Archive for the 'Framtid – Future' Category



Storsällskapen vinnare

Forskaren Daniel Johansson föröker nyansera debatten om musikintäkter och fildelning. Härligt, tycker jag, för en bred ochb klyftig bild behövs – så myter och plakatdiskussioner kan undvikas.

Han berättar i SVD om faktiska siffror för musikförsäljning, om vilka som vinner på utvecklingen, samt en antydan om varför artisterna – återigen – inte drar fördel av utvecklingen: Då inspelad musik inte ger de stora intäkterna, så ökar istället intäkterna från livespelningar, och från direkt musikanvändning via radio och streaming. Bra kan man tycka, men hur ser det ut i botten, för de som faktiskt tillverkar musiken? Jag kan se flera ledtrådar:

När musik spelas via etermedia så betalas en användaravgift till Stim. Denna fördelas av Stim enligt en mall som säger att den som säljer mest plattor antas spelas mest i radio. Så Tomas Ledin och Per Gessle har hittills fått en stor andel av Stimpengarna oberoende av vem som faktiskt spelas. Detta beror på att infrastrukturen är ganska föråldrad och schematisk. Resultatet blir att den stora mängden artister som spelas men inte inhandlas, inte tjänar pengar på all den etermedia-spelning som sker. (Se för övrigt mina Spotify-poster).

När det gäller de ökande intäkterna från livespelningar så finns även där en sorglig ledtråd: I senaste Stim-Nytt finns ett stort reportage om nya villkor för livescenerna. Artisterna upplever en stenhård konkurrens, eftersom alla måste ut på vägarna och turnera. Det innebär att livegig är svårare att få, samt att arrangörerna kan dumpa ersättningarna. Arrangörerna å sin sida upplever en hyresboom vilket gör att de inte har råd att driva verksamheten. Resultatet blir en utarmning av livescener och ett allt trängre forum. Jätteartisterna spelar på idrottsarenorna och biljettpriserna ökar rejält. Men den stora mängden artister som spelas, hittar inte intäkter via livespelningar heller.

De stora vinnarna då? Centrala institutioner och företag som sitter på infrastrukturen förstås. Upphovsrättsorganisationerna och digitala distributörer.  Dessa tjänar bra på den nuvarande lyssnarkulturen. En långsiktig fördel för musikerna är att upphovsrättsorgansiationerna åtminstone kan investera i musikerskap. Och att fler digitala distributörer dyker upp framöver, med schysstare fördelningspolitik. Jag säger bara Bahnhof…

Visst är det svårt. Men betrakta inte detta som gnäll. Musik är livsviktigt och på musikgymnasierna flockas fortfarande ungdomar som brinner för att spela. Skönt att Johansson vill nyansera diskussionen, det är precis vad som behövs för att komma framåt.

Advertisements

Flowet som etiskt problem

Enligt en riktning som intresserar sig för dagens och framtidens kultur, så är vi på väg mot ett samhälle där all kultur blir fri, gratis, tillgänglig, delbar och knådbar i ordens mest kreativa bemärkelse. Visionen är att via sin digitala kompis ha tillgång till allt som intresserar, kunna lyssna, läsa, titta, och dessutom vara en del av flödet genom att som minst sprida det vidare, och som mest forma om och bjuda ut egna versioner av det som skapas. Ibland har jag hört ord som ”gemenskap” och ”samhörighet” runt detta.

Nästan alltid kokar det bara ned till att populärmusik ska vara gratis. Det är inte lika intressant att dela poesi, böcker, konst, verkar det som. Utbildningsvärlden har varit fullt involverad i denna kultur länge. Jag har jobbat i sju år med precis detta. Digitala lärresurser- uppdelade i sina minsta beståndsdelar för att vara maximalt öppna för delbarhet. Men lärarna gillade inte konceptet, för att de inte har tid att omkonstruera eller bygga utbildningslego med småobjekt. Kapitlet/modulen med en pedagogisk helhet i sammanhållet avsnitt var den ideala beståndsdelen. Vi har stora gratisbanker med oerhörda mängder av lärresurser. En hel del av detta är högkvalitativt, skapat för statliga pengar och i syfte att vara den värld av tillgängligt lärande som fildelningsvisionärerna önskar. Funkar det då?

