Archive for the 'Musikvärlden – The music world' Category

Ingrid – kollektiv med Gramtonegrenar

För några år sedan, 2005, kom vi igång på allvar med Grammofonkollektivet. Det utgick från ett litet gäng som samlades under namnet Mamma & pappa i en mysig lokal i centrala Norrköping. Grammofon kunde expandera rätt rejält, då vi fick tag i en färdigbyggd studio, med massor av utrymme till infall och experiment. De 20 personer vi plötsligt blev, kunde starta egen musikutgivning med nya idéer om hur artister skulle göra och hur pengarna skulle fördelas. Några i gänget hade erfarenhet av tråkiga skivbolag och usla kontrakt. Men med de nya kanalerna kunde vi få ut vår musik på våra egna villkor. Och med en total frihet utifrån varje artists egna behov. Inget exklusivitetsavtal var en vikig punkt.

Naturligtvis blev ingen rik. Vi var okända och lokala artister med en i bästa fall begränsad fanskara. Men så är det ju. Tenkiken och kanalerna har blivit billiga. Då uppstår enorm konkurrens om uppmärksamheten. Hur som haver: Ett av våra band hette The Modesty, en trio modspoppare som leddes av en Tomas Nordmark. Mycket driftig ung man, som jag delade skivbolagandet med. Han kom förresten upp med namnet Gramtone som blev vår etikett. Han flyttade sedemera till Stockholm och The Modesty tonade ut efter två utgivningar.

Under det senaste året har denne Nordmark synts ihop med rätt kända artister, i ett nystartat kollektiv i Stockholm. Ingrid heter de. Och ser man på, precis samma idéer som hos Grammofon. De får med rätta en jädra massa uppmärksamhet. Det är Lykke Li, Peter, Bjorn and John m.fl. världskändisar. Ett kreddigt indiegäng om också lever på det där trendiga soundet som de har gemensamt. Jag stötte ihop med Tomas i fredags, när han var hemma på en kort visit i Norrköping. Visade nya Grammofonstudion lite snabbt och hann höra om hans närmaste planer.

Avundsjuk? Nej faen heller. Det är enormt kul att se hur de här idéerna växer sig starkare i musikvärlden. Jag tror det blir många fler som jobbar på det här viset framöver. Det finns också en sund hjälmentalitet i den här kollektivismen. Man kan faktiskt stödja varandra och bidra till varandras framgång på ett mer direkt vis, än genom vanliga skivbolag. Det är kollektiv av individualister, som en NT-reporter skrev om Grammofon, men jag ser ingen motsättning i detta. Här är lite länkar:

Hemsidan: http://www.ingrd.com
Samlingsplatta på Spotify: Various – Ingrid – Volym 1
Artikel i Nöjesguiden: http://nojesguiden.se/artiklar/sveriges-maktigaste-familj

Tips om superblogg

I den här bloggens tema; “musikproduktion-kreativitet-publicering-DIY” så har Niclas i Kallocain tipsat om en lysande blogg som gör det jag skulle vilja göra med den här bloggen, fast mycket bättre än jag nånsin kan åstadkomma. De kallar sig Blindmen, och scannar av musikvärlden på ett väldigt bra och läsvärt sätt. Kolla bara:

http://blindmen.se/blog/

Musiksoundets utveckling

Mitt band, Tree full of people, kommer att börja spela in ett nytt album framöver. Det finns ett tema och en riktning, en del låtideer och en jäkla spellust. Just nu sitter jag och klurar på hur soundet ska byggas på häftigast möjliga sätt. Vilket uttryck och vilken stämning ska genomsyra albumet? Hur ska jag åstadkomma uttryck och stämning?

För att sätta igång någonstans, så har jag äntligen börjat med något jag velat göra i flera år. En liten kartläggning hur de senaste decennierna låtit, soundmässigt. Det är otroligt häftigt, naturligtvis omöjligt, men väldigt inspirerande. Framför allt vill jag försöka förutspå hur 2010-talet kommer att låta, och som bieffekt ha lite kul i utforskandet av hur producenter har byggt musikaliska stämningar under fyrtio års tid.

Här nedan kan ni se hur långt jag kommit hittills. Här har jag samlat musik som haft en massa inflytande över sin tids sätt att skapa sound. Ibland är det stora hittar, ibland mer avantgarde, coh ibland bara en typisk låt av sin tid, som samlar alla de ljud som lät precis som radion lät då. Det fanns ingen mening att samla alla de tidlösa sound, och all den underbara musik som jag egentligen älskar. Utan bara kolla på typiska sound för sin tid. Allt före åttiotalet har jag utelämnat så länge, för att kunna komma igång. Bara lite referenser från tidigare epoker längst ned, för perspektiven.

