Archive for the 'Media' Category

Kallocains framgångar i amerikansk radio

Kallocain har nått mängder av amerikaner via ett promotionavtal med Tinderbox Music (http://www.tinderboxmusic.com/). Framför allt har bandets låtar gått varma i radiostationer, och Niclas, som är huvud, hjärta och själ i Kallocain skickar till oss diverse rolig statistik. Inte rolig i bemärkelsen siffror i Excelark, men rolig för att han når så många med sin musik. Där har låtarna legat högt uppe på flera hotplaylistor de senaste veckorna.

Kallocain kollar nu vidare med ett TV-avtal som är riktat mot MTV och Discovery Channel, dit promotorn Jon Dalange – chef på Tinderbox – vill försöka sälja in musiken. Lärorikt som tusan.

Nu tittar  vi också på Blue Pie (http://www.bluepierecords.com/) som fokuserar fpå Australien och Indien. Niclas har nu ett kontraktsförslag som det kluras på för närvarande.

Och naturligtvis finns musiken även här för er Spotifylyssnare. Kallocain – Between two states heter albumet. Det hörs väl varför amerikanerna gillar det. Själv hamnar jag tillbaka på Highway 1 i höjd med Fort Bragg när jag lyssnar:
Kallocain – Between Two States

Advertisements

Bokutgivning

Efter utgivningen av min bok “Den vackraste gåvan” har jag lärt mig väldigt mycket. Naturligtvis mest om bokens tema, men det tar jag inte upp här. Eftersom även publiceringsfrågor intresserar mig, så ska jag berätta lite om processen att ge ut en bok. För något har jag hunnit lära mig även om det. Vissa delar är överförbara på musikpublicering dessutom.

Till att börja med så skrev jag ett så gott som färdigt manus, ca 250 boksidor tjockt. Skrivprocessen ser väldigt olika ut för olika författare, så jag ska inte gå in på den delen. Med ett genomarbetat manus om ett nytt ämne, uppbackat av intresserad press och goda källor, så hade jag faktiskt en del hopp att få det utgivet. Eftersom ämnet var svårt, så tvekade jag en hel del angående utgivning, men då Optimal Förlag var beredda att skriva kontrakt så diskuterade vi ordentligt och jag bestämde mig för en linje som fungerade. Kontraktet hanterade diverse juridiska frågor, men också angående senaste utgivningsdag (inom ett år efter kontraktets skrivande), antalet friexemplar till mig m.m. Det enda vi egentligen diskuterade var ersättningsnivån i procent. Jag hoppades på en ganska snabb utgivning, bara ett par – tre månader efter kontraktsskrivandet. Men så funkar det tydligen inte. Jag fick hålla mig till tåls i åtta månader. Detta på grund av att debutanter slipper konkurrera om medieutrymmet med de etablerade författarna under januari-mars. Stora författare ger helst ut under hösten, nämligen.

Sedan följde en noggrann redigering där jag gick igenom manuset minutiöst. Naturligtvis hade jag gjort det hundra gånger redan, men perfektionismen satte in. Så av det “färdiga” manuset blev ändå en hel del ändringar. Redaktören och jag bollade sedan manuset mellan oss ett par gånger. Jag har läst att vissa författare hamnar i konflikt med förläggare om innehållet. Ibland tar slutredigeringen lång tid med mycket gräl och strykande. Men här var processen väldigt bra och snabb.

Efter att vi satt slutversion, så vidtog korrekturläsning. Här är enda området som jag är missnöjd med kvalitén. Självklart var det en ständigt pågående jakt på stavfel och avstavningstrubbel under hela skrivandet. Men man får räkna med åtskilliga fel som slinker igenom. Så att jag själv skulle sköta korrekturen var inte väntat. Förlaget inväntade en korrektur från mig och tyvärr lärde jag mig att författaren själv inte kan kvalitetssäkra sin egen korrläsning. För man blir blind för sin egen text. Så ni som läst bokens första tryckning, kommer att hitta en del irriterande stavfel. Och jag är inte glad över detta. Lärdom till alla andra: Se till att förlaget kvalitetsäkrar korrekturet.

 Sedan följde omslagsarbetet. Detta skötte förlaget, men då jag hade en hel del egna idéer och gillar paketeringsdesign, så bombade jag dem med förslag och åsikter. Köpte dessutom eget råmaterial för att göra ett liknande omslag med lite mer schvung i. Men i slutänden blev det förlagets inköpta bild som hamnade på omslaget. Plus lite pålagda detaljer. Jag får väl erkänna att jag tänkt mig ett annat omslag, men det funkar, visst.