De statliga satsningarna på gratis och öppna digitala lärresurser har gått bäst. Men de privata företagen som försökte skapa en marknad, blev förstås inte nöjda alls. För de kunde inte överleva när konkurrensen dödades av massvis av högkvalitativa gratisresurser. En skattefinansierad produktion för att främja denna delningskultur har alltså redan visat sig vara omöjlig att kombinera med vår tids marknadsekonomi.

Underhållningsvärlden då? Grundläggande egenskaper hos kreatörer hindrar också detta öppna flow av ständigt formbart, halvklart material. Bara några nära exempel: Mia, vår vän burleskkonstnären, skulle aldrig kunna arbeta så. För hon har sin personliga stil, som ingen jävel kan få plats i. Samtidigt använder hon gamla 1800-talsbilder, klipper sönder, målar över, och gör helt egna vansinnesverk av. Underbar konst vill jag påstå.

Men göra saker som aldrig blir färdiga? Är det vad p2p-personer tänker sig? Flödet som ”process”. Alltså den vardagligt pågående verksamheten som aldrig ska komma till punkt, utan bara liksom… pågå…

Min bok – som kommer ut om en månad – skulle jag aldrig kunna funka så. Den var tvungen att bli en färdig historia. Något som arbetades klart och sattes punkt med någon sorts slutsats. Den akademiska världen är en ständigt pågående diskussion. Men med färdiga akademiska uppsatser som slutförs, och sedan citeras i nästa varv av forskning, som ska belägga eller motsägas. Det är ett flow som redan finns, funkar och är helt självklart.

Ännu en aspekt är att jag inte känner någon kreatör som är beredd att visa upp något som de inte är någorlunda färdiga med. Ett tillräckligt ”klart” verk behövs för att inte känna sig nervös över förvånade blickar, hos en lyssnare som inte fattar det ofärdiga. Jämför en webbdesigner som ska visa uppdragsgivaren en ful, ofärdig skiss till hemsida, eller vinmakaren som bjuder på provsmakning av ett ofärdigt vin. Det går inte.

Så jag undrar lite hur de som drömmer om det här flödet, tänker sig att det ska fungera. Och jag är nyfiken på att utforska möjligheterna med ett sådant flöde.

Å andra sidan: Lekandet kommer alltid att frodas och med allas möjlighet till publicering så blir privat lekande också offentlig. Shredding är ett exempel på att ta någon annans musikvideo och synka egen musik till. Skitkul, och ibland är det begåvat. Men visst bryter man mot en upphovsrätt. Fast gör det så mycket? Det blir kanske en sorts reklam för originalet också? Puh… Inte lätt det där.

Iggy Pops senaste album är djupt inspirerat av den franske författaren Michel Houllebecqs verk. Han gjorde sina låtar som ackompanjemang och med inspiration från olika delar av boken ”The possibility of an island”. Och där passeras allt som kallas plagiat, kopia, snålskjuts eller vad man nu vill. Det är gammal hederlig kreativitet. Människor som inspirerar varann till nya verk. Och ett sådant flöde finns redan. För övrigt köpte Iggy pop boken. Michel däremot fick en gratisplatta.

Palle Torsson, som är lärare på universitetet några kvarter hemifrån, konstnär och inblandad i Piratbyrån, gjorde ett konstverk som bestod av korta klipp från Astrid Lindgrens filmer. Pippis rumpa utför en ledstång… Barn i poser som alltmer började likna sexuella… Jäkligt störande och en rätt häftig kommentar till vår tids sexualisering. Den fick så mycket skit, för naturligtvis var den enormt provocerande. Och jag har för mej att upphovsrättsdiskussionen överskuggade den barnpornografiska tonen. För inte fick man göra så med någon annans verk. Och visst är det juridiskt riktigt, det får man inte. Hmm… Nu blir det knepigt. För det var ju konst. En begåvad, kritisk kommentar till samhället.