Åttiotal
Ett väldigt utskällt musikaliskt decennium. Framför allt för att den digitala synten (Inte minst Yamaha DX7) ramlade in och tog över så mycket av musikaliteten. Samtidigt hade inspelningstekniken hamnat i en funktion där diskant skulle jagas till förbannelse. Så det blev mycket fräsande syntar och vassa frekvenser.
Ultravox – Vienna Extremt vacker sång enligt mig.
Spandau Ballet – True 1983. Tidig definition av hur åttiotalet kom att låta på Sky Channel.
Eurythmics – Sexcrime (Nineteen Eighty-Four) 1984. E har förstås mängder av fler låtar, men denna är så typisk för deras poppiga och samtidigt souliga sound.

Baltimora – Tarzan boy (Single version) Klassisk radiohit

Europe – The Final Countdown På den tiden kallades detta hårdrock, men visst är det syntigt också. Soundet influerade mängder av band under sista halvan av åttiotalet.

Fancy – Slice Me Nice – Original Version Ännu en typisk radioplåga

Iggy Pop – Real Wild Child (Wild One) Intressant med en rocker som faktiskt låter så syntig och programmerad.

Cyndi Lauper – True Colors Underbar ballad. Trummorna med ekon är väldigt typiskt för den här tiden.
Dead Or Alive – You Spin Me Round (Like A Record) Ännu en typisk radiohit

Fiction Factory – (Feels Like) Heaven Och en till. Kul att jämföra med Titiyos cover från 2006
Taylor Dayne – Tell It To My Heart – Single Mix Mer radiohittigt åttiotal.
Sigue Sigue Sputnik – Love Missile F1-11 1986. Jag vill påstå att den här ganska aviga låten är långt före sin tid. Utan att få credit så har detta band influerat producenter i många år.
Depeche Mode – Strangelove 1987 DM influerade musikvärldens sound under lång tid. Här är ett urval som låter väldigt typiskt – mörkt, hårt, vackert.

S’Express – Theme From S’Express Något hände 1988. Plötsligt fanns fler verktyg och soundet blev… jaa… råare. Jag tror dels det handlade om att producenterna slutade jaga diskant och började hantera sina syntar lite mer respektlöst än tidigare. Den här låten minner om vad som skulle bli house, trance och en massa andra nittiotalsgenrer.
Paula Abdul – Straight Up (Single Version) 1989. En typisk radiohit för slutet av åttiotalet. Kul att jämföra skillnaden med dagens radiohitsound. Inte minst den plastiga basen blev snabbt daterad.
Soul II Soul – Back To Life (However Do You Want Me) (Instrumental) 1989 – Ännu en låt som var före sin tid. Här hade just hiphopvågen dragit igång på allvar. SIIS var med där, men där mycekt hiphop blev chauvinistisk och brötig, så bröt dessa ny mark med ett mer musikaliskt uttryck.

Nittiotal
Helt annan ton än åttiotalets typiska sound. Mer analog känsla, trots att nästan all musik spelades in digitalt. Dels beror det på den kreativa användningen av tekniken. Dels också på förståelsen för vad ett bra sound är. Sjuttiotalets varma instrumentbotten och sextiotalets något näsiga sångmikrofoner blev ideal.

Sinead O’Connor – Nothing Compares 2 U 1990. Ganska tidlöst sound visserligen. Men en ton av värme, analogt, nära och skälvande finns här. Och Sinead, tillsammans med Alanis Morisette, har influerat hur kvinnliga sångerskor låter än idag.
Julee Cruise – Falling 1990. En lika typiskt varm och analog låt, med underbar stämning.
Depeche Mode – Personal Jesus 1990. Samtidigt inbillar jag mig att ett hotfullt, fult och skitigt sound tog plats i början på nittiotalet. Kanske som motreaktion till det slickade hifisoundet från åttiotalet. Här återigen DM, som fortsatte att influera popmusikens sound. Den här sången bröt också mot konventionen att ett syntband inte fick spela på gitarrer. Nu blev de plötsligt svårare att begripa. De förlorade vissa fans, och vann andra.
U2 – The Fly 1991. Den här låten vill jag påstå var banbrytande för popsoundets utveckling. Aldrig hade en så skitig och skev sång blivit en så stor hit. Dessutom hade U2 vid den här tiden även ett massivt inflytande över attityd, scenuttryck och politisk musikagenda. Liveshowen Zoo TV är fortfarande genial.

