Grammofon knäckt – och oväntad nyhet

I morse fick jag ett samtal från någon nyhetsförmedling i Gamleby, som ville intervjua mej om en nyhet angående Grammofon – tydligen publicerad i Folkbladet. Detta var överraskande, och efter att ha gått in på deras sajt hittade jag detta:
http://www.folkbladet.se/nyheter/norrkoping/artikel.aspx?articleid=5118057

Nyheten kommer ur ett brev som jag skickade några intressenter och politiker förra veckan. Som någon tydligen skickat vidare, och som nu – utan att jag hört av journalisten – publicerats. Det känns inte alls ok. Får man verkligen publicera brev utan upphovsmannens kännedom? Och att använda mitt namn överallt utan att ens kolla läget. De kunde ju fått ännu bättre artikel om de bara hört av sig. Visserligen är artikeln välskriven och så småningom skulle vi ändå berättat offentligt om situationen. Men detta riskerar att skada våra affärer med hyresvärden – som vi snart ska möta i hyresnämnden för övrigt. Inte proffsigt av tidningen alls. De är förstås kontaktade för att förklara sig.

Men eftersom det nu ändå är ute så kan jag bekräfta: Grammofon tvingas flytta ut 1 juli, på grund av en kraftig hyreshöjning. Vi har naturligtvis planer på vad nästa steg blir och diskuterar för fullt med olika hyresvärdar och andra intressenter vad som kan ske. Här kan du se en enkel sida med en av visionerna:
http://www.grammofon.com/vision/

Sen får vi se vad som faktiskt blir verklighet. Kul att drömma i allafall. Jag återkommer om Folkbladets svar.

Uppdatering 25 feb:
Vad gäller Folkbladet så fick jag bara ett dumt svar från chefredaktören. Men vi gick ut i andra medier och berättade om situationen nu:
http://www.nt.se/noje/artikel.aspx?articleid=5858367

http://www.tv4play.se/nyheter/lokala_nyheter/norrkoping?videoId=1.1527477

Bandnamn och fantasi

Bandnamnen är på väg att ta slut, skriver DN. Det får mej att minnas alla diskussioner för länge sedan med bandmedlemmar som blev osams över usla namn. Jag vill int ens återge förslagen. Bara ett är jag stolt över: “Trummaskinspoeterna”. Sen när internet dök upp, så blev det tydligt att ett Thailänskt band och ett svenskt kollektiv kan hamna i clinch över domännamn, sökvägar m.m. Med Spotifys intåg blir det ännu tydligare. Sök på snabba, effektiva bandnamn, så får du sannolikt upp massor av träffar. Svårt att hitta rätt förstås.

Och vilka fåniga “vanliga” ord: Bliss, Mirage, One, Gemini, Legacy och Paradox… Fasen, är det bara Enya-derivat och vitsminkade teknosyntare som startar band? Nåja. Förhoppningsvis kan det leda till roligare bandnamn ändå. Längre och mer fantasifulla kombinationer är bara sunt. En gammal favvis: Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tish (Spotifylänk)

Saknas inspirationen, så finns bandnamnsgeneratorer. Vad sägs om “Robotic Autumn university”?

Och roligt när ens husgudar får intervjuas. John Paul Jones alltså… Them Crooked Vultures på Myspace

För övrigt så sker samma inflation när det gäller låtnamn. Men en del är strategiska och döper sina låtar till samma namn som en superkänd låt. Fler hittar låten och lyssnar. Hur många låtar heter “Thriller” eller “Yesterday”?

The Modesty – Take Modern

The Modesty släpper nu sin nya EP “Take Modern”. I fredags var de uppe på Pet Sounds bar och körde ett härligt releaseparty. Jag fick också veta att de genom Gant-Thomas, har fått ut Modesty-Tshirts i Gantbutiker över hela världen. Bra idé. Alla former av kreativ marknadsföring är… ja, bra, förstås.

EP:n finns tillgänglig på alla större webbutiker. Du kan också kolla på deras Myspacesida:
http://www.myspace.com/modmodesty

För övrigt har Gramtone nu hela 17 releaser i luften. Det är faktiskt väldigt kul och naturligtvis blir det mer framöver.