Men när jag skriver så… då sätter jag en gräns. Menar jag att man får göra så, så länge det blir ”konst” men inte så länge det bara är ”underhållning”. Svårt som ögat… Och vem är jag att sätta en kvalitetsstämpel? Och ännu mer: vem är jag att hävda att en kvalitetsstämpel skulle tillåta brott mot upphovsrätten…. Fast en sak blir jag alltmer klar över: Det är inte okej att bara sprida någon kreatörs verk till allmänheten med ursäkt att det skulle vara någon sorts demokratihandling, eller kulturgärning. För debatten domineras av tonen Allt! Nu! Gratis! Det är tyvärr debattonen, trots att vissa försöker maskera den med finare poser, och ett litet antal klyftiga människor försöker tänka ut intressanta vägar för framtidens kultur.

Men översatt till peer2peer-människan i gemen, vad blir det då? Enligt den högljudda debatten – som tyvärr döljer mer oschyssta agendor – så ska man sprida och kopiera verk i någon form av kreativt syfte. Ta lite här och lite där, klippa något så, kopiera från den, knåda in lite där… Det gör mej nyfiken. För hur görs det i praktiken? Vilka faktiska projekt funkar i den här andan? Vilka resultat finns att lyssna eller titta på? Jag hittar faktiskt bara havererade försök, frustrerade ”samarbetspartners” och en massa skakade huvuden. Mia Mäkilä igen: Hon gjorde ett projekt med en amerikansk konstnär, där de skickade tavlor mellan varandra, för att sakta bygga konstverk som kunde kallas för ”gemensamma”. Men flödet var förstås begränsat till ett turordningsbaserat skapande. Och så funkar det ofta, även i låtskriveri, eller gemensamt författande. Dessutom, som vissa verkar förbise: Man väljer oerhört noga vem man vill skapa tillsammans med. För det är så intimt, och personligt, som att älska eller skapa ett barn ihop. Det är inte lätt att skapa med vem som helst på andra sidan en nätverksanslutning.

Det enda flödet i bästa bemärkelse, som jag förstår, är när personer tillsammans jammar fram musik, eller dans, eller improvisationsteater, eller motsvarande i andra genrer. Men hur menar då fildelarna att detta flöde skapas genom just fildelning? Jag måste säga att jag inte riktigt tror på dem. Det låter som en ursäkt för att kunna hämta gratis underhållning. För övrigt finns ju alla verktyg för klippande, hämtande, lekande redan: Trummaskiner och samplingsbibliotek finns att köpa. Fantastiska digitala verktyg finns för medarbetande. Inspiration från andra är gratis och ett huvudsyfte med kultur. Publiceringsmöjligheterna är sjukt billiga. Bara att börja skapa, men varför sprida andras verk mot deras vilja. Det är ett övertramp och en kränkning mot kreatörens integritet.

Så långt har jag kommit i mitt tänkande nu. Tacksamt tar jag emot folk osm tänkt ännu längre.

Spotifys bra och dåliga

Nu tjatar jag på om Spotify igen, men här kommer mer belägg för det jag skrivit härom sistens: Spotifys usla betalning till artisterna. Nu sist med Lady Gaga, som fick 1150 kr för en miljon lyssningar. Naturligtvis är det helrätt utifrån Spotifys eget perspektiv att de betalar bättre än reklamradio, och förstås än Pirate bay. Men för musikerna en usel ersättning till de minskade musikköp som blir följden när folk betraktar denna fantastiska musikbank som sin källa till musik. Vår distributör Phonofile uttryckte redan i mars, det som nu uttrycks av Joacim Cans i Hammerfall: Man måste spelas en miljard gånger för att tjäna något vettigt. Jag har tidigare berättat om vårt mest populäera band Modesty, som fick fem kronor för 8000 lyssningar. Översatt i vanliga musikinköp så är det förstås sjukt dåligt.

