Archive for the 'Musikens fall – The downfall of music' Category

Flowet som etiskt problem

Enligt en riktning som intresserar sig för dagens och framtidens kultur, så är vi på väg mot ett samhälle där all kultur blir fri, gratis, tillgänglig, delbar och knådbar i ordens mest kreativa bemärkelse. Visionen är att via sin digitala kompis ha tillgång till allt som intresserar, kunna lyssna, läsa, titta, och dessutom vara en del av flödet genom att som minst sprida det vidare, och som mest forma om och bjuda ut egna versioner av det som skapas. Ibland har jag hört ord som ”gemenskap” och ”samhörighet” runt detta.

Nästan alltid kokar det bara ned till att populärmusik ska vara gratis. Det är inte lika intressant att dela poesi, böcker, konst, verkar det som. Utbildningsvärlden har varit fullt involverad i denna kultur länge. Jag har jobbat i sju år med precis detta. Digitala lärresurser- uppdelade i sina minsta beståndsdelar för att vara maximalt öppna för delbarhet. Men lärarna gillade inte konceptet, för att de inte har tid att omkonstruera eller bygga utbildningslego med småobjekt. Kapitlet/modulen med en pedagogisk helhet i sammanhållet avsnitt var den ideala beståndsdelen. Vi har stora gratisbanker med oerhörda mängder av lärresurser. En hel del av detta är högkvalitativt, skapat för statliga pengar och i syfte att vara den värld av tillgängligt lärande som fildelningsvisionärerna önskar. Funkar det då?

De statliga satsningarna på gratis och öppna digitala lärresurser har gått bäst. Men de privata företagen som försökte skapa en marknad, blev förstås inte nöjda alls. För de kunde inte överleva när konkurrensen dödades av massvis av högkvalitativa gratisresurser. En skattefinansierad produktion för att främja denna delningskultur har alltså redan visat sig vara omöjlig att kombinera med vår tids marknadsekonomi.

Underhållningsvärlden då? Grundläggande egenskaper hos kreatörer hindrar också detta öppna flow av ständigt formbart, halvklart material. Bara några nära exempel: Mia, vår vän burleskkonstnären, skulle aldrig kunna arbeta så. För hon har sin personliga stil, som ingen jävel kan få plats i. Samtidigt använder hon gamla 1800-talsbilder, klipper sönder, målar över, och gör helt egna vansinnesverk av. Underbar konst vill jag påstå.

Men göra saker som aldrig blir färdiga? Är det vad p2p-personer tänker sig? Flödet som ”process”. Alltså den vardagligt pågående verksamheten som aldrig ska komma till punkt, utan bara liksom… pågå…

Min bok – som kommer ut om en månad – skulle jag aldrig kunna funka så. Den var tvungen att bli en färdig historia. Något som arbetades klart och sattes punkt med någon sorts slutsats. Den akademiska världen är en ständigt pågående diskussion. Men med färdiga akademiska uppsatser som slutförs, och sedan citeras i nästa varv av forskning, som ska belägga eller motsägas. Det är ett flow som redan finns, funkar och är helt självklart.

Ännu en aspekt är att jag inte känner någon kreatör som är beredd att visa upp något som de inte är någorlunda färdiga med. Ett tillräckligt ”klart” verk behövs för att inte känna sig nervös över förvånade blickar, hos en lyssnare som inte fattar det ofärdiga. Jämför en webbdesigner som ska visa uppdragsgivaren en ful, ofärdig skiss till hemsida, eller vinmakaren som bjuder på provsmakning av ett ofärdigt vin. Det går inte.

Så jag undrar lite hur de som drömmer om det här flödet, tänker sig att det ska fungera. Och jag är nyfiken på att utforska möjligheterna med ett sådant flöde.

Å andra sidan: Lekandet kommer alltid att frodas och med allas möjlighet till publicering så blir privat lekande också offentlig. Shredding är ett exempel på att ta någon annans musikvideo och synka egen musik till. Skitkul, och ibland är det begåvat. Men visst bryter man mot en upphovsrätt. Fast gör det så mycket? Det blir kanske en sorts reklam för originalet också? Puh… Inte lätt det där.

Iggy Pops senaste album är djupt inspirerat av den franske författaren Michel Houllebecqs verk. Han gjorde sina låtar som ackompanjemang och med inspiration från olika delar av boken ”The possibility of an island”. Och där passeras allt som kallas plagiat, kopia, snålskjuts eller vad man nu vill. Det är gammal hederlig kreativitet. Människor som inspirerar varann till nya verk. Och ett sådant flöde finns redan. För övrigt köpte Iggy pop boken. Michel däremot fick en gratisplatta.

