Nu släpper vi äntligen ny musik! Efter att ha byggt nya fina studion, har alla band spelat in intensivt. Mitt eget – Tree full of people – är först ut. Vi har jobbat i ett år med ett album som… javafan… läs pressreleasen:
Sverige är i krig. Våra politiker och militärer maskerar det. Man pratar om ”missionen” i Afghanistan, dit vi förlagt resterna av vår armé. Men hur talas det om saken? Ja, för fem år sedan var det första feministiska kriget. Vi skulle rädda den afghanska kvinnan. Tillsammans i en koallision av villiga, var vi i färd med att bygga framtid. Nu räddar vi ansiktet och tar oss därifrån. Utan resultat, och med fienden obesegrad. Och när vi förlorar kommer det inte att kallas förlust. För det var ju inget krig. Och en ensam galning som spränger sig i julruschen har inget samband med något annat än sitt eget utanförskap.
Det samhälle man gav sig ut att försvara, har förändrats när man kommer hem. Konkreta terrrorhot mot allmänhet och enskilda, på ett sätt som var otänkbart för tio år sedan. Ökade slitningar mellan oss som bor här. Rasismen tilltar och kriget fortsätter. Som om allt detta var separata storheter. Vi vill påstå att det hänger ihop. Vi bäddar för särhället med den minsta gemensamma nämnaren att hålla oss på vår egen kant, under enkla nationalsymboler utan värde.
I själva verket sysslar vi med vapenträning där nere. I själva verket finns ingen plan, inga visioner och ”insurgenterna” tar över så fort vi åker hem. Vi hade en stund i en demonstrationsyta för vapenförsäljning. Vårt krig är arbetsmarknadspolitik. Ofarligt tror vi, i vårt nyuppförda aparthood. Och soldaterna brutaliseras. I sitt yrke konstateras hur kul det är att skjuta talibaner. ”Nu tar vi lunch” efter en lyckad bombning.
Men kanske är kriget meningsfullt. Vi kanske rentav är beredda att betala kostnaden av döda svenskar; även julhandlare? Och segregation är väl naturligt? Men varken marschtrummor eller protestsånger. Trots att vi brutit vår neutralitet, för krig utomlands, drabbades av vår förste självmordsbombare och åstadkommit ett allt mer polariserat samhälle, så håller Kultursverige truten. Är konflikten för komplex? Skäms vi? Hamnade vi på de ondas sida? Självcensuren är tydlig. Vi vågar inte ta i vissa ämnen. Blir man rasist? Om man offrat förstånd och lemmar för sitt land, är man då fredad mot kritik? Inga svar, utom möjligen från en konstnär som kränker muslimer i yttrandefrihetens namn.
Vi vill bryta tystnaden med elva sånger som testar kriget och parterna. Vi låter soldaten komma till tals, och den guds utvalde med bombväskan. Om våra egna slagfält, där massgravarna ligger under asfalten i världens fredligaste land. Förvirrade pojkar med datorvapen. Han som massakrerade barn. Tolvåringen som aldrig kom hem från sommarlägret. Det är redan här. Vi har redan haft våra första terrordåd. Här finns tillräckligt med mujahediner och nazister för att skapa svåra konflikter i decennier framåt. Men inte är vi i krig inte.
Ja, det är ett politiskt album. Men liksom den speglade verkligheten, ambivalent och otydligt. För vi kan inte ta ställning heller. Men vi sörjer. Fredsvisor kan bara sjungas ironiskt i vår tid. Skit och skönhet. Vackra melodier i trasiga stärkare. Vi sökte ljudet av en lom i en dimmig nordsvensk sjö, mot eldigheten i en dharbuka på en jemenitisk basar. Vi gör krigsmarschen som inte finns, men i protestform. Och utforska hur ett förvirrat Sverige låter 2013. Det är upp till dig att avgöra om vi lyckats.
Texter, videos m.m. finns här: http://www.grammofon.com/tfop/
Hittills har albumet hunnit upp här:
http://shop.klicktrack.com/419907
http://www.amazon.co.uk/gp/product/B00CNXUKR0/278-8729319-2930063?ie=UTF8&child=B00CNXUOFI
Och alldeles nyss på Spotify: Tree Full Of People – Front Line
Nytt albumsläpp från Gramtone! Kokong släpper sitt andra album, titulerad ”Vivisepulturesque”, och bjuder därmed ännu en gång upp till skev dans. Kokong bildades 2009 och utgörs av två medlemmar; Niclas Peterson (sång, trummor, gitarr, piano) och Tom Lindström (gitarr, bas, synt, lapsteel, rhodes, tramporgel, piano, banjo). Kokong erbjuder välisolerade byggen, rotade i experimentell och gitarrbaserad rock. Debutskivan, ”Science Loves Pudding” (Gramtone, 2010), beskrevs av Zero Magazine ”som om Chris Cornell blivit utslängd från en cirkus och kryper hem halvpackad i rännstenen”.
Gramtone's Weblog 