Och här kommer förstås perspektivet in: Som alla audiofila reklamplatsförsäljare, så lever Spotify på att sälja reklam. Inte att spela musik. Musiken är bara en uppfångare för att ägarna ska kunna få sina inkomster. Därigenom så nyttjas musikerna som gör detta på ett ganska fult sätt, när de får så uselt betalt för att någon central uppspelare/utgivare ska casha in.

Jag blev intervjuad av en TV-kanal härom dagen, på grund av vår satsning på digialbum och sånglärkan. Och journalisten berättar förstås att hon gått över helt och hålelt till att lyssna på musik i Spotify. “Varför ska folk köpa musiken då?” undrade hon. En helt rimlig fråga. Så där har Spotify ett framtida problem: De ersätter musikinköp, men tror själva att de ersätter Pirate Bay.

Jag håller med krönikören i Expressen idag, om hånet som de där summorna utgör. Men visst finns framtiden någonstans i de här domänerna. En sak angående hans krönika: det är bara ett extremt litet antal skivbolag som är delägare i Spotify. Vi andra får inte alls de fördelarna som ägarskapet medför och kan inte tjäna sidosummor på detta.

Å andra sidan: I helgen hade jag faktiskt en rätt häftig musikupplevelse, tack vare Spotify. Jag och min tjej satt med datorn i soffan och turades om att spela låtar för varann. Ett åttiotalsminne här, en association där. Det var otroligt länge sen jag hade en så social musikuppelvelse, där man liksom berättade något för varann, med hjälp av musiken. Och skapade ett nytt minne med den. Nån gång i början på nittiotalet, så vitt jag minns. Tack vare Spotifys stora utbud och enkelhet, så hittar man faktiskt det man söker, och kan forska vidare, associera, hitta och trassla. Synd att Led Zeppelin inte är tillgängliga förstås. Men som lyssnare är jag förstås helimponerad av tjänsten. Så här blir man dubbel igen. Vilken usel musikutgivare, va?

Förresten, ni som gillar Spotify skarpt. Stör det inte att ljudkvalitén är så taskig? Jag har klurat länge på det där att man accepterar sämre ljud, bara tillgången är bra.  Min ljudteknikernerv får lite ont, men berätta gärna hur det funkar för er.

P.S: Mitt utlovade inlägg om piratdebatten kommer snart, om någon väntar.

P.S igen: Måste tipsa om en riktigt bra artikel om villkoren för liveartister i senaste Stimnytt. Hur de minskade försäljningssiffrorna ökar behovet av liveframträdanden. Men att konkurrensen ökat, villkroen försämrats, scenerna själva har för höga hyror och intäkterna inte alls täcker upp för de minskade inkomsterna. En klar risk inför framtiden. Musiker som får gå med hatten, och ett sämre musikliv… Jag ska skriva något vettigare om det snart också.

Folkmusik, Madeleine och postdigitalt manifest

Som nyss nämnts, så släpper vi strax en massa nya saker.  Dessutom har vi precis hjälpt ett par folkmusiker, Torbjörn och Pär Näsbom, att presa upp sin CD “Upptakt”. Formellt sett så är det Gramtones fjärde utgivning, och det är kul att kunna bredda kontaktnätet över till folkmusiken. Som faktiskt är en av mina favvogenrer, trots att mitt eget band säkert låter långt därifrån. Men Roger överallt var ju där och hojtade. Och visst har vi vår violinist Hjalle även i Tree full of people.