Palle Torsson, som är lärare på universitetet några kvarter hemifrån, konstnär och inblandad i Piratbyrån, gjorde ett konstverk som bestod av korta klipp från Astrid Lindgrens filmer. Pippis rumpa utför en ledstång… Barn i poser som alltmer började likna sexuella… Jäkligt störande och en rätt häftig kommentar till vår tids sexualisering. Den fick så mycket skit, för naturligtvis var den enormt provocerande. Och jag har för mej att upphovsrättsdiskussionen överskuggade den barnpornografiska tonen. För inte fick man göra så med någon annans verk. Och visst är det juridiskt riktigt, det får man inte. Hmm… Nu blir det knepigt. För det var ju konst. En begåvad, kritisk kommentar till samhället.

Men när jag skriver så… då sätter jag en gräns. Menar jag att man får göra så, så länge det blir ”konst” men inte så länge det bara är ”underhållning”. Svårt som ögat… Och vem är jag att sätta en kvalitetsstämpel? Och ännu mer: vem är jag att hävda att en kvalitetsstämpel skulle tillåta brott mot upphovsrätten…. Fast en sak blir jag alltmer klar över: Det är inte okej att bara sprida någon kreatörs verk till allmänheten med ursäkt att det skulle vara någon sorts demokratihandling, eller kulturgärning. För debatten domineras av tonen Allt! Nu! Gratis! Det är tyvärr debattonen, trots att vissa försöker maskera den med finare poser, och ett litet antal klyftiga människor försöker tänka ut intressanta vägar för framtidens kultur.

Men översatt till peer2peer-människan i gemen, vad blir det då? Enligt den högljudda debatten – som tyvärr döljer mer oschyssta agendor – så ska man sprida och kopiera verk i någon form av kreativt syfte. Ta lite här och lite där, klippa något så, kopiera från den, knåda in lite där… Det gör mej nyfiken. För hur görs det i praktiken? Vilka faktiska projekt funkar i den här andan? Vilka resultat finns att lyssna eller titta på? Jag hittar faktiskt bara havererade försök, frustrerade ”samarbetspartners” och en massa skakade huvuden. Mia Mäkilä igen: Hon gjorde ett projekt med en amerikansk konstnär, där de skickade tavlor mellan varandra, för att sakta bygga konstverk som kunde kallas för ”gemensamma”. Men flödet var förstås begränsat till ett turordningsbaserat skapande. Och så funkar det ofta, även i låtskriveri, eller gemensamt författande. Dessutom, som vissa verkar förbise: Man väljer oerhört noga vem man vill skapa tillsammans med. För det är så intimt, och personligt, som att älska eller skapa ett barn ihop. Det är inte lätt att skapa med vem som helst på andra sidan en nätverksanslutning.

Det enda flödet i bästa bemärkelse, som jag förstår, är när personer tillsammans jammar fram musik, eller dans, eller improvisationsteater, eller motsvarande i andra genrer. Men hur menar då fildelarna att detta flöde skapas genom just fildelning? Jag måste säga att jag inte riktigt tror på dem. Det låter som en ursäkt för att kunna hämta gratis underhållning. För övrigt finns ju alla verktyg för klippande, hämtande, lekande redan: Trummaskiner och samplingsbibliotek finns att köpa. Fantastiska digitala verktyg finns för medarbetande. Inspiration från andra är gratis och ett huvudsyfte med kultur. Publiceringsmöjligheterna är sjukt billiga. Bara att börja skapa, men varför sprida andras verk mot deras vilja. Det är ett övertramp och en kränkning mot kreatörens integritet.

Så långt har jag kommit i mitt tänkande nu. Tacksamt tar jag emot folk osm tänkt ännu längre.

Advertisements

Spotifys bra och dåliga

Nu tjatar jag på om Spotify igen, men här kommer mer belägg för det jag skrivit härom sistens: Spotifys usla betalning till artisterna. Nu sist med Lady Gaga, som fick 1150 kr för en miljon lyssningar. Naturligtvis är det helrätt utifrån Spotifys eget perspektiv att de betalar bättre än reklamradio, och förstås än Pirate bay. Men för musikerna en usel ersättning till de minskade musikköp som blir följden när folk betraktar denna fantastiska musikbank som sin källa till musik. Vår distributör Phonofile uttryckte redan i mars, det som nu uttrycks av Joacim Cans i Hammerfall: Man måste spelas en miljard gånger för att tjäna något vettigt. Jag har tidigare berättat om vårt mest populäera band Modesty, som fick fem kronor för 8000 lyssningar. Översatt i vanliga musikinköp så är det förstås sjukt dåligt.