Nirvana – Smells Like Teen Spirit 1991. Och parat med den här, minst lika inflytelserika låten, så sattes ett decenniums sound 1991. Låten sopade undan allt krullpermanentat, snyggt och insmickrande från åttiotalet. Plötsligt fanns inte ett “hårdrocksband” som kunde spela gyllene ballader med självrespekten i behåll. Sångmässigt hade dock Eddie Vedder i Pearl Jam mer inflytande på hur unga killar ville sjunga i femton år.
EMF – Unbelievable 1991. Lite annan riktning också: En typisk radiohit. Jämför gärna med åttiotalets motsvarigheter. Här är mer samplat, lite vildare och knasigare.
Urban Lovers United – Set Adrift On Memory Bliss (as made famous by PM Dawn) 1991. Tyvärr fanns inte originalet på Spotify. Men lyssna på den samplade trumman från Funky Drummer. Den har använts i tiotusentals låtar nu. Och här är ett tidigt exempel på vilket radiosound som utvecklades. Även en tydlig sampling från Spandau Ballet 1983. Allt går igen.
Jesus Jones – Right Here Right Now 1991. Ännu en typisk radiohit från tidigt nittiotal.
Massive Attack – Safe From Harm 1991. MA var med och skapade Trip Hop, som åstadkom ett soundideal ganska länge. Visserligen utskälld genre som drölig och hjärnlös ibland. Men tidig Trip Hop är cool, snygg och lite otäck.
Daniel Lanois – Beatrice 1993. Måste få med en av mina favoritproducenter. DL satt bakom rattarna på U2, Bob Dylan och en massa andra jätteartister. Så det är egentligen hans sound vi hör på många av världens mest kända låtar. Här kommer en av hans mest typiska egna låtar.
Portishead – Glory Box 1994. Mer Trip Hop. Lite skörare än Massive Attack. Jättesnygg och med en tydlig fulsampling.

En Vogue – Free Your Mind En typisk radiohit från mitten av nittiotalet. Jämför gärna med hur det lät tio år tidigare. Eller tio år senare.

Madonna – Ray Of Light 1997. William Orbit producerade den här, och resultatet är skithäftigt. Dels förnyade det Madonnas karriär. Dels gav det inspiration till massor av producenter.

Prodigy – Firestarter 1998. Nyskapande dansröj. Funkade både som rockband och dansmusik. En influensrik låt.
Massive Attack – Angel 1998. Ett esse av farlig, hotfull stämning. MA hade ännu inflytande över hur popsoundet utvecklades.
Fatboy Slim – The Rockafeller Skank – Full Version 1998. Typisk danshit för världens diskotek. Här skapades lite nytt genom att bara använda gammalt. Det är fullt med samplingar, ihopsatt på ett charmigt och stjärtskakande vis. Retromusik fast i ny digital paketering var riktigt typiskt för nittiotalet. Kolla också Beck, för likartat sound.

1999 kom Napster in i våra datorer, och så var hela epoken med plattor och radiohittar plötsligt förbi.

Nollnolltal
Istället för ett tydligt brott mot nittiotalets sound, skedde en organisk utveckling istället. Vid det här laget var tekniken fantastisk. Dessutom billig. Så topphittar kunde spelas in i sovrum. Konsensus var stort över hur bra inspelningar skulle låta. Tyvärr hade under slutet på nittiotalet, den vedertagna radiomusiken blivit allt mer likriktad. Det lät likadant och Naspers/piratkopierandets tid gjorde att skivbolagen satsade på säkra kort, färre artister och en förutsägbar linje. Därför blir det mycket svårare att utse ett influensrikt sound för decenniet. Också svårare att hitta stjärnproducenter med massivt inflytande. Inte minst eftersom populärmusiken växte på alla bredder, med alla nya lyssningskällor. Jag riktar mig lite mer mot Sverige nu. Det är trots allt ett land som haft märkvärdigt mycket inflytande över musikvärlden ganska länge. Och med några mycket vassa låtskrivare och producenter.

Joakim Berg – Come Along 2001. Här kommer ett texempel på det tidiga nollnolltals-sound.

The Knife – Heartbeats 2004 The Knife har haft ett starkt inflytande, både som popfenomen, men okså som avantgardister.
The Knife – Silent Shout 2006. Ett par år senare hade soundet mörknat och blivit otäckare. Jag drar gärna paralleller till samhällsutvecklingen. Men jag vet inte om det är så enkelt.