Strax efter lanseringen av våra digialbum, rättvisemärkningen och webbutiken, så börjar jag spela in Madeleine Jonsson. en fantastisk musiker som spelade hos oss för någon månad sedan. Om jag ska gissa, så vågar jag faktiskt tro att hon kommer ganska långt här i världen: Excentrisk, personlig, superambitiös och riktigt begåvad. Det borde inte kunna gå fel med allt detta i ryggsäcken redan som sjuttonåring. Kolla en enkel video från vår studio, där hon uppträdde:
http://www.youtube.com/watch?v=ebmrMgEITms

Annars tänker jag just nu mycket på mixen av det här:
http://www.inkbokforlag.com/postdigital.htm
och det här:
http://www.dn.se/insidan/fredad-zon-for-unga-tysta-man-1.982617
Jag skulle kunna skriva en bok om ämnet, utifrån allt vi snackar om på Skolverket, CFL, forskarna, skivbolaget, Friends, feminismen…

Digialbum, sånglärka och webbutik

Alldeles snart, gott folk, så lanserar vi på Gramtone en stor satsning. Dels ger vi ut de sju första digialbumen, en egen uppfinning som vi hoppas ska slå igenom ordentligt. Visst gillar vi digitala produkter, men lösa musikfiler är så jädra osexigt. Så vi har satt ihop en produkt med vackert fullskärmsomslag, med musik, bilder, filmer och annat. Dessutom en dynamisk del som kan uppdateras med tiden och ge köparen nytt material i ett redan inköpt album. Du kan redan nu ladda hem ett gratisalbum med vårt gamla avsomnade band Roger Överallt.
Läs om digialbum och ladda ned här: 

http://www.grammofon.com/gramtone/digialbum.html

sånglärkanSamtidigt lanserar vi en rättvisemärkning – Sånglärkan. För att ändra fokuset från roffarmentaliteten som genomsyrar fildelninigsdebatten idag, så vill vi diskutera vad producenter och konsumenter kan göra för att hjälpa varann istället. Sånglärkan blir vår symbol för ett nytt tankesätt.
Läs om Sånglärkan här:

http://www.grammofon.com/gramtone/sanglarkan.html

För att allt detta ska ge bästa resultat så startar vi samtidigt vår egen factory outlet. Nu har vi precis drabbats av en del knasiga problem, på grund av Swedbanks attityd att inte kommunciera med sina kunder. Men vi är strax på banan med butiken och försöker lansera alltåhop samtidigt. Kul som fanken!

När potatis blir gratis

Läste precis en otroligt intressant recension av den nya boken ” Free – the future of a radical price” i DN. Många tankar som är både framåtriktade och facitaktiga blandas och får mej att tänka igenom några aspekter av prissättning och tillgång på kreativ verksamhet. När jag försöker tänka både som både skapare, konsument och distributör så når jag hit just nu:

Nätet är en skitbra förutsättning att skippa en massa mellanhänder som bara kostar pengar. Det minimerar också lagerkostnader och transportkostnader. Vid sidan av Internet har dessutom inspelningsutrustning, bildredigering och kunskapen att hantera sådant blivit mycket billigare. Sammantaget kan upphovsmannen sänka priserna rätt rejält och ändå ha en vettig vinstmarginal. Det är så sorgligt att samtidigt som artister fick verktyg att gå förbi mellanhänderna och göra affärer direkt med sin publik via ny teknik, så började publiken betrakta artisternas verk som värdelösa på grund av samma teknik.

Som kreatör och distributör är det här ganska frustrerande. Inte minst när pirater och gratisivrare saknar förslag på lösningar. Så långt jag har lyssnat på den rörelsen så begärs just smidig tillgång, sänkta priser och affärsmodeller som ger pengarna till kreatörerna och inte till mellanhänderna.. Men när detta möts av bland annat Gramtone, så duger inte våra försök utan allt faller ned till Gratiskrav.

Vi testar nya affärsmodeller för att nyttja nätets fördelar, vi ser de kreativa möjligheterna med nätets delningskultur, vi sprider också gratismaterial – i marknadsföringssyfte, vi är genomskinliga och producerar etiskt. Men för en gratisätare spelar detta ingen roll. Därför kommer Gramtone alldeles snart att lansera en märkning för etisk musikproduktion med motkravet etiskt lyssnande. Kolla tillbaka om en månad eller två bara.