Och här kommer förstås perspektivet in: Som alla audiofila reklamplatsförsäljare, så lever Spotify på att sälja reklam. Inte att spela musik. Musiken är bara en uppfångare för att ägarna ska kunna få sina inkomster. Därigenom så nyttjas musikerna som gör detta på ett ganska fult sätt, när de får så uselt betalt för att någon central uppspelare/utgivare ska casha in.

Jag blev intervjuad av en TV-kanal härom dagen, på grund av vår satsning på digialbum och sånglärkan. Och journalisten berättar förstås att hon gått över helt och hålelt till att lyssna på musik i Spotify. “Varför ska folk köpa musiken då?” undrade hon. En helt rimlig fråga. Så där har Spotify ett framtida problem: De ersätter musikinköp, men tror själva att de ersätter Pirate Bay.

Jag håller med krönikören i Expressen idag, om hånet som de där summorna utgör. Men visst finns framtiden någonstans i de här domänerna. En sak angående hans krönika: det är bara ett extremt litet antal skivbolag som är delägare i Spotify. Vi andra får inte alls de fördelarna som ägarskapet medför och kan inte tjäna sidosummor på detta.

Å andra sidan: I helgen hade jag faktiskt en rätt häftig musikupplevelse, tack vare Spotify. Jag och min tjej satt med datorn i soffan och turades om att spela låtar för varann. Ett åttiotalsminne här, en association där. Det var otroligt länge sen jag hade en så social musikuppelvelse, där man liksom berättade något för varann, med hjälp av musiken. Och skapade ett nytt minne med den. Nån gång i början på nittiotalet, så vitt jag minns. Tack vare Spotifys stora utbud och enkelhet, så hittar man faktiskt det man söker, och kan forska vidare, associera, hitta och trassla. Synd att Led Zeppelin inte är tillgängliga förstås. Men som lyssnare är jag förstås helimponerad av tjänsten. Så här blir man dubbel igen. Vilken usel musikutgivare, va?

Förresten, ni som gillar Spotify skarpt. Stör det inte att ljudkvalitén är så taskig? Jag har klurat länge på det där att man accepterar sämre ljud, bara tillgången är bra.  Min ljudteknikernerv får lite ont, men berätta gärna hur det funkar för er.

P.S: Mitt utlovade inlägg om piratdebatten kommer snart, om någon väntar.

P.S igen: Måste tipsa om en riktigt bra artikel om villkoren för liveartister i senaste Stimnytt. Hur de minskade försäljningssiffrorna ökar behovet av liveframträdanden. Men att konkurrensen ökat, villkroen försämrats, scenerna själva har för höga hyror och intäkterna inte alls täcker upp för de minskade inkomsterna. En klar risk inför framtiden. Musiker som får gå med hatten, och ett sämre musikliv… Jag ska skriva något vettigare om det snart också.

Spotify a loss for musicians?

spotifylogoRecently a new service has emerged from a swedish company Spotify. They offer a gigantic music library available for streaming, a brilliant idea at first and we at Gramtone got on the bus. Through our distributor Phonofile in Norway, we are avaliable on Spotify since last week. Our three releases The Modesty, Tree full of people and PAN are all available. Our coming releases Ralph and Kallocain wants to be published too.

But when talking about the economy, the terms are not particilarly ok for the musicians. First, the income generally is modest, where enormous amounts of artists will share a fairy small cake of money from ads and some paying for subscriptions. Then Spotify shares it 50/50. After that the distributor get 20% and the rest goes into the record company. Since Gramtone has a philosophy of high percentage to our bands, 80-90% of our income, they will get what they can. But as our distributor explained a bit ironically:
“…which will come down to about 0,000000001 euro per play”.
So if an atist is played about one billion times, the will get one euro from Spotify. A revolution? No, but hopefully a complement.

An other thought: Will streaming services really benefit music in the long term? The huge amounts of small labels and independent bands will be forced to work with the few, huge companies that can afford this kind of technology. Now when web publishing is cheap, one can set up their own webshop and work directly with the audience without middlemen, this kind of service maybe puts a gigantic middleman to separate this direct contact. But I might be wrong. It would be cool to hear about Spotifys strategies. I will call them. I also have a few more subjects to talk with them about.

This article (in swedish though) tells about recent development. As usual, the comments are very interesting:
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/den-strommande-musikrevolutionen-1.822297

Edit 8/8 2009: Read the post after our first report from our distributor “Spotify money report”:
https://gramtone.wordpress.com/2009/08/08/176/

Doing the musician thingie

kissopoly1
One of the main arguments for file sharing is that musicians don’t suffer from it. The assumption is that only middlemen, the record companies, would disappear. In this assumption it is also said that musicians should do what they always have done.