Spotify – Warner

Warner music bryter samarbetet med Spotify, för att de inte anser att det är meningsfullt med gratistjänster för streamad musik. (Uppdatering 12 feb: Det gör de inte alls, visade det sig dagen efter. Lite rörigt i någons ledningsgrupp tror jag). Naturligtvis för att de inte tjänar pengar på tjänsten. Det är ganska väntat; Sverige och några länder till, är experimentytor för denna typ av tjänst. Om lönsamheten blir bra, så sprids tjänsten till bl.a. USA. Men det går inte att tjäna pengar på folk som inte betalar. Så vi har idag en – för publiken – underbar service där musik kommer som kranvatten. Och som lyssnar har jag jätteroliga stunder med komisar och Spotify. Vi letar, associerar, delar och inspirerar. Men alla har reklamversionen som tyvärr inte ger musiker eller deras skivbolag många ören. Så som utgivare av musik är jag förstås dubbel till tjänsten som sådan.

Till saken här att Spotify är bra mycket bättre än Last.fm. Smidigare, smartare, bättre på att använda socialt. Mitt eget musiklyssnande har blivit mer som förr igen, när folk satt tillsammans och lyssnade på låtar, snackade om dem och grävde i varandras samlingar. Vad blir framtiden? Piratkopiering och åtal? Publikdrivna musiktjänster? Gräsrotsrörelser? Oligopol av storföretag?

Storsällskapen vinnare

Forskaren Daniel Johansson föröker nyansera debatten om musikintäkter och fildelning. Härligt, tycker jag, för en bred ochb klyftig bild behövs – så myter och plakatdiskussioner kan undvikas.

Han berättar i SVD om faktiska siffror för musikförsäljning, om vilka som vinner på utvecklingen, samt en antydan om varför artisterna – återigen – inte drar fördel av utvecklingen: Då inspelad musik inte ger de stora intäkterna, så ökar istället intäkterna från livespelningar, och från direkt musikanvändning via radio och streaming. Bra kan man tycka, men hur ser det ut i botten, för de som faktiskt tillverkar musiken? Jag kan se flera ledtrådar:

När musik spelas via etermedia så betalas en användaravgift till Stim. Denna fördelas av Stim enligt en mall som säger att den som säljer mest plattor antas spelas mest i radio. Så Tomas Ledin och Per Gessle har hittills fått en stor andel av Stimpengarna oberoende av vem som faktiskt spelas. Detta beror på att infrastrukturen är ganska föråldrad och schematisk. Resultatet blir att den stora mängden artister som spelas men inte inhandlas, inte tjänar pengar på all den etermedia-spelning som sker. (Se för övrigt mina Spotify-poster).

När det gäller de ökande intäkterna från livespelningar så finns även där en sorglig ledtråd: I senaste Stim-Nytt finns ett stort reportage om nya villkor för livescenerna. Artisterna upplever en stenhård konkurrens, eftersom alla måste ut på vägarna och turnera. Det innebär att livegig är svårare att få, samt att arrangörerna kan dumpa ersättningarna. Arrangörerna å sin sida upplever en hyresboom vilket gör att de inte har råd att driva verksamheten. Resultatet blir en utarmning av livescener och ett allt trängre forum. Jätteartisterna spelar på idrottsarenorna och biljettpriserna ökar rejält. Men den stora mängden artister som spelas, hittar inte intäkter via livespelningar heller.

De stora vinnarna då? Centrala institutioner och företag som sitter på infrastrukturen förstås. Upphovsrättsorganisationerna och digitala distributörer.  Dessa tjänar bra på den nuvarande lyssnarkulturen. En långsiktig fördel för musikerna är att upphovsrättsorgansiationerna åtminstone kan investera i musikerskap. Och att fler digitala distributörer dyker upp framöver, med schysstare fördelningspolitik. Jag säger bara Bahnhof…

Visst är det svårt. Men betrakta inte detta som gnäll. Musik är livsviktigt och på musikgymnasierna flockas fortfarande ungdomar som brinner för att spela. Skönt att Johansson vill nyansera diskussionen, det är precis vad som behövs för att komma framåt.