För vad vi behöver är inte bara en debatt om att kreatörer ska ändra affärsmodeller, utan publiken behöver också  motprestera. Vi har en unik situation den här tidsepoken där programtillverkare, filmskapare och musiker lägger massor av tillit i sin publik – vi vet att ni kan sprida och utnyttja vårt material precis som ni vill, men vi hoppas ni ger oss lön för mödan. Ni har makten, en möjlighet för folk att träna på etik, väl?

I slutänden funkar det ju så att även kreatörer behöver mat och husrum, och inte förrän hela gratiskulturen slår igenom hela samhällsstrukturen och potatis blir gratis, då kan vi börja leverera fri. Om nu det är ett politiskt system folk önskar sig?

För övrigt: Läs gärna mina frågor till piratrörelsen, som ingen lyckas svara på, inte ens Piratpartiet
Och kolla gärna Gramtones affärsmodell.

Inkompetenstävling

Det är så sorgligt att samtidigt som artister fick verktyg att gå förbi mellanhänderna och göra affärer direkt med sin publik via ny teknik, så började publiken betrakta artisternas verk som värdelösa på grund av samma teknik.

Som ett eko från nittotalet hoppar plötsligt en helt okunnig röst upp och börjar debattera frågor som redan är passerade, frånsprungna och anti-konstruktiva. På SVD skriver en Mikael Flovén att konstnärer och musikindustrin måste börja göra ett hederligt arbete igen. Som om de inte gjort det. Jag har faktiskt inte läst en så inkompetent debattartikel tidigare. Lekmän skriver ibland liknande dravel i bloggkommentarer, men här lyfts det i en av landets största tidningar. Så nu ska dissekeras:

Först tar han exemplet att konstköpare betalar miljontals kronor för en målning. Detta sker i stort sett bara långt efter en konstnärs död. En artist som levt ett liv i misär och aldrig sett pengar för sina verk, blir mytförklarad och sedd som en enorm investering decennier efter att ha dött. Det har inget med konstnärers eller skivindustrins lathet att göra. Mellanhänder har alltid, och kommer alltid att tjäna massor på andras kreativitet. Och ett unikt verk kommer alltid att ha ett särskilt värde. Den närmaste jämförelsen en musiker eller författare lyckas göra till en ensamexemplarig målning (kan ta åratal att färdigställa en enda tavla) är att signera ett ex av sin platta eller bok (tar några sekunder). Och på skivmarknaderna brukar en sådan skivas värde öka något, men som musikerna aldrig får del av. Det är förstås istället skivägaren som tjänar dessa pengar. Inte en euro kommer till artisten. Och vem i hela universum har lust att betala extra för ett signerat notblad? Kom igen…

Så hoppar han till att dra parallellen till livemusik – (som unikt uttryck) – mot inspelad musik – (värdelöst kopierbart uttryck). Och han uppfattar på sitt sätt att trenden länge har gått mot att människor betalar mer för upplevelser än exemplarförsäljning. Detta stämmer men låter ändå inte ett verk framtaget på fysisk eller digital media bli gratis. En upphovsperson kan om den vill, så klart. I marknadsföringssyfte eller av idealism eller snällhet. Men det betalar knappast maten på bordet, så yrkesarbetande artister skänker bort sina verk väldigt sällan och väldigt genomtänkt.

Så kommer en kärna i hans tänkande: Musikindustrin och konstnärer har tydligen gått vilse i att låtar upplagda på Internet finns i ett oändligt antal exemplar. Vi arbetar tydligen inte längre på grund av detta. Logiken är oklar.