Här var vi framme i november, och den första marknadsföringsinsatsen gjordes, i form av en annonsartikel i katalogen för Svensk Bokhandel. Det är en ren BTB-upplaga, som är til lför att intressera bokhandlare att köpa in böcker till sina butiker. Mest av allt är det ett författarporträtt som också berättar lite om boken. Jag skrev det själv, förstås men Optimal har varit god hjälp med slutkoll och förslag på trimning. Här var jag också med på en julmiddag med förlaget, där jag träffade flera distributörer. Det var intressant att få inblickar i den delen av branchen, deras arbetssätt och vilka frågor som är aktuella för deras utveckling. Vi snackade en hel del om den digitala bokutgivningen och villkoren för branchen omkring detta.

Efter ett par höstmånaders väntan så var det dags för tryckning i januari-februari. Tryckningen tog någon vecka och sedan gick den direkt ut till distributör och butiker. Det är antagligen mest kostnadseffektivt, att tycka precis intill publicering, så det slipper ligga böcker på lager och vänta. Flera butiker hade köpt in böcker direkt. Förlaget skickade 130 pressreleaser till allehanda medier och det blev en hel del napp.

Det här med mediedramaturgi och sättet jag framställs på är förstås ett jäkligt stort ämne. Det styr man inte själv – utom förstås valet att vara med eller tacka nej. I just mitt fall blev det väldigt mycket uppmärksamhet. Och jag försöker inte vara kokett här, ämnet är för svårt för att spela tjusig och duktig. Uppmärksamheten blev hur som helst massiv och det var en väldigt speciell värld att gå in i. TV är snabbast och har störst behov av att vara först med en nyhet. Eftersom det är ett snabbt medium. Pressen hängde på strax efter och det blev en del intervjuer i samband med utgivningen. På det följde en massa bloggare och den obligatoriska bloggkommentarspöblen, som jag inte alls var förberedd på. Jävlar vilken låg nivå på somliga. Detta har jag snackat med några andra författare om och någonstans hoppas jag att människors datormognad blir större i framtiden. Nåväl, efter dessa intensiva första veckor då jag åkte upp till Stocholm på väldigt lustiga tider, så blev det lite jämnare nivå. Lyckligtvis kunde jag kombinera jobbet med intervjuer och resor, men jag förstår om andra kan få problem med detta. Vissa medier förväntar sig att man verkligen ställer upp. Och man får ju se det som en lysande möjlighet till reklam. Ekonomiskt funkar det förstås så att man inte får någon ersättning eller lön. En macka kanske. Men en TV -kanal kan betala resa och hotell om det behövs.

Intervjuer har konstigt nog pågått på en lågintensiv nivå i flera månader nu. Jag trodde det skulle svalna fort, men vissa tidningar kommer ut sällan och har möjlighet att inte hänga på låset för att få den där sensationella, flåsiga intervjun. Det blir förstås bättre kvalitet på senare intervjuer, då man hinner medieträna och intervjuarna är intresserade av djupare frågeställningar. Där kan man kanske lära sig att styra framträdanden mer, om man är en författare som återkommer med mer böcker genom åren.

Recensioner tog en stund innan de började synas däremot. Hittills har jag hittat tre; ett par mindre landsortstidnignar och hos Bibliotekstjänst. Alla tre bra – naturligtvis med kritiska delar, men det hade jag väntat mig. Förlaget har berättat att recensioner av den här sortens böcker kan droppa in glest under ganska lång tid.

Sedan när det gäller försäljning och intäkter så kan det funka väldigt olika. Förlaget varnade mig för att vissa böcker kan få mycket uppmärksamhet men ändå inte sälja så mycket. Ibland nöjer sig folk med att läsa en tidningartikel. Jag antar att det till och med kan finnas tillfällen då mediauppmärksamheten konkurrerar ut bokförsäljningen. Intresset finns ändå: Det är ganska många inne på bloggen och läser om min bok, debatten pågår fortfarande, biblioteken som jag kollat med, har rejäla köer på boken. Det är förstås roligt. Samtidigt är den här typen av debattböcker/biografier/faktaböcker aldrig storsäljare. Det är bara deckare som säljer i stora mängder, och min bok är ju långt ifrån en sådan. Å andra sidan kan försäljningen pågå under ganska lång tid. När det gäller pengar, så blir man inte förmögen av sånt här. Jag kommer att få ersättning var fjärde månad och jag förväntar mig en ganska liten summa. Vissa författare kan hitta vägar till föreläsningar, workshops och seminarier. Där har de senaste åren visat att bättre summor går att hitta. Folk som både är duktiga skribenter och kan trollbinda en levande publik är dock sällsynta, så jag antar att kretsen är begränsad. Vissa riktar in sig på universitetsvärlden, och åker runt på akademiska föreläsningar.