Britney Spears – Piece Of Me Här måste jag också ge exempel på den ultimata musikproduktionen. En supereffektiv låt som är så tweakad och pressad och mastrad att den är i det närmaste tekniskt perfekt. Vad man än tycker om genren, artisten och låten, så är det ett otroligt tryck i produktionen.

Tiotal
Decenniet är ungt. Men jag tycker mig ana en riktning som allt fler artister går. Ett ödsligt, reverbrikt och sorgset uttryck. Inte minst i Sverige. Många av följande artister är svenska. Återigen faller jag in i samhällsutvecklingsförklaringen.
Robyn – Handle Me – Original 2010 Sedan länge en fantastisk artist med hög integritet. Hon vet vad hon sysslar med. Typisk låt för hennes sound.
Lykke Li – I Follow Rivers 2011. Producenten har också rattat Peter, Bjorn and John, och Anna Ternheim. Det hörs, och visst är soundet stämningsfullt.
PJ Harvey – The Glorious Land 2011. Lite i samma anda. En fantastisk platta med fantastiskt uttryck.
Miss Li – I Can’t Get You Off My Mind 2011. Här har vi ännu en svensk artist. Hon använder samma känsla som Lykke Li. Effektivt.

Bara som referens
James Brown – Funky Drummer För otåliga kommer klassikern efter ca 7 minuter
Brian Eno – An Ending (Ascent) Extremt inflytelserik producent under flera decennier.
Laurie Anderson – O Superman Avantgardisktisk musiker. Denna låt från 1983 börjar få sina jämlikar först nu.
The Crystals – Da Doo Ron Ron Ett ar låtar av den förste demonproducenten Phil Spector. Underbart.
The Ronettes – Be My Baby En till. Den låt som Brian Wilson blev galen av.
Donna Summer – I Feel Love 1977. En discohit som var långt före sin tid. Visst hör man saker som man känenr igen från nittiotal och nollnolltal i denna låt. Lite skev när den kom, men väldigt inspirerande för disco och pop-soundet.

Kom gärna med synpunkter eller kompletteringar. Allt som hjälper tänkandet framåt tas tacksamt emot.

The Hives på jobbet

Jo, det var The Hives som hyrde vår konsertsal på Kulturkammaren för att repa inför sin kommande skivinspelning. De körde i en vecka, och ställde sedan in på grund av en medlem blev pappa mitt under repetitionerna. Orsaken till deras hyra, ja det visade sig att en medlem hade flyttat  till Norrköping och helt enkelt ville köra repetitionerna här. Det var skitkul att kunna ställa upp. Skitkul att kunna höra lite av de nya låtarna också.

En liten anekdot. Det visade sig att några grababr som har en av replokalerna i huset, fick ned The Hives i repan för att småjamma lite en kväll. Det ramlade in några ytterligare musikanter som naturligtvis gjorde väldigt stora ögon när de fann Hives i sin replokal. Såna hsitorier ska man ha i livet.

En annan anekdot: Ett gäng popbrudar satt och väntade på sin teaterrepetition en eftermiddag, när Hives klev u för lunch. De stod en stund och dividerade om förmiddagens repetitioner, precis framför tjejerna. Och: De käne inte igen dem alls. Visst pratade grabbarna dalmål, men de passerade som ännu ett lokalband i mängden.

Nåväl. En liten länk till lokaltidningens artikel om händelserna:
http://www.nt.se/nyheter/?articleid=6598730

Vrålande slipsar i konsertsalen

Det är väl inte helt hemligt, men det är väl inte så att vi vill ha en massa fans springande just nu. Men sedan i morse är Kulturkammaren tillfällig bas för ett av Sveriges största band, i sitt repande inför inspelningarna av nya plattan.

De ska vara här en tid och idag har jag lyssnat till acapellarepande av ny världshit. Kul. Verkligen. Enformigt. Verkligen. Men de är gulliga.

Dryga halvgudar

Vi lånade ut Grammofon till ett gäng konstnärer/eventfolk från det avsomnade Norrköpings Konsthall i helgen. De hade en rätt intressant fest med jockeys och sånt som hör till bra partaj. Mitt i natten kom ett par snubbar från Kent på besök.  De slog sig ned och krävde gratis öl, drygade sig och tyckte de var härliga varelser som förtjänade att bli bemötta som just detta. Kul.