Efter detta ett pötsligt hopp över till sampling. Lite fånigt, men jag drar en pedagogisk grundkurs igen: Det är inte tillåtet att göra om ett verk utan att be om lov från den ursprunglige upphovsmannen. Ibland vill de också ha betalt. Detta har inget med digitala filer att göra utan är etablerat sedan Bernkonvention från 1886. Men visst ser jag hur han försöker formulera ett relevant problem. Som jag skrivit tidigare, är upphovsrättens enorma tidsspann och rigida struktur ett bekymmer för kunskapsspridning. Men för musiker… Clyde Stubblefield heter gubben som spelade de trummor på Funky Drummer som senare blev en av världens mest samplade trumkomp. Han har aldrig fått en spänn för att vara med på tusen och åter tusen låtar. Om en samplare bara hade orken att åtminstone spela in en liknande runda själv. Här slår debattörens logik tillbaka: Det är väl samplarna som är lata och inte gör det hederliga arbetet? För tydlighetens skull vill jag bara tillägga att sampling i sig gillar jag verkligen, bara den som gjort jobbet får credd, pröjs och respekt.

Så kastar han logiken överbord, jämför musiksampling med tavelmåleri och förväxlar det i farten med genreformer. Pedagogik igen: Att använda kubismens teknik är väsensskilt från att måla av Picassos Guernica. Som att förväxla elektricitet med en Led Zeppelinlåt i MP3-form. Här börjar jag fundera på om han bara driver med folk. För att vara lite tydlig: Det som skulle vara otillåtet i sammanhanget vore att fotografera av Picassos Guernica och sälja fotona utan att betala rättighetshavaren. Folk har alltid målat av andras tavlor, mest i utbildningssyfte. Inom just målerivärlden finns ovanpå detta en stort stigma angående förfalskningar m.m.

Så skriver han följande: ”Det enda rätta är att inse att den musik som är skapad naturligtvis ägs av upphovsmannen, men att det inte följer en rätt att beskatta de som spelar eller lyssnar på musiken…”.
– Eh… jooh… Rätten att ta betalt är grundläggande. Det har upphovspersonen all rätt att göra. Enligt alla lagar och etiska överenskommelser som finns. Varför skriver han så?
” ej heller förhindra andra konstnärer att inspireras av det ursprungliga konstverket.”
– Eh… Nä, visst. Alla får helt fritt och gratis inspireras av ett verk. Det är ett av syftena med konst. Att få människor att tänka vidare, nå längre, finna nya vägar. Vad har det med den första delen av samma mening att göra?

Ännu mer dissekering i nästa mening.
”Det är dags att särskilja upphovsrätten från rätten till ersättning.”
– Det görs redan, tack så mycket. Den ideella upphovsrätten är skild från den ekonomiska upphovsrätten. Det är så kreatörer har möjlighet att göra effektiva affärer. Det är på så sätt organisationer som Stim existerar.

Så visar han den vanliga bristen på sammanhang när han skriver: ”När vinylskivan fanns så gjordes ett hederligt arbete med att spela in, trycka skivor, distribuera skivor och att göra reklam för musiken. Men Internet har förändrat branschlogiken i grunden”. För här antar han, som så många gör, att arbetsprocessen ändrats för att musiken finns digitalt. Det enda steg som ändrats är själva skivpressningen. Inspelning, distribution och marknadsföring är fortfarande samma jättearbete. Hur skulle det kunna vara annorlunda?

Nästa stycke kommer den vanliga raljanta monopol/lathet/idétorka-snacket. Låt mej ta vårt eget bolag som exempel: Gramtone har inte monopol på någonting. Inte ens våra egna artister. Vi har uppfunnit en helt ny typ av produkt och vi har skapat en helt ny sorts skivkontrakt. Vårt mest ambitiösa band, The Modesty, var i maj på turné i England och åker tillbaka i oktober. Då bor de gratis i turnéarrangörens vardagsrum som får bli nav i turnén. Han bor i centrala England, så de kan nå spelställena på 4-5 timmars bilresa enkel väg varje dag. Allt för att ge nollresultat för turnén. Naturligtvis måste de ta tjänstledigt från sina vanliga jobb för att kunna åka. Två veckors löneavdrag alltså. De tar med sina egenfinansierade plattor som möjligen når break-even om de har tur. Så tjänar musiker pengar på konserter? Knappast. Är The Modesty lata? Knappast.