Sedan då? Min förläggare förklarade att förlag helst satsar på ett “författarskap”. Alltså en fortsatt utgivning från de författare som kontrakteras. Visserligen skrivs kontrakten på bara en bok i taget, men med en första insats för att visa ett nytt ansikte i mediebruset, så är det rimligt att läsare känner igen den där personen när den ger ut kommande böcker. Vilket troligen är en fördel i marknadsföringen. Har man som författare ambitionen att vara en del av debatter och förändra världen, så är det förstås något som måste ske genom utgivning av flera böcker, en fortsatt nyansering, ympning och tematik. Å andra sidan, skriver man dåligt och boken inte säljer, så blir det knappast fler böcker.

Läs gärna posten om min bok här: Min bok, Den vackraste gåvan

Skivspelare

Det är ganska bizarrt… Jag som ska föreställa musiker, musikpublikatör, musikälskare, musikkompositör m.m. har inte ägt en skivspelare sedan någon gång omkring 1997. Det är konstigt och såhär i efterhand vet jag inte hur jag ska förklara saken. Snålhet? Dumhet? Oförmåga att göra slag i saken? Ingen förklaring duger, det är ju inte svårt eller dyrt. Mina grammofonskivor har legat lite aptitretande i närheten under alla år. Så i lördags var vi i Malmköping och min D hittade en skivspelare för blott femtio riksdaler. En Luxor från åttiotalet. Hem och klippte om lite kablar, så plötsligt hade jag hela mitt gamla musikbibliotek tillgängligt igen. Premiärlåten: Dont stop me now med Queen, vald av D. Andra låten: For a few dollars more av Ennio Morricone, vald av M. Tredje låten: Innuendo med Queen, vald av mig.

Jag får lov att rekommendera alla att köpa sig en skivspelare. För abbans vad bra det låter. OCh dessutom det estetiska värdet. För allt omkring grammofonskivor är vackert.

Grammofon knäckt – och oväntad nyhet

I morse fick jag ett samtal från någon nyhetsförmedling i Gamleby, som ville intervjua mej om en nyhet angående Grammofon – tydligen publicerad i Folkbladet. Detta var överraskande, och efter att ha gått in på deras sajt hittade jag detta:
http://www.folkbladet.se/nyheter/norrkoping/artikel.aspx?articleid=5118057

Nyheten kommer ur ett brev som jag skickade några intressenter och politiker förra veckan. Som någon tydligen skickat vidare, och som nu – utan att jag hört av journalisten – publicerats. Det känns inte alls ok. Får man verkligen publicera brev utan upphovsmannens kännedom? Och att använda mitt namn överallt utan att ens kolla läget. De kunde ju fått ännu bättre artikel om de bara hört av sig. Visserligen är artikeln välskriven och så småningom skulle vi ändå berättat offentligt om situationen. Men detta riskerar att skada våra affärer med hyresvärden – som vi snart ska möta i hyresnämnden för övrigt. Inte proffsigt av tidningen alls. De är förstås kontaktade för att förklara sig.

Men eftersom det nu ändå är ute så kan jag bekräfta: Grammofon tvingas flytta ut 1 juli, på grund av en kraftig hyreshöjning. Vi har naturligtvis planer på vad nästa steg blir och diskuterar för fullt med olika hyresvärdar och andra intressenter vad som kan ske. Här kan du se en enkel sida med en av visionerna:
http://www.grammofon.com/vision/

Sen får vi se vad som faktiskt blir verklighet. Kul att drömma i allafall. Jag återkommer om Folkbladets svar.

Uppdatering 25 feb:
Vad gäller Folkbladet så fick jag bara ett dumt svar från chefredaktören. Men vi gick ut i andra medier och berättade om situationen nu:
http://www.nt.se/noje/artikel.aspx?articleid=5858367

http://www.tv4play.se/nyheter/lokala_nyheter/norrkoping?videoId=1.1527477

Spotify – Warner

Warner music bryter samarbetet med Spotify, för att de inte anser att det är meningsfullt med gratistjänster för streamad musik. (Uppdatering 12 feb: Det gör de inte alls, visade det sig dagen efter. Lite rörigt i någons ledningsgrupp tror jag). Naturligtvis för att de inte tjänar pengar på tjänsten. Det är ganska väntat; Sverige och några länder till, är experimentytor för denna typ av tjänst. Om lönsamheten blir bra, så sprids tjänsten till bl.a. USA. Men det går inte att tjäna pengar på folk som inte betalar. Så vi har idag en – för publiken – underbar service där musik kommer som kranvatten. Och som lyssnar har jag jätteroliga stunder med komisar och Spotify. Vi letar, associerar, delar och inspirerar. Men alla har reklamversionen som tyvärr inte ger musiker eller deras skivbolag många ören. Så som utgivare av musik är jag förstås dubbel till tjänsten som sådan.

