sound in the intended playing order. I also like some good artwork and lots of extra stuff to make the product worth the cost.

It would be a problem if this product is regarded as a fast way to higher sales. Just throwing in some images and a pdf with the lyrics wont be good at all, just a silly way to give a new name to greed. Since the nineties there has been strange and bad interactive stuff available on musical CD:s, produced in desperation to fake value for the money. What I am trying to say is that a new product with new ideas for publishing and use of media will be worth a better fate than being ignored as a poor excuse to sell music with useless extra crap that nobody wants.

Another problem is if the application is locked to the Apple/Itunes/Iphone structures. That can never be a good way get popular among the masses

An interactive, digital product in album form can be so interesting. It can be a step to vitalizing music expression and marketing. Hopefully this is a step on the way. I will soon write more about our own product, the web album, which we are just about ready to publish.


Gramtone

Gramtone är musikutgivare och bas för ett gäng musiker och låtskrivare, baserade i Norrköping. Vi äger bolaget och studion tillsammans, folk med olika bakgrund och olika smak. Två dussin är vi, som ställer allt vi äger i ett rum och säger: varsågoda. Ett kollektiv av individualister har vi kallats, och varför inte: Grammisar har vunnits, stipendier har fåtts, medan somliga är kända för helt andra saker. Alla spelar roll, men inte nödvändigtvis rock. En driver ett enmansprojekt, en annan är med i fem band samtidigt. Några är runt 20, några har fyllt 50. En fick pris för årets bästa museum. Någon ligger bakom Softubes banbrytande pluggar och någon har fått utmärkelse för, hör och häpna, bästa fotbollslåt.

Gramtone satsar på en liten, spännande utgivning av ostyrig, vacker musik. Lyssna där du vill, vi finns i alla de vedertagna kanalerna. Vissa spelar live, andra spelar in. Några älskar att skriva låtar, andra spelar gitarr så fingrarna blöder. Gramtone är en plattform som används av varje band och artist som det passar dem bäst. Ibland är vi en lekplats, ibland kreativt nav, affärsyta eller en trampolin för musikkarriärer. Vi blir planterade och uppodlade av varandra, och vi gillar't. Vi tycker att musik gör tillvaron större och vill man att något ska finnas, då ska man också skapa det. Tre dussin utgivningar hittills, och mycket på gång. Titta in, lyssna in, och häng med.