Så skriver han lite mer om att signera pryttlar. Är det allvarligt menat? Som jag skrivit här så verkar vissa tro att musiker ska göra allt annat än att tjäna pengar på sin musik, när de samtidigt säger att musiker ska jobba med sina kärnämnen. Logiken fattas även där. Nästa stycke handlar om att artister ska söka sin betalning hos nya mellanhänder, nu internetoperatörerna. Jag ser ju hellre en utveckling – som Internet tidigare antogs ha fantastiska förutsättningar för – att skippa mellanhänderna och låta artister och publik mötas direkt. Men när den här sortens publik vägrar betala så blir föstås mellanhänderna avgörande igen och blir de enda som tjänar pengar. För övrigt: Hur går logiken ihop att företag men inte privatpersoner ska betala för musikanvändning?

Så lite om I-tunes och deras helhetslösning för att överbrygga gapet mellan fysisk och digital produkt. Den enda korrekta analysen i hela artikeln. Publiken vill ha smidiga sätt att lyssna och betala för musik. Men även här är det ju mellanhanden som tjänar pengarna. Dessutom ett oerhört känsligt system. Vid en krasch förlorar den som köpt musiken en enorm investering.

Hela artikeln är ett exempel på hur tillvaron blivit för abstrakt för Flovén, så sammanhangen har förlorats mellan de olika steg som krävs för att skapa, distribuera och tjäna in pengar på sitt arbete. Internetstrukturen verkar få folk att tappa koncepten. Dessutom ett dåligt redigerat sammelsurium av hopblandade tankar och förväxlingar av musik/måleri/genre/teknik. Synd att så många hojtar “SKIVBRANCHEN LÄS DET HÄR” som om han berättar en ny och häftig sanning. Jo, jag har läst, och blir bara trött. 1 2 3 4 5 6 7 8

Jag har länge önskat se en mer framåtskridande debatt istället för detta eviga tugg att äta gratis och konstnärer är elaka som inte vill gå med eller inse detta. Tyvärr är denna artikel ett steg tio år tillbaka i tiden, till Napsters inträde på scenen 1999. Snälla! Bättre! Återigen, jag har ännu inte fått ett enda svar på de frågor jag ställt om piratrörelsens argument.


Gramtone

Gramtone är musikutgivare och bas för ett gäng musiker och låtskrivare, baserade i Norrköping. Vi äger bolaget och studion tillsammans, folk med olika bakgrund och olika smak. Två dussin är vi, som ställer allt vi äger i ett rum och säger: varsågoda. Ett kollektiv av individualister har vi kallats, och varför inte: Grammisar har vunnits, stipendier har fåtts, medan somliga är kända för helt andra saker. Alla spelar roll, men inte nödvändigtvis rock. En driver ett enmansprojekt, en annan är med i fem band samtidigt. Några är runt 20, några har fyllt 50. En fick pris för årets bästa museum. Någon ligger bakom Softubes banbrytande pluggar och någon har fått utmärkelse för, hör och häpna, bästa fotbollslåt.

Gramtone satsar på en liten, spännande utgivning av ostyrig, vacker musik. Lyssna där du vill, vi finns i alla de vedertagna kanalerna. Vissa spelar live, andra spelar in. Några älskar att skriva låtar, andra spelar gitarr så fingrarna blöder. Gramtone är en plattform som används av varje band och artist som det passar dem bäst. Ibland är vi en lekplats, ibland kreativt nav, affärsyta eller en trampolin för musikkarriärer. Vi blir planterade och uppodlade av varandra, och vi gillar't. Vi tycker att musik gör tillvaron större och vill man att något ska finnas, då ska man också skapa det. Tre dussin utgivningar hittills, och mycket på gång. Titta in, lyssna in, och häng med.

Advertisements