Till saken här att Spotify är bra mycket bättre än Last.fm. Smidigare, smartare, bättre på att använda socialt. Mitt eget musiklyssnande har blivit mer som förr igen, när folk satt tillsammans och lyssnade på låtar, snackade om dem och grävde i varandras samlingar. Vad blir framtiden? Piratkopiering och åtal? Publikdrivna musiktjänster? Gräsrotsrörelser? Oligopol av storföretag?

Spotifys bra och dåliga

Nu tjatar jag på om Spotify igen, men här kommer mer belägg för det jag skrivit härom sistens: Spotifys usla betalning till artisterna. Nu sist med Lady Gaga, som fick 1150 kr för en miljon lyssningar. Naturligtvis är det helrätt utifrån Spotifys eget perspektiv att de betalar bättre än reklamradio, och förstås än Pirate bay. Men för musikerna en usel ersättning till de minskade musikköp som blir följden när folk betraktar denna fantastiska musikbank som sin källa till musik. Vår distributör Phonofile uttryckte redan i mars, det som nu uttrycks av Joacim Cans i Hammerfall: Man måste spelas en miljard gånger för att tjäna något vettigt. Jag har tidigare berättat om vårt mest populäera band Modesty, som fick fem kronor för 8000 lyssningar. Översatt i vanliga musikinköp så är det förstås sjukt dåligt.

Och här kommer förstås perspektivet in: Som alla audiofila reklamplatsförsäljare, så lever Spotify på att sälja reklam. Inte att spela musik. Musiken är bara en uppfångare för att ägarna ska kunna få sina inkomster. Därigenom så nyttjas musikerna som gör detta på ett ganska fult sätt, när de får så uselt betalt för att någon central uppspelare/utgivare ska casha in.

Jag blev intervjuad av en TV-kanal härom dagen, på grund av vår satsning på digialbum och sånglärkan. Och journalisten berättar förstås att hon gått över helt och hålelt till att lyssna på musik i Spotify. “Varför ska folk köpa musiken då?” undrade hon. En helt rimlig fråga. Så där har Spotify ett framtida problem: De ersätter musikinköp, men tror själva att de ersätter Pirate Bay.

Jag håller med krönikören i Expressen idag, om hånet som de där summorna utgör. Men visst finns framtiden någonstans i de här domänerna. En sak angående hans krönika: det är bara ett extremt litet antal skivbolag som är delägare i Spotify. Vi andra får inte alls de fördelarna som ägarskapet medför och kan inte tjäna sidosummor på detta.

Å andra sidan: I helgen hade jag faktiskt en rätt häftig musikupplevelse, tack vare Spotify. Jag och min tjej satt med datorn i soffan och turades om att spela låtar för varann. Ett åttiotalsminne här, en association där. Det var otroligt länge sen jag hade en så social musikuppelvelse, där man liksom berättade något för varann, med hjälp av musiken. Och skapade ett nytt minne med den. Nån gång i början på nittiotalet, så vitt jag minns. Tack vare Spotifys stora utbud och enkelhet, så hittar man faktiskt det man söker, och kan forska vidare, associera, hitta och trassla. Synd att Led Zeppelin inte är tillgängliga förstås. Men som lyssnare är jag förstås helimponerad av tjänsten. Så här blir man dubbel igen. Vilken usel musikutgivare, va?

Förresten, ni som gillar Spotify skarpt. Stör det inte att ljudkvalitén är så taskig? Jag har klurat länge på det där att man accepterar sämre ljud, bara tillgången är bra.  Min ljudteknikernerv får lite ont, men berätta gärna hur det funkar för er.

P.S: Mitt utlovade inlägg om piratdebatten kommer snart, om någon väntar.

P.S igen: Måste tipsa om en riktigt bra artikel om villkoren för liveartister i senaste Stimnytt. Hur de minskade försäljningssiffrorna ökar behovet av liveframträdanden. Men att konkurrensen ökat, villkroen försämrats, scenerna själva har för höga hyror och intäkterna inte alls täcker upp för de minskade inkomsterna. En klar risk inför framtiden. Musiker som får gå med hatten, och ett sämre musikliv… Jag ska skriva något vettigare om det snart också.