Jag har alltid haft så svårt för den där sortens musiker gone halvgudar. Visst kan man begära att bli mött med respekt, och visst finns delar av publiken som vill skapa idoler och myter. Men att förväxla detta med att tro sig vara bättre än vanligt folk har alltid varit skrattretande för mig.

Alltifrån de lokala bekantingarna som bott i repan och plötsligt fått det där heliga SKIVKONTRAKTET, vilket de ansåg skulle rendera gratis inträden, gratis sprit och rätten att ta okända brudar på rattarna… Det där skivkontraktet ledde sedan aldrig till att någon skiva blev utgiven, däremot. Men rockmyten ville de förstås leva en stund och skivkontrakt blev en sorts frisedel.

Till några välkända artister som har betett sig ganska konstigt. Inga fler namn nu… Men vad är det som orsakar denna rätt? Musikvärlden har alltid behövt skapa mytologi runt sina invånare. Något som är ganska destruktivt. Dessutom har alltid trasiga, udda, tilltufsade och rent mentalsjuka individer lockats och nyttjats av rocksvängen. Jag läste böckerna Feber och Feber 2 av Lennart Persson, och det var slående hur varje anekdot, varje stort rockkonstverk och varje mytisk sångare, byggde på heltrasiga drogberoende stackare som antingen var självdestruktiva eller gjorde andra människor illa. Det är en svår myt. Det är en knasig branch och jag önskar att vissa rockers kunde ha lite bättre självinsikt. Alternativt lite större ödmjukhet inför sin omgivning.

Fast jag tror de fick ne del gratis bira. Hoppas de kände sig bekräftade.

Spotify – Warner

Warner music bryter samarbetet med Spotify, för att de inte anser att det är meningsfullt med gratistjänster för streamad musik. (Uppdatering 12 feb: Det gör de inte alls, visade det sig dagen efter. Lite rörigt i någons ledningsgrupp tror jag). Naturligtvis för att de inte tjänar pengar på tjänsten. Det är ganska väntat; Sverige och några länder till, är experimentytor för denna typ av tjänst. Om lönsamheten blir bra, så sprids tjänsten till bl.a. USA. Men det går inte att tjäna pengar på folk som inte betalar. Så vi har idag en – för publiken – underbar service där musik kommer som kranvatten. Och som lyssnar har jag jätteroliga stunder med komisar och Spotify. Vi letar, associerar, delar och inspirerar. Men alla har reklamversionen som tyvärr inte ger musiker eller deras skivbolag många ören. Så som utgivare av musik är jag förstås dubbel till tjänsten som sådan.

Till saken här att Spotify är bra mycket bättre än Last.fm. Smidigare, smartare, bättre på att använda socialt. Mitt eget musiklyssnande har blivit mer som förr igen, när folk satt tillsammans och lyssnade på låtar, snackade om dem och grävde i varandras samlingar. Vad blir framtiden? Piratkopiering och åtal? Publikdrivna musiktjänster? Gräsrotsrörelser? Oligopol av storföretag?


Gramtone

Gramtone är musikutgivare och bas för ett gäng musiker och låtskrivare, baserade i Norrköping. Vi äger bolaget och studion tillsammans, folk med olika bakgrund och olika smak. Två dussin är vi, som ställer allt vi äger i ett rum och säger: varsågoda. Ett kollektiv av individualister har vi kallats, och varför inte: Grammisar har vunnits, stipendier har fåtts, medan somliga är kända för helt andra saker. Alla spelar roll, men inte nödvändigtvis rock. En driver ett enmansprojekt, en annan är med i fem band samtidigt. Några är runt 20, några har fyllt 50. En fick pris för årets bästa museum. Någon ligger bakom Softubes banbrytande pluggar och någon har fått utmärkelse för, hör och häpna, bästa fotbollslåt.

Gramtone satsar på en liten, spännande utgivning av ostyrig, vacker musik. Lyssna där du vill, vi finns i alla de vedertagna kanalerna. Vissa spelar live, andra spelar in. Några älskar att skriva låtar, andra spelar gitarr så fingrarna blöder. Gramtone är en plattform som används av varje band och artist som det passar dem bäst. Ibland är vi en lekplats, ibland kreativt nav, affärsyta eller en trampolin för musikkarriärer. Vi blir planterade och uppodlade av varandra, och vi gillar't. Vi tycker att musik gör tillvaron större och vill man att något ska finnas, då ska man också skapa det. Tre dussin utgivningar hittills, och mycket på gång. Titta in, lyssna in, och häng med.