For some reason this means selling everything but their music: Keyrings, fridge magnets, lighters, t-shirts and posters. The musician as an ambulating peddler of merchandise. This argument is very weak. We musicians should concentrate on creating music, and do what we always have done to earn money, but musicians have first and foremost tried to earn money on their music.

Some bands, of course. Like Kiss for instance, has been rich on their business to sell merchandise. But this is reserved for a tiny number of artists in the world. No one wants to buy a small bands thingies just because they exist.

Music should be the musicians source of income.  I can’t see private copying as a threat, but piracy services can hardly be beneficial for anyone trying to make an artistic living.

Music has lost its importance

Swedish trend magazine Bon doesn’t write about music anymore, since music is no longer expressing personal identity. This provoked me a bit, but I can see what they mean. When everything is available for free, a mouseclick away and regarded with a shrug, then music has lost its importance in society.

A couple of decades ago music was deadly serious, and musicians tried to change the world with their music. Some even succeeded. The combination of neverending soundtracks that follow people as life-muzak and the all too easy access from free services has created this inflation.

Yes. Free, available and noone that cares. This is what music has become. Technology, clothing and art are the subjects said to express peoples individuality nowadays according to Bon magazine. Since its expensive and involves a bit of a struggle to get hold of. How is music going to be that important again?

I just saw This land is my land from the Obama installation ceremony (what about having a small ceremony when installing a program by the way?). Pete Seeger and Bruce Springsteen on stage. This song really made a difference and has become legendary. If it was written today, people would shrug, regard it as hippie nostalgia, download it and forget it.

Ending the era of demos

logoThe renowned Swedish record company Silence Records, which has been the home of such wonderful bands as Bob Hund, Kebnekaise, Fläsket brinner, Philemon Arthur and the dung, Traste Lindéns kvintett and many many others, does not listen to demos anymore. They write on their home page (I translate as good as I can here):
“Hi all merry musicians who drown us in demos! We do not produce any new records anymore, so there is no use sending any demos to us. We will only do some reissues in the future, it feels a bit meaningless to release new records since people don’t seem to like to pay for music. Sad, but that’s the way it is. But the fun part is that so many plays and creates a lot of good music that finds listeners in new arenas, so continue playing!!”

My emotions are mixed. I understand the arguments and I see where music business is heading. Still I don’t like the loss of talented people who has put their soul into releasing wonderful, innovative music that has inspired so many people. This is not a monstrous giant of a record company that is so popular to blame everything on.

I asked Eva, one of these great people, about their policy. A good idea emerged: She would like to see Pirate Bay put their advertisement revenue on new artists to help them develop. This could be a great way for Pirate Bay to take responsibility for the development they are creating. Silence’s view is that record companies are not much needed by artists today, its mostly about distribution. Also, she reminded me that Silence was the first company to put their catalogue freely available for streaming. I remember from some years ago how I found this and listened through some great artists I hadn’t heard of before. Unfortunately this did not work out since there was no systems for micro payments. “We were not large enough to solve the problem on our own and not small enough to give a damn about the rules. We are just some enthusiasts that has slipped between the chairs”.

http://www.silence.se/

I have heard more stories about record companies who don’t care about demos anymore. The most obvious example is the large one that collects a huge box of demos and puts them on fire once a year. By the way… Gramtone still likes to receive demos.


Gramtone

Gramtone är musikutgivare och bas för ett gäng musiker och låtskrivare, baserade i Norrköping. Vi äger bolaget och studion tillsammans, folk med olika bakgrund och olika smak. Två dussin är vi, som ställer allt vi äger i ett rum och säger: varsågoda. Ett kollektiv av individualister har vi kallats, och varför inte: Grammisar har vunnits, stipendier har fåtts, medan somliga är kända för helt andra saker. Alla spelar roll, men inte nödvändigtvis rock. En driver ett enmansprojekt, en annan är med i fem band samtidigt. Några är runt 20, några har fyllt 50. En fick pris för årets bästa museum. Någon ligger bakom Softubes banbrytande pluggar och någon har fått utmärkelse för, hör och häpna, bästa fotbollslåt.

Gramtone satsar på en liten, spännande utgivning av ostyrig, vacker musik. Lyssna där du vill, vi finns i alla de vedertagna kanalerna. Vissa spelar live, andra spelar in. Några älskar att skriva låtar, andra spelar gitarr så fingrarna blöder. Gramtone är en plattform som används av varje band och artist som det passar dem bäst. Ibland är vi en lekplats, ibland kreativt nav, affärsyta eller en trampolin för musikkarriärer. Vi blir planterade och uppodlade av varandra, och vi gillar't. Vi tycker att musik gör tillvaron större och vill man att något ska finnas, då ska man också skapa det. Tre dussin utgivningar hittills, och mycket på gång. Titta in, lyssna in, och häng med.