Spotify – ersättning eller complement or substitute

(In english below, since my posts about Spotify are read internationally)

spotify[1]Swe: Vi fick just senaste kvartalsrapporten från vår viktigaste distributör, Phonofile i Norge. Trevliga killar, bra kommunikation och eftersom de har alla roliga webbutiker som Itunes, Spotify m.m. så är det alltid spännande att få deras rapporter. Som små presenter varje kvartal.

Som förra rapporten, så fick vårt mest framgångsrika band, The Modesty, en del spelningar. 4430 spelningar på dessa tre månader, vilket är helt okej tycker jag. Det skapade en intäkt på 5,53 kronor.

Jag börjar fundera på vad Spotify egentligen är. Själva säger de sig vara en ekvivalent till reklamradio – och tycker musikerna får bättre betalt än i det mediet. Vilket är sant. Men i praktiken tror jag de blir en ersättning för musikköp, för folk köper väl varken CD eller MP3-or när de kan lyssna gratis på Spotify? Så risken blir att Spotify gör musiker fattigare i slutänden. 4430 spelningar… Det kunde motsvara flera hundra CD-köp, eller kanske 1000 MP3-köp. Vilket naturligtvis skulle rendera en avsevärt högre intäkt för musikerna. Så frågan är hur man ska tänka. Vad tycker publiken?

En viktig aspekt är om folk råkar stöta på vår musik i någon form av radiofunktion, där jag kunde avgöra marknadsföringsvärdet, eller om folk specifikt söker upp bandet för att lyssna igenom deras musik gratis. Marknadsföringen är särdeles värdefull. Men vi saknar tillgång till statistik över sånt från Spotify. Vilket Last FM faktiskt erbjuder enkelt.

Eng: We just got the latest quarter-report from our most important distributor, Phonofile in Norway. Nice guys, good communication and since they have all the fun webshops like Itunes and Spotify, its always exciting to get their reports. Like a small present each quarter.

Like in the last report, our most successful band, The Modesty, got quite a few plays. 4430 plays in these three months. Which is quite alright, I think. It gave them 5,53 swedish crowns (which is about 0,5 Euros).

I’m starting to think about what Spotify really is. Themselves, they say that they are an equivalent to commercial radio – and gives the musicians more money than in that medium. Which is true. But in practice I think they become a substitute for buying music. Because people wont buy either CD:s or MP3:s when they can listen for free on Spotify? So the risk is that Spotify makes musicians poorer in the end. 4430 plays… That could equal several hundred CD-buys, or maybe 1000 MP3-buys. Which of course would render a significantly higher income för the musicians. So the question is what to think. What do the audience think?

One important aspect is if people come by our music in some form of radiofunction, where I could conclude the marketing value. Or if people specifically search for the bands, to listen to their music for free. The marketing is particularly valuable. But we lack the access to statistics about that from Spotify. Which Last FM does offer easily.

By the way, here are our bands on Spotify:
The Modesty
Tree full of people
P.A.N


Gramtone

Gramtone är musikutgivare och bas för ett gäng musiker och låtskrivare, baserade i Norrköping. Vi äger bolaget och studion tillsammans, folk med olika bakgrund och olika smak. Två dussin är vi, som ställer allt vi äger i ett rum och säger: varsågoda. Ett kollektiv av individualister har vi kallats, och varför inte: Grammisar har vunnits, stipendier har fåtts, medan somliga är kända för helt andra saker. Alla spelar roll, men inte nödvändigtvis rock. En driver ett enmansprojekt, en annan är med i fem band samtidigt. Några är runt 20, några har fyllt 50. En fick pris för årets bästa museum. Någon ligger bakom Softubes banbrytande pluggar och någon har fått utmärkelse för, hör och häpna, bästa fotbollslåt.

Gramtone satsar på en liten, spännande utgivning av ostyrig, vacker musik. Lyssna där du vill, vi finns i alla de vedertagna kanalerna. Vissa spelar live, andra spelar in. Några älskar att skriva låtar, andra spelar gitarr så fingrarna blöder. Gramtone är en plattform som används av varje band och artist som det passar dem bäst. Ibland är vi en lekplats, ibland kreativt nav, affärsyta eller en trampolin för musikkarriärer. Vi blir planterade och uppodlade av varandra, och vi gillar't. Vi tycker att musik gör tillvaron större och vill man att något ska finnas, då ska man också skapa det. Tre dussin utgivningar hittills, och mycket på gång. Titta in, lyssna in